Krönika
| Ledare
14 januari
Detta är opinionsmaterial
Arbetsgivare som vill att anställda tar semester på grund av extremväder hindrat dem ta sig till jobbet. En a-kassa som snabbt sjunker och tvingar folk till försörjningsstöd samt invandrare som utvisas trots att de är väletablerade och jobbar i en vård som ständigt talar om personalbrist. Det är några exempel på hur det kollektiva ansvaret alltmer mer skjuts över på individen. Frågan är vilken sorts samhälle vi vill bygga, skriver Michelle Wahrolén, Vårdfokus chefredaktör.
Nytt år, nya möjligheter brukar det heta. Ändå är det svårt att inte känna en viss uppgivenhet när världen fortsätter att kännas alltmer upp- och nervänd och märkbart kyligare. Inte bara i politisk mening, med krig, polarisering och hårdare tonläge, utan också bokstavligen.
Sårbart samhälle
I Sverige inleddes året med ett av de värsta snöovädrena på länge. Stormen Johannes lamslog delar av landet. Ambulanser körde fast. Människor i akut behov av hjälp fick vänta. Sjukhus gick upp i stabsläge. Några miste livet. En brutal påminnelse om hur sårbart samhället är när det verkligen sätts på prov.
Löneavdrag på grund av vädret
På flera håll blev det dessutom svårt, ibland omöjligt, att ta sig till jobbet. Anställda vid Sahlgrenska universitetssjukhuset fick beskedet att den som inte kunde ta sig till arbetet på grund av vädret fick ta ut semester eller komp – annars väntade löneavdrag.
Reaktionerna lät inte vänta på sig. Och det är lätt att förstå varför. Beslutet blottlägger en djup orättvisa. För vissa yrkesgrupper spelar snöstormen mindre roll. Datorn kan fällas upp vid köksbordet och lönen tickar på som vanligt. För andra – inte minst i vården – finns inget sådant alternativ. Patienterna går inte att vårda på distans. Resultatet blir ett kännbart hål i plånboken, just i januari, månaden som redan är känd för att vara årets fattigaste.
Staten drar sig tillbaka – individen får bära risken
Sahlgrenskas agerande är knappast unikt. Snarare passar det in i ett större mönster: ett samhälle där allt mer ansvar förskjuts från stat och organisationer till individen. Sedan den 1 oktober i fjol trappas a-kassan ned snabbare till nivåer som få klarar sig på. Konsekvensen blir att fler människor hänvisas till försörjningsstöd. Staten drar sig tillbaka. Kommunerna får ta smällen. Individen förväntas bära risken. Frågan är om det verkligen är rimligt. Ska ett samhälle fungera som ett lapptäcke av ensamma ansvarstagare? Vad händer med tilliten, med känslan av att vi faktiskt hör ihop?
Ska ett samhälle fungera som ett lapptäcke av ensamma ansvarstagare? Vad händer med tilliten, med känslan av att vi faktiskt hör ihop?
Det finns samtidigt exempel som pekar i en annan riktning. Protesterna mot utvisningen av undersköterskorna Zahra och Afshad Kazemipour är ett sådant. Engagemanget från kollegor, fackliga företrädare och allmänhet bidrog till att paret nu får en ny asylprövning. Det är svårt att inte se det absurda i att vilja utvisa människor som har etablerat sig, arbetar och bidrar – dessutom i en vård som ständigt talar om personalbrist.
Etablerade personer som jobbar i vården utvisas
Afshad Kazemipour är läkare och Zahra Kazemipour är specialistsjuksköterska inom operationssjukvård, utbildad i Iran och snart färdig med sin kompletterande svenska utbildning. Kompetens som bokstavligen behövs. Här visade kollektivet sin styrka. När människor gick samman hände något. Det inger hopp. Kanske är det just där de nya möjligheterna finns. Inte i att var och en ska klara sig själv, utan i att individ och samhälle tar ansvar sida vid sida.
Nytt år, nya möjligheter. Frågan är bara vilken sorts samhälle vi vill använda dem till att bygga.