Artikeln Iran behöver ingen ny diktator är ett exempel på vad Adorno och Horkheimer i Upplysningens dialektik benämner som ”smarthetens dumhet” (the stupidity of cleverness). Regissören Nahid Persson Sarvestani, som representerar den ”välinformerade intellektuella eliten”, konstruerar ett abstrakt argument för en ”verklig demokrati” samtidigt som hon avfärdar de konkreta kraven från just de människor hon säger sig stötta. Genom att prioritera teoretisk renlärighet framför politisk verklighet illustrerar texten hur ”smarta människor alltid har gjort det lätt för barbarerna” (2002, s. 173).
