USA har ”laddat och osäkrat” sina vapen, säger president Donald Trump med adress Iran. Regimskifte ligger i korten när Vita huset känner medvind efter störtandet av president Nicolás Maduro i Venezuela.
Om den islamiska republiken Iran faller är det en internationell jordbävning. Bland de många iranier som har flytt utomlands, däribland till Sverige, finns djup oro för deras nära och kära i det gamla hemlandet. Ett regimskifte är något som många hoppas på, även om det bland dem också väcker frågor om vad som skulle komma efter ett sådant sammanbrott.
På grund av myndigheternas internet- och telekomstopp är det svårt att bedöma säkert vad som händer. Men det mycket brutala tillslaget från säkerhetsstyrkorna, som rapporteras ha krävt tusentals dödsoffer, verkar kraftigt ha dämpat de landsomfattande protesterna.
Ingen splittring
I alla fall för stunden. Uppenbart är att stora folkliga missnöjesyttringar har blivit ett återkommande fenomen (se bakgrund härintill), och många iranier bedömer att regimen lever på lånad tid. De senaste protesterna verkar ha varit de mest kraftfulla på många år, kanske ända sedan den islamiska revolutionen 1979, och den största utmaningen direkt mot den högste ledaren Ali Khamenei, vilket illustreras av demonstranters rop om ”död åt diktatorn”.
Protester med livet som insats. Teheran den 9 januari 2026. Foto: AP/TT
Men ännu så länge syns, vad vi vet, inga tecken på splittring inom säkerhetsapparaten. Utan avhopp inom landets ledning kan ayatollans regim fortsätta styra genom hot och våld. Hot utifrån har också en tendens att ena ett lands ledning, samla eliten och stärka de mest hårdföra representanterna.
Samtidigt befinner sig de iranska ledarna i en återvändsgränd. De har inget trollspö som plötsligt kan vifta bort USA:s och FN:s sanktioner, missnöjet med den störtdykande rialen – världens mest värdelösa valuta kallad, som växlas för hela 1,4 miljoner mot 1 amerikansk dollar (för tiotalet år sedan var kursen cirka 30 000 mot 1). Eller ilskan över allmänt ökande levnadsomkostnader, elbristen med ständiga strömavbrott och de senaste årens extrema torka, misslyckade dammbyggen och annan vanskötsel med svår vattenbrist som följd. För att inte tala om vreden mot förtrycket.
Trumps hot
Ovanpå det pressas Irans allierade hårt i Libanon, Jemen och Palestina, och har störtats i Syrien. Sommarens amerikanska och israeliska bombningar visade också hur svårt den iranska militären har att försvara sig mot det yttre hotet.
Bland en del demonstranter har det funnits en uppfattning att de har USA i ryggen när Donald Trump uppmanat dem att störta regimen, och hotat anfalla militärt om demonstranter dödas på gatorna eller ”mycket kraftiga åtgärder” om de avrättas. Om Trump nu, efter de massakrer och tecken på snabba avrättningar som det rapporteras om, inte verkställer sitt hot kan de som sett hans uttalanden som ett löfte om stöd känna sig svikna.
Ayatolla Ruhollah Khomeini anländer till Teheran den 1 februari 1979 från sin exil, och den islamiska republiken är ett faktum. Foto: AP/Campion/TT
Det skulle ha vissa likheter med situationen i grannlandet Irak 1991 när USA under president George Bush den äldre ledde offensiven som tvingade ut Irak ur Kuwait. Bush uppmanade då irakierna att störta diktatorn Saddam Hussein. Många hörsammade uppmaningen och väntade sig amerikanskt stöd. Men det kom aldrig. Saddams styrkor slog ned upproret och tiotusentals människor dödades.
Å andra sidan har Trump själv jämfört med ett annat historiskt och avskräckande exempel på motsatsen. Nämligen USA:s misslyckade försök 1980 att frita sina diplomater som hölls gisslan på ambassaden i Teheran. Det kostade flera amerikanska soldater livet, och president Jimmy Carter blev inte omvald samma år.
– Jag vet inte om han hade vunnit valet annars, men efter det hade han definitivt ingen chans, sade Trump till The New York Times nyligen.
Militärstyre med civil fasad?
Om USA ändå ingriper militärt kan det också slå mot iranier i gemen, vilket många är medvetna om och fruktar. De riskerar inte bara att träffas av bomber. Regimskiften som initieras utifrån tenderar att underminera mer naturlig politisk utveckling, vilket ofta gör att det styre som kommer efteråt är kaotiskt och auktoritärt snarare än demokratiskt (mer om detta nedan).
Krig kan också, om regimen ändå sitter kvar, användas som förevändning för ännu mer våld och utrensningar. Det blir lättare för Khamenei att hävda att protesterna verkligen är organiserade från ärkefienderna USA och Israel.
