Publicerad 15 jan 2026 kl 19.47Uppdaterad kl 21.58
Forskare vid svenska Centrum för paleogenetik har lyckats analysera DNA från en utdöd ullhårig noshörning – som hittades i magen på en nedfryst förhistorisk vargvalp.
– Det är första gången någonsin som man har kartlagt arvsmassan från ett djur – som man hittat inuti ett annat djur – från istiden, säger Love Dalén, en av forskarna.
Fyndet ger nya ledtrådar kring hur istidsnoshörningen dog ut.
Foto: Irina Kirillova
Öppna bild i helskärm
I grottvargsvalpens mage hittades en bit kött och päls från ullhårig noshörning.
Foto: Mietje Germonpré
Öppna bild i helskärm
Forskarna lyckades analysera DNA från den här köttbiten, som visade sig tillhöra en ullhårig noshörning.
Foto: Love Dalén
Öppna bild i helskärm
Obduktionen av vargvalpen Tumat som levde på istiden.
Öppna bild i helskärm
För hundratusen år sedan strövade imponerande noshörningar över Europa och norra Asien. Tre meter långa, med två maffiga horn på nosen och en rejäl päls var de väl rustade för det bistra klimatet.
– De hade rejäla fettdepåer också. Men det som gör dem lite speciella jämfört med alla i dag levande noshörningar är att de hade ett främre horn som såg mer ut som en sabel, alltså väldigt tillplattat, och kunde vara omkring två meter långt, säger Love Dalén, biolog och professor i evolutionär genetik vid Stockholms universitet.
För 14 400 år sedan fanns de bara i delar av Sibirien. En av de här ullhåriga noshörningarna hamnade då i magen på en vargvalp i Jakutien. Lika illa gick det för valpen, som strax efter måltiden antagligen dog i ett skred och frös fast i permafrosten där den bevarades fram till våra dagar.
”Pressa gränserna”
Att göra en komplett analys av förhistoriskt dna är svårt som det är. Att dessutom lyckas med vävnad hittad i en magsäck – vars jobb är att bryta ned köttet – gör det än mer komplicerat. Enligt forskarna har det aldrig gjorts tidigare och genombrottet har även uppmärksammats av CNN.
– Vi hade väldig tur, för den hade knappt börjat smälta alls, säger Camilo Chacón-Duque, en annan av forskarna.
Det som ändå gjorde det värt att försöka är att fyndet är så pass ungt. Den sista ullhåriga noshörningen tros ha dött för 14 000 år sedan, bara 400 år senare. Därför kan dna:t ge ledtrådar om hur arten mådde strax innan utdöendet.
– Och vi ville pressa gränserna för vad man kan göra med sådana här ovanliga, utmanande prover, säger Chacón-Duque.
När han och hans kollega satte kniven i köttbiten i laboratoriet visste de från tidigare studier att den tillhörde en noshörning.
– Det är väldigt spännande och väldigt läskigt för du vill inte skada provet genom att kontaminera det. Man känner sig också privilegierad att få hålla i något som bevarats i mer än 14 000 år. Det är en ära.
Klimatförändringar blev fall
Forskarna lyckades, och kunde jämföra med dna från äldre noshörningar (18 000 respektive 49 000 år gamla). Det färska fyndet visade inga spår på inavel, vilket är ett tecken på att det antagligen fanns många noshörningar fram till dess att de plötsligt försvann. Troligen var det därmed inte människan som exempelvis jagade ihjäl djuren. Så vad dog de av? Spåren riktas mot en annan bödel – klimatförändringarna när istiden gav vika, även om andra alternativ inte kan uteslutas.
– De var väl anpassade till kylan och en viss sorts landskap. När landskapen förändrades kan det ha satt mycket press på dem, säger han.