Att säga att 3,5 procent ska spenderas på försvaret redan 2030 och slå fast att antalet värnpliktiga ska öka är den lätta biten. Betydligt svårare är att tillhandahålla officerare och annan fast anställd personal som ska utbilda dem.
Politikerna måste inse att procent av BNP inte är detsamma som militär förmåga, vilket ÖB Michael Claesson påtalade på måndagen i sitt tal vid Folk och Försvar. Bara det land som omsätter ökade försvarsanslag i både vassare vapensystem och fler soldater samt officerare kommer att kunna avskräcka Moskva.
Precis som i alla andra sektorer finns det inom försvaret ett starkt samband mellan lönenivåer och människors vilja att ta anställning och sedan jobba kvar i organisationen. Problemet för svensk del, vilket denna ledarsida påtalat, är att lönerna är för låga.
Enligt en nyss publicerad undersökning från tankesmedjan Timbro lägger Sverige ”minst andel av försvarsanslaget på personal i hela Nato förutom Luxemburg.” Svenska officerare tjänar betydligt mindre än sina motsvarigheter i Finland, Norge och Danmark. Justerat för köpkraft tjänar exempelvis en dansk officer 45 procent mer än en svensk. Det är orimligt, och destruktivt för arbetsviljan.
”Svenska officerare måste ha löner i paritet med sina jämlikar i Nato.”
I en färsk forskningsstudie från Försvarshögskolan varnas för ”hypertillväxtens” baksida: kompetens saknas och befintlig personal pressas till det yttersta. Exceptionella arbetsinsatser måste naturligtvis belönas.
Försvarsmaktens HR-avdelning har försvarat lönenivåerna genom att peka på att officerare inte tjänar så illa om man inkluderar tillägg. Det är en avledande manöver. Tillägg får endast den som jobbar helger och nätter, inte sällan i samband med utbildning av värnpliktiga. Det är inte att betrakta som lön utan en kompensation för offrad fritid.
Svenska officerare måste ha löner i paritet med sina jämlikar i Nato. En del av de stora anslagsökningarna till försvaret borde därför gå till att höja lönerna i denna viktiga yrkeskår. Officersförbundet har ett utmärkt förslag: öronmärk pengar för lönesatsningar och låt parterna bestämma hur de ska fördelas. En variant (eller ett komplement) vore särskilda lönesatsningar, som för poliser och lärare.
Att det är bråttom att agera i personalfrågan förstärks av att många yrkesofficerare närmar sig pensionsålder.
Lika viktig är frågan om villkoren för kontinuerligt tjänstgörande gruppbefäl, soldater och sjömän, GSS. När försvaret växer snabbt, när tekniken utvecklas så fort som den gör nu, är en kärna av erfarna soldater och sjömän viktigare än någonsin för de stående förbanden.
Men i dag får GSS-personal maximalt vara anställd i tolv år. Det innebär att en person som tar anställning vid 20 års ålder bara kan jobba tills han eller hon är 32. Varför det finns en stoppgräns beror på att soldatyrket anses vara så psykiskt och fysiskt krävande att anställningen bör begränsas. Frågan har nyligen utretts men rekommendationen blev att nuvarande tidsgräns bör behållas.
Sedan regeln infördes har 200 GSS fått sluta på grund av den, enligt Timbro. Men kanske ger inte denna siffra en rättvis bild av problemet. Officersförbundet hävdar att regeln får soldater att söka jobb i det civila redan innan det hårda stoppet nås.
Regeringen borde hur som helst inte låta frågan bero. Personer som verkligen behövs för upprustningen ska inte ”förtidspensioneras” när de står på toppen av sin förmåga.
Personalen är lika viktig för upprustningen som materielen. Ju förr Försvarsmakten och Sveriges politiker till fullo inser detta desto bättre. Om fler unga människor ska lockas att välja officersbanan, om fler erfarna officerare och soldater ska förmås stanna i yrket måste satsningarna ske nu.