Det mäktiga Revolutionsgardet är både en militär styrka och ett affärsimperium som har all anledning att försöka bevara sin makt. Foto: Hossein Zohrevand/Tasnim News Agency via AP/TT
Ett scenario liknar det som vissa tror hände nyligen i Venezuela: förräderi mot ledaren utförd av krafter inom de väpnade styrkorna som vill rädda regimen och inleda samtal med USA. Man kan föreställa sig att ledande generaler inom det mäktiga Revolutionsgardet – som både är en militär styrka och ett mäktigt affärsimperium – i praktiken skulle ta makten men ha en civil galjonsfigur, som i Pakistan eller Egypten. Då kanske amerikanska bomber kan undvikas och Trump bli nöjd ändå, fastän förtrycket mot iranierna tills vidare består.
Kämpar för sina liv
Att ayatolla Ali Khamenei skulle sluta använda våld är osannolikt. Han minns när den forna regimen föll sedan den auktoritäre monarken shah Mohammad Reza Pahlavi efter stora protester lovade folket allmänna val, frigivning av politiska fångar och att sluta slå ned på oppositionen. Eftergifterna sågs som svaghet, och snart var shahen borta.
Och Khamenei och andra ledare i Iran vet att om de störtas är det slut med dem. De kämpar bokstavligen för sina liv.
Det är heller ingen vild gissning att Khamenei (och andra ledare i världen) har förstärkt sitt livvaktsskydd både efter fjolårets krig och senast USA:s kupp i Venezuela.
Iranier uppmanades den 12 januari iranier att visa sitt stöd för ayatolla Ali Khameneis regim. Manifestationen skulle visa en annan bild än de regeringskritiska demonstranter som enligt de styrande är ”terrorister” på uppdrag av ärkefienderna USA och Israel. Foto: Morteza Nikoubazl/NurPhoto/Shutterstock/TT
Vad händer då om regimen faller, helt eller delvis, i detta land med över 90 miljoner invånare och över 3,5 gånger Sveriges yta? Den som har ett tvärsäkert svar på den frågan har helt säkert fel. Det har historien lärt oss. Men risken finns för maktvakuum och maktkamp i en potentiell kärnvapenstat, ekonomisk kollaps, etniska minoriteter som kurder och balucher som ser sin chans att slippa styras från Teheran. Många kommer förståeligt nog att vilja utkräva rättvisa för regimens alla övergrepp – och troligen hämnd. Regionalt lär maktbalansen förändras med svåröverskådliga internationella konsekvenser. Inte minst Israel lär ha stort intresse av vad som sker med Iran.
Vilka skulle då kunna ta över? Irans opposition i exil är känd för att vara kraftigt splittrad: här finns monarkister, vänsterrörelser, liberaler, etniska separatister, republikanska nationalister, den egenartade rörelsen Folkets mujahedin med flera.
Shahens son kontroversiell
På senare tid nämns shahens äldste son Reza Pahlavi allt oftare som en tänkbar samlande kraft och övergångslösning, möjligen i brist på alternativ. Den 65-årige Pahlavi som bor i USA kröntes till kronprins 1967 och har levt i exil sedan hans pappa störtades 1979. Efter faderns död året därpå utropade han sig själv till shah. Han har ivrigt hejat på Trump att ingripa.
Vissa demonstranter i såväl Iran som utomlands, som här i Stockholm, visar sitt stöd för shahens son Reza Pahlavi och viftar med den forna regimens flagga. Foto: Pontus Lundahl/TT
Vissa demonstranter i Iran, och regimkritiker utomlands, har visserligen hörts skandera Reza Pahlavis namn och hissat lejon- och solflaggan från tiden före revolutionen 1979, men det är oklart hur populär han är i landet. Pahlavi är kontroversiell bland annat för att han har starkt stöd av premiärminister Benjamin Netanyahu i Israel, vars bombningar i somras även krävde civila iraniers liv. Shahens brutala regim avskräcker också många.
Eftersom ingen organiserad större opposition egentligen är möjlig i Iran är det svårt att säga vilka krafter som skulle kunna få starkt folkligt stöd. Proteströrelserna saknar tydlig ledning, och många grupper lär känna sig kallade: kvinnorörelsen, studenterna, regimkritiska präster, arbetare, köpmän, och olika etniska minoriteter, samt en mängd organisationer i exil – bara för att nämna några. För att Iran ska kunna få en fredlig och demokratisk framtid krävs sannolikt att oppositionen lyckas enas om ett övergångsstyre – att man inte bara är enig om vad man är emot utan också vad man vill sträva efter.
För många som har mist anhöriga, fängslats och torterats under de närmare 50 åren sedan revolutionen är mycket av detta inte det viktigaste nu. Det som dominerar är i stället ilska och en inställning att samhället akut måste omvandlas, och att den rådande regimen inte längre har något som helst existensberättigande. Om den uppfattningen sedan kan bana väg för en politisk övergång till ett nytt och önskvärt system är en annan fråga och något som utvecklingen får visa.