– Det är bäst att du åker sista biten med mig, vägen kan vara väldigt besvärlig!
Åke Fäktenmark rattar vant sin gamla bil på den skumpiga vägen, knappt mer än två hjulspår, provisoriskt lagad där vattnet ätit sig över vägbanan. Det är fortfarande några dagar kvar till snökaoset som ska lamslå kommunen; än är marken täckt bara av ett tunt lager vitt.
Efter någon kilometer dyker en låg, gul byggnad upp på en udde. Det, säger Åke, är en gammal verkstad som försvaret lämnade efter sig när de lämnade sin anläggning i Nyadal.
Huset är skamfilat, färgen flagnar, några fönster är igenbommade och andra svarta. Gården framför byggnaden är belamrad med bråte – rostiga tunnor, högar med däck, metallskrot och ett strömlinjeformat båtskrov som blekts av solen.
– Ja, visst bor jag här, svarar Åke Fäktenmark och låter nästan lite irriterad över frågan.
Utsikten över Ångermanälven är fantastisk.
”Jag byggde stavar hela dagarna”
Bild: Katarina Östholm
Redan under åren i Stockholm hade Åke Fäktenmark byggt staven som skulle bli hans genombrott.
– Uppfinnare? Ja, det är jag nog. Jag har alltid haft väldigt många idéer på hur saker och ting kan förbättras, säger han och går före in i huset.
Bungy pump var ett nyskapande träningsredskap, en fjädrande träningsstav med inbyggt motstånd. Men Åke Fäktenmark hade svårt att få gehör trots att han fick patent på sin uppfinning.
– Jag byggde stavar hela dagarna, men i Stockholm var det ingen som ville lyssna. Men när jag kom upp hit till Ångermanland gick det bättre!
Efter 29 år i Stockholm flyttade han till Kramfors, där han fick kontakt med flera personer som var intresserade av staven. Erik Lindquist var en av de första som engagerade sig.
– Jag var med från början, jag tyckte att Åkes idé var väldigt intressant, säger han.
– Vi var en grupp personer som hjälptes åt att utveckla idén; min del i projektet var materialanskaffning från Kina. På så sätt är Åke är en typisk uppfinnare, att konstruera saker är hans grej. Hans styrka ligger inte i att kommersialisera, att få produkten såld och dra in pengar.
”Det är värdelöst att vara uppfinnare”
Innanför ytterdörren står flera stora hinkar fyllda med vatten. Vattenledningen fungerar inte, förklarar Åke; han samlar regnvatten från hustaket för att klara det viktigaste.
Ett av de mindre rummen är uppvärmt, inrett med en säng och lite andra möbler. Det finns el, men i övrigt lyser bekvämligheterna med sin frånvaro; resten av byggnaden är kall och belamrad av allt från strandfynd till underliga prototyper – som skon med en fjäder under hälen som ska ge spänst i steget.
Han plockar och plockar bland sorterat och osorterat; det rör sig om tiotusentals saker. Han håller fram en bävergnagd stubbe, kallar det konst, säger att bävrar är superintelligenta djur som står högt över människan.
På sätt och vis är jag benägen att ge honom rätt.
I ett annat rum står formgjutna båtskrov i vit och röd plast uppställda. Han pekar på en bild i ett fotoalbum där han sitter vid rodret på en låg, klarröd båt som studsar fram över Höga Kustens vågor. Han ser nöjd ut.
– Den gjorde 17 knop med en trehästars motor. Jag försökte få patent och betalade miljoner, men det är värdelöst att vara uppfinnare i Sverige i dag.
”Vi höll på med innovationer allihop”
Bild: Katarina Östholm
Då gick det bättre med Bungy pump.
Träningsstaven presenterades på bred front våren 2008 och slog ned som en mindre bomb. Uppfinningen hamnade i morgon-tv och uppmärksammades bland annat av hälsoprofilen Susanne Lanefelt och kändisar som Anna Book.
Med stöd från bland annat Länsstyrelsen Västernorrland kunde staven börja tillverkas på Samhall i Kramfors; Bungy Pump Center invigdes i juni 2009 och den dåvarande landshövdingen Bo Källstrand fick ett par i present.
Filmstjärnan Dolph Lundgren provgick också med dem när hans stipendium delades ut, samma år som Bungy Pump var guldsponsor av evenemanget.
Stavprojektet bedrevs till en början i lokaler i Kramfors medan plastprodukterna och sedermera mycket annat hamnade i verkstaden i Nyadal. I början var det en liten krets av initierade som jobbade tillsammans, säger Åke, men skaran tunnades gradvis ut bland annat på grund av meningsskiljaktigheter.
– Vi höll på med innovationer allihop och att skapa nya produkter. Men det blev problem, säger Åke Fäktenmark.
Nya intressenter kommer in i bilden. Bland dem finns ett företag i Örnsköldsvik.
”Patentbråket är ett faktum”
2010 kommer beskedet.
