Inget feministiskt självförsvar i världen tar bort risken att han dödar dig.

Snön föll först på nyårsnatten. Men kalla kårar gick genom kroppen redan i mellandagarna. 55-åriga kvinnan som mördades i Boden och 25-åriga kvinnan som hittades död i Rönninge blev denna juls mest uppmärksammade offer för mäns våld mot kvinnor.

De beskrivs som enskilda tragedier.

Kan ske överallt

Som att vi inte redan vet att jultider, när relationer sätts på prov och alkohol och ensamhet möts, innebär fler män som utsätter kvinnor för våld. Det spelar ingen roll var du är. Eller vem du är. Det händer på krogen. På vägen hem från jobbet. I ditt eget hem eller ibland i din egen säng.

Inför helgerna fylls flödena med telefonnummer till jourer och hur du kan skydda dig själv. Kvinnor varnar kvinnor. Uppmaningar om att män ska prata med män.

Strax innan jul gick jag själv på en feministisk självförsvarskurs efter att ha blivit aggressivt fasthållen ute efter en bar.

Vi tränade på att skrika

Vi tränade på grepp och hur man tar sig loss. Hur man ska skrika och hur man kan sparka. Och visst gav det en känsla av kontroll.

Men en annan medvetenhet trängde sig plötsligt fram. När någon är dubbelt så stark och hela kroppsvikten pressar mot din hals finns inga tekniker som kan förhindra att lufttillförseln stryps. Det går inte att andas.

Ingen kurs i världen ändrar på det.

En kvinna på kursen var tvungen att avbryta och brast ut i okontrollerbar gråt. Hennes kropp mindes saker. Hennes erfarenheter behövde inte omtalas för att bli begripliga.

Vägar från våldet

Att ta sig ur en våldsam relation kräver mycket mer än mod. Det handlar om pengar, nätverk, barn, bostad. Om att bli trodd och att ha någonstans att ta vägen.

För att bli fri måste det finnas vägar bort från våldet. Men för en del finns nästan inte de vägarna. För den som tvingas jobba deltid eller har visstidsjobb. För den som bor trångt eller inte har råd att flytta. Eller är livrädd för att behöva klara av livet själv.

Det löser sig inte genom att kvinnor pratar med kvinnor. Eller att män pratar med män. Det krävs politik.

När socialtjänsten möter våldsutsatta är deras uppgift att göra allt i sin makt för att förhindra någons död. Men deras makt slutar där pengarna tar slut. Samma sak gäller psykiatrin.

Går inte fria

Mamman till mannen som misstänkts mördat kvinnan i Boden beskrev hur desperat de försökte få vård för hans psykiska problem. Hur besviken hon är på vården för att de släppte hennes son när han behövde deras hjälp.

De två som tog kvinnornas liv kommer aldrig att gå fria från ansvar.

Men kan en regering som vet att det inte rör sig om enskilda tragedier, och som ändå låter psykiatrin och socialtjänsten arbeta på knäna, verkligen låtsas bli förvånad när nästa psykiskt sjuke man dödar?

Jag tycker inte det.