Therese Strömberg

Publicerad 20 jan 2026 kl 21.00Uppdaterad kl 21.11

Det ska inte gå.

Men när Bodö/Glimt utmanar allt vi lärt oss om fotbollen är det väldigt fint att få vara med. 

SPORTEN – vertikal snurra allmän

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Haaland kammade noll – i sitt eget hemland.

Foto: KIERAN MCMANUS/SHUTTERSTOCK / SHUTTERSTOCK EDITORIAL/IBL

Öppna bild i helskärmTherese Strömberg

Gianluigi Donnarumma stirrar med tom blick framför sig. Han har släppt in tre mål i norra Norge, hans försvarare har misslyckats med sitt jobb och han själv har inte kunnat rädda upp det.

Rodri stirrar på domaren och fattar ingenting när han åker ut på sitt andra gula på mindre än en minut efter att ha dragit ner Ole Blomberg.

Jens Petter Hauge skjuter en boll i ribban.

Det är så här det ser ut när ett lag som fungerar möter ett som inte gör det. När en dansk, en ryss och nio norrmän kliver ut på en fotbollsplan och sänker en av världens rikaste fotbollsklubbar. 

Det är här det blir genant

Pep Guardiola älskar norra Europa. Det berättade han i går, då han inte hade några problem med att prata om norrsken, resor till Lofoten och hur mysigt det är att sitta och kolla ut genom fönstret med ett glas vin när himlen gör sitt. 

Sen kom den här matchen. Och det är en sak att förlora mot ett Manchester United som förvisso ofta är ganska dåliga, men som ändå har gjort det till något av en vana att då och då fullständigt skåpa ut ett topplag när man minst anar det. Det är en annan sak att direkt efter det åka till ett lag vars lönebudget knappt ens når upp till fem procent av den egna och inte ha så mycket att säga till om.

Och det är här det blir genant. Inte för att Bodö är ett dåligt lag, men för att City inte ska kunna förlora mot dem.

Allt vi fått lära oss om fotboll de senaste decennierna är att pengar betyder allt. Men medan City är en väldigt rik klubb, är Bodö en smart.

Det osar förlorare om varenda Cityspelare med tjugo minuter kvar

Sättet de byggt sina framgångar på har successivt tagit dem hit och de är värda all aktning för det, alldeles oavsett hur framtidsutsikterna rimligtvis ser ut i turneringen framåt. Sättet de klivit ut i Champions League den här säsongen och trots allt hävdat sig mot först Tottenham, sen Dortmund och nu förmodligen gör det största i klubbens historia mot City är värt en stunds villkorslös beundran (där invändningar om konstgräs, ”arktisk kyla” och annat trams undanbedes).

För när Phil Foden byts ut efter 70 minuter och skakar på huvudet har hans lag haft bollen nästan hela matchen, men gjort bort sig varje gång de tappat den. De ligger under med 3-1 mot ett gäng (mestadels) okända norrmän som inte ens är i säsong, och det finns ingenting de kan göra åt den saken.

Det osar förlorare om varenda Cityspelare med tjugo minuter kvar, och det finns några saker som blir väldigt tydliga i kväll. 

City har inte en så bred trupp som sanningen länge varit att de haft. De har haft ganska stora problem i snart två säsonger och vi pratar kanske för lite om det. Och deras ombyggnation är inte i närheten av att kännas klar, trots allt.

Att de ganska nyss såg ut att kunna konkurrera om och återigen springa i väg med ligatiteln var nog undantaget i vad den här säsongen är för något, inte det här.