Företaget Bungy Pump i Kramfors, som tillverkar den fjädrande gångstaven med samma namn, har sålts. Ny ägare och innehavare av tillverkningsrättigheterna är Ö-viksföretaget Compositteknik.
Det går bra. Mellan 2010 och 2012 ökar den årliga försäljningen från 4000 par stavar till 50 000 par. Tillverkning och försäljning förs över från Compositteknik till företaget Sports Progress International i Örnsköldsvik, som har samma ägare.
Sedan händer det. Företaget lämnar 2012 in en patentansökan på en ny modell av staven. Konstruktionen har försetts med vissa modifikationer som ska motivera det nya patentet.
Men Åke Fäktenmark tänker inte ge sig utan strid. Och patentbråket är ett faktum.
”Bevisföringen ansågs otillräcklig”
Tillsammans med bland annat Erik Lindquist lämnade han 2013 in en formell invändning till Patent- och Registreringsverket.
De menade att den stav som företaget tagit fram inte var någon nyhet, att originalstaven var allmänt känd och hade förevisats, att uppfinningen var Åke Fäktenmarks och ingen annans samt att de konstruktionsförändringar som gjorts saknade tillräcklig uppfinningshöjd för att förtjäna ett eget patent.
Men Patent- och Registreringsverket gav kalla handen. Bevisföringen ansågs otillräcklig och skillnaderna mellan originalstaven och den nya staven stora nog för att motivera ett patent.
Protesten avslogs. Sports Progress International avgick med segern.
2014 flyttades tillverkningen av Bungy pump-staven från Kramfors till Örnsköldsvik. Samhall i Kramfors förlorade sin största produkt och Åke Fäktenmark slutade betala in den årliga avgiften för sitt patent på originalstaven.
Det var liksom ingen mening.
Resten är historia. Bungy Pumps segertåg fortsatte och de stora sportkedjorna hakade på. Säljbolag startades i USA och staven såldes även i Tyskland, Ryssland, Norge, Finland och Frankrike.
Själv bosätter sig Åke Fäktenmark i den gamla verkstaden i Nyadal. Han är rädd för inbrott, att någon ska stjäla av hans egendomar.
”Inget är så bra att det inte kan göras bättre”
Luftvärmepumpen surrar. Åke Fäktenmark stampar på det nakna betonggolvet i sitt rum och ser uppskattande ut.
– Plattan är otroligt tjock. Betongen lagrar in så mycket värme på sommaren att det räcker en bra bit in på vintern, säger han.
I dag bor han ensam i den gamla gula verkstaden. Stavarna står lite överallt, flera hundra, kanske tusen; det är raka stavar, krokiga stavar, stavar som lyser, stavar med olika typer av motstånd och fjädring. Fantasin och uppfinningsrikedomen är slående.
Åke tar fram en böjd stav och visar hur den fjädrar utan att behöva skjutas ihop.
– Den här är faktiskt väldigt bra, säger har och provgår några steg.
”Inget är så bra att det inte kan göras bättre,” står det på en handgjord träskylt. Det skulle kunna vara Åke Fäktenmarks devis.
”Vi gör vår volta här på jorden”
Bild: Katarina Östholm
Innan jag åker vill Åke Fäktenmark visa runt på området. Han berättar om de övervuxna husgrunderna, industriruinerna, de plomberade bergrummen som borrar sina maskhål in i mörkret, resterna av de gamla träkajerna som en gång hörde till sågverket.
Det är en slående vacker plats, ett kulturlandskap med lager på lager av tid och lämningar efter olika epoker. Han tar fram en liten statyett med ett formspråk som påminner om inkafolkets; när de sydamerikanska båtarna kom hit för att hämta trävaror hade de med sig gåvor, säger han, och ibland följde intressanta saker med i barlasten.
Fynden vid stranden, ute i vattnet, i landskapet, är otaliga. Ibland, säger han, handlar det om besökare från rymden.
Bild: Katarina Östholm
Vissa stunder blir hans blick mer inåtvänd. Kanske pratar han om de märkliga skatterna han hittat, om universums gåtor, om utomjordingarna som fortfarande vandrar bland oss. Han pekar på en inskription på en bänk och nickar hemlighetsfullt för sig själv; det finns bevis.
– Det är inte första gången journalister kommit hit. Men det har aldrig blivit något av det, säger han sedan.
– Vissa är oroliga över hur jag har det. Men jag behöver inte mycket. Sedan jag opererade höften för två år sedan har allt blivit lättare.
Jag frågar om det inte blir ensamt här ute. I den tomma verkstaden.
– Nä. Vi gör vår volta här på jorden, sedan ska vi vidare, säger han och ser gåtfull ut.
Han vinkar när jag åker. Sedan vänder han och kör sakta tillbaka hem igen.
Bild: Katarina Östholm
Missa inte: Tonnys sista resa – Tidningen Ångermanland har följt cancersjuke Tonny Molander i Näsåker under hans sista månader i livet.