Regeringen har i en lagrådsremiss föreslagit att straffbarhetsåldern ska sänkas från nuvarande 15 år till 13 år. Justitieministern har motiverat förslaget med att 13-åringar skjuter. Utredningen om skärpta regler för unga lagöverträdare (SOU 2025:11) föreslog en sänkning till 14 år trots att sju av nio experter var skiljaktiga och förordade att straffbarhetsåldern inte skulle sänkas.

Samtliga debattörer

Anna Burston
Föreningen Sveriges socialchefer
Heike Erkers
Ordförande, Akademikerförbundet SSR i Stockholm
Britta Lejon
Förbundsordförande Fackförbundet ST
Veronica Magnusson
Ordförande Fackförbundet Vision
Tomas Nilsson
Advokat, tidigare ordförande i Sveriges advokatsamfund
Sture Nordh
Tidigare ordförande i TCO
Kerstin Olsson
Initiativtagare till Nätverket Nej till 13-14-åringar i fängelse
Anne Ramberg
Advokat, tidigare generalsekreterare i Sveriges advokatsamfund
Elin Wernqvist
Generalsekreterare Barnrättsbyrån 

Förslaget mötte synnerligen allvarlig kritik från remissinstanserna (med undantag för två länsstyrelser). Trots den samstämmiga kritiken valde regeringen att föreslå en ytterligare sänkning av straffbarhetsåldern till 13 år, utan att ange några skäl för nödvändigheten härav eller ens att bemöta den massiva kritik som anförts.

Detta liksom den ytterst korta utredningstid som utredningen hade till sitt förfogande strider mot grundlagens beredningskrav, Regeringens arrogans är anmärkningsvärd.

Vetenskap och erfarenhet talar emot

Kritiken från domstolar, polis, åklagare, advokater, universitet, sociala myndigheter och en lång rad intresseorganisationer bygger sammanfattningsvis på följande grunder.

Förslaget att sänka straffbarhetsåldern saknar vetenskapligt och empiriskt stöd. Förslaget strider mot grundläggande principer för hur man lagtekniskt konstruerar ansvar. Förslaget saknar stöd för att anta att en sänkning av straffbarehetsåldern skulle ha några som helst brottspreventiva effekter. Förslaget kommer att ha negativa effekter inte bara för dem som drabbas, utan också för brottsutvecklingen generellt. Förslaget innebär betydande tillämpningsproblem och bristande förutsebarhet då det vilar på antagandet att man vet hur brottet ska rubriceras.

Straffbarheten ska enligt förslaget bestämmas av brottet och dess straffskala. Rubriceringen av ett brott kan dock komma att ändras under resans gång från det att brottet upptäcks till att dom faller. Förslagen strider sannolikt mot Barnkonventionen och därmed mot svensk lag.

Enligt artikel 37 får frihetsberövande av barn endast användas som en sista utväg och under kortast möjliga tid. Ett systematiskt införande av fängelseliknande påföljder för barn under 15 år kan svårligen förenas med detta krav, särskilt när mindre ingripande alternativ finns.

Straff ska stå i proportion till mognad  

Straff ska stå i rimlig proportion till både gärning och gärningsperson. När gärningspersonen är ett barn, vars handlingsförmåga och framtida utveckling är ofullständig, förändras därför proportionalitetsbedömningen i grunden.

Detta är inte en politisk värdering, utan en rättsstatlig nödvändighet. Den svenska straffrätten vilar på principer som skuld, proportionalitet och individualansvar. Dessa principer bygger på att gärningspersonen haft tillräcklig mognad och handlingsförmåga för att förstå och kontrollera sitt handlande.

Remissyttrandena på lagrådsremissen borde vara förödmjukande för en regering som vill göra anspråk på att åtnjuta demokratisk legitimitet


Att straffbarhetsåldern i Sverige sedan länge är 15 år är ingen tillfällighet, utan ett uttryck för bedömningen att barn under denna ålder saknar den utvecklade skuld- och ansvarsförmåga som straffrätten kräver.

Barn saknar tillräcklig förmåga till självkontroll och emotionell kontroll. De saknar också möjlighet att bedöma framtida konsekvenser av sitt handlande. Barn är därtill särskilt påverkade av den psyko-sociala miljö de växer upp i. Detta har upprepade gånger bekräftats i förarbeten och av rättsvetenskaplig forskning inom kriminologin, sociologin, medicinen, beteendevetenskap och psykologin.

Förslaget måste skrotas

Straffrätten är ett repressivt system, inte ett vård- eller skyddssystem, och är därför principiellt olämpligt för unga barn. Andra former av åtgärder måste vidtas när unga begår allvarliga brott. Här finns en uppenbar förbättringspotential.

Remissyttrandena på lagrådsremissen borde vara förödmjukande för en regering som vill göra anspråk på att åtnjuta demokratisk legitimitet. Regeringen måste återkalla förslaget och stoppa det där det hör hemma. I byrålådan!