Jonas Bonnier

Publicerad 15 jan 2026 kl 11.02Uppdaterad kl 11.18

Jonas Bonnier börjar tappa tillit till sitt yngre jag.

Barnmaffian i filmen ”Bugsy Malone”.

Foto: FILMBOLAG

Öppna bild i helskärmÖppna bild i helskärm

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Jonas Bonnier

Min trendkänsliga näsa vädrar Eyvind Johnson. Författaren nämns allt oftare på kultursidor, i poddar och i samtal. I och med Christopher Nolans filmatisering av Odyssén, storfilmen med Matt Damon som har premiär i sommar, kommer folk påminnas om Johnsons Strändernas svall, romanen som var högst behjälplig att förse honom med Nobelpriset, och därmed ska en Johnson-feber drabba landet. Kul, förstås, eftersom jag älskar Eyvind Johnson.

Tror jag.

Jag var elva eller kanske tolv när jag såg filmen Bugsy Malone på bio. Den handlade om gangstertidens Chicago, men alla roller spelades av barn. Ur maskingevären kom bakelser. Istället för cigaretter hade skådespelarna tändstickor i mungiporna. Men kostymerna och hattarna var autentiska, och de vräkiga bilarna bara krympta till barnens storlek. Jag älskade Bugsy Malone. Det var den bästa film jag någonsin sett. Och när jag långt senare själv fick barn, kunde jag inte låta bli att tjata om hur bra den där filmen var, och jag ville inget hellre än att få visa mina egna barn detta mästerverk. 

Filmen visade sig dock vara svår att få tag på, och kanske borde jag ha insett att detta inte var en slump. 

Nåväl, till slut, under en regnig solsemester i hotellets dvd-bibliotek: där fanns den. Det var som om ödet lett mig fram till denna punkt, då jag klättrade upp i soffan med barnen och satte på Filmen. 

Vi klarade av en kvart, har jag för mig.

Tro mig, Bugsy Malone är förmodligen en av de tre sämsta filmerna som någonsin har gjorts.

Frågan är alltid om man vågar lita på sitt yngre jag? Hur långt tillbaka? Minnet av ett bra rödvin i Spanien? Var det verkligen så regnigt sommaren 2006? Och var Eyvind Johnson verkligen så bra? Jag tror det. Jag har påstått det väldigt många gånger. Men tänk om Strändernas svall är en Bugsy Malone? 

Bugsy Malone släpptes 1976.

Foto: ALAN MARSHALL/VIASAT

Öppna bild i helskärm

En gång för länge sedan läste jag en universitetskurs där alla Johnsons böcker ingick. Det var inför min C-uppsats i litteratur, som handlade om Eyvind Johnsons år i Berlin och Paris på 1920-talet. På den tiden räknades Johnson till autodidakterna, arbetarförfattarna, på grund av sina fyra självbiografiska romaner som tillsammans kallades Romanen om Olof. 

Jag minns den som ganska trist. 

Sedan har folk ofta talat om hans satiriska romaner under andra världskriget. Krilon-serien.

Jag minns den som ganska trist. 

Också. 

För mig var Eyvind Johnson författaren som lyckades kombinera fantasi och verklighet, som tog avstamp i Selma Lagerlöf och som gjorde Göran Tunström möjlig. Som är en ljudboksförläggares mardröm, med ideliga tidshopp och perspektivförskjutningar, men som varje romantiker och drömmare måste älska. Hans självbiografiska romaner, och de var flera, men framför allt Romantisk berättelse och Tidens gång, skulle i dag ha kallats autofiktiva, och, jo, han gav ju ut dagböcker också. 

Med andra ord: han är i tiden.

Men jag minns det som jag särskilt uppskattade romanen Drömmar om rosor och eld. Så många gånger som jag har rekommenderat den till folk. Så många gånger jag har pratat om den. Men med handen på hjärtat kommer jag inte ihåg någonting av den. Inte ett ord. Så vad kan jag säga?

Jag tror jag älskar Eyvind Johnson.

Jonas Bonnier är kolumnist i Expressen och författare.