Han är numera en vuxen man. Lever ett eget liv, med flickvän, bostad och jobb. När många unga vuxna har svårt att få fart på vuxenlivet – det som ibland kallas ”failure to launch” – är det verkligen värt att fira!
Tankarna trasslar in sig. Är det inte sundare att klippa navelsträngen?
Men ändå. Det händer att jag undrar om jag har varit en ovanligt dålig mamma. Många av mina väninnor har så otroligt nära kontakt med sina vuxna barn. De ringer varje dag, firar födelsedagar och högtider ihop, åker på semestrar tillsammans och har koll på minsta detalj i de vuxna barnens liv. Så ser det inte ut för mig.
Tankarna trasslar in sig. Är det inte sundare att klippa navelsträngen, eller tycker jag bara det för att jag är avundsjuk?
En sak är säker: omställningen är inte enkel. Från att vara behövd varje dag och vara den viktigaste personen i någons liv, är man något annat. Vad är man då? Någon i periferin. Någon som inte längre är nödvändig, men förhoppningsvis fortfarande betydelsefull.
Särskilt svårt sägs det vara när man samtidigt blir förälder till sina egna föräldrar.
Jag tror att mycket spelar in. Biologin, förstås. Det verkar vanligare att mammor har svårt att släppa taget än att pappor har det. Vanor i allra högsta grad. Socioekonomiska förutsättningar. Digitalisering. Och, som alltid, gruppnormer. Att man i vissa kretsar förväntas vara sina vuxna barns bästis.
Särskilt svårt sägs det vara när man samtidigt blir förälder till sina egna föräldrar. Det är inte givet att det är precis den föräldrarollen man vill byta till, och det kan kännas extra tomt när både ens föräldrar och ens barn försvinner samtidigt.
Jag har dessutom varit ensamstående och har enbart en son. I många år var det bara vi två. Kanske gör det förändringen extra svår. Kanske blir det lättare om det kommer barnbarn.
Däremot firar vi med att börja i terapi. Han vill att vi utvecklar en bra vuxenrelation.
Samtidigt finns det något meningsfullt i processen och mycket att lära. Att göra sig mindre behövd och låta andra växa är centralt. Tänk de som inte gjort det. Joe Biden. Logan Roy i tv-serien Succession. Rätt många chefer. Maktens problem är sällan att den försvinner, utan att den inte gör det. Även mammamakten.
I ledarskapssammanhang pratar vi mycket om att bygga organisationer som fungerar utan chefen. Att utveckla andra till självständighet. Det är målet, säger vi. Tills det faktiskt inträffar. När andra inte längre behöver dig, märks det hur mycket av ditt eget värde som byggde på att vara oumbärlig.
Trettioårsdagen firas inte med mig – och det är som det ska. Däremot firar vi med att börja i terapi, enligt hans önskemål. Mamma-son-terapi. Han vill inte längre känna sig otillräcklig gentemot mig. Han vill att vi utvecklar en bra vuxenrelation. Det är klokt och moget, och ett bevis på att jag både kan och ska släppa taget.