Ann Heberlein
Publicerad 21 jan 2026 kl 06.32
Jag är ledsen att behöva skriva det, men det var faktiskt precis så här det började på trettiotalet.
Carl-Oskar Bohlin, minister för civilt försvar, under konferensen Folk och försvar.
Foto: Henrik Montgomery/TT
Öppna bild i helskärm
Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Ja, inte bara då – det var också så här kriget på Balkan började, folkmordet i Rwanda, apartheidregimen i Sydafrika liksom de fruktansvärda övergreppen på civilbefolkningen under Vietnamkriget.
Jag talar naturligtvis om den retoriska figuren ”vi och dom” som gjort en oblyg återkomst i svensk politisk debatt. Carl-Oskar Bohlin, landets minister för civilt försvar, har vid upprepade tillfällen inskärpt vikten av att tala om ”vi och dom”.
I sitt tal vid chanukkafirandet på Norrmalmstorg i Stockholm, strax innan jul, sa han att ”politiker i många år har gjort sitt yttersta för att inte prata om vi och dom”. Det är uppenbarligen en attityd som Bohlin nu kastar överbord. I nästa mening slår han nämligen fast att ”det finns faktiskt ett ’dom’ här. ’Dom’ som älskar döden mer än livet och ett ’vi’; vi andra som älskar livet mer än döden”.
I anslutning till Folk och försvar i Sälen betonade han återigen vikten av att dela upp mänskligheten i ”vi” respektive ”dom”: ”Det finns ett ’de’ som inte bör vara en del av vårt ’vi’”, säger han och fortsätter med att resonera kring stigmat mot att göra just den här uppdelningen, i ”vi och dom”, för att landa i slutsatsen att polarisering kan vara ”bra”.
Uppdelningen i två grupper är ett första, avgörande steg i avhumanisering
Bohlins retorik ger mig kalla kårar. Det finns nämligen ytterst goda skäl att undvika den uppdelning av människor i två grupper, tillhöriga (vi) och icketillhöriga (dom) som vår minister i civilt försvar föreslår. Uppdelningen i två grupper är ett första, avgörande steg i den avhumanisering som leder till att individer som tillhör den utpekade gruppen successivt förlorar sina rättigheter, för att slutligen berövas sitt värde som människor. Idén om ”vi och dom” är den viktigaste moraliska och samhälleliga förutsättningen för institutionaliserat dödande, som socialpsykologen Harald Welzer skriver i ”Gärningsmän: Hur helt vanliga människor blir massmördare” (2007).
Filosofen Jonathan Glover menar i ”Humanity: a moral history of the twentieth century” (2000) att de flesta människor föds med ett grundläggande tabu mot att skada och döda andra människor. För att förmå vanliga människor att döda och acceptera dödande av människor krävs att något i förutsättningarna ändras: Genom att inte längre tala om den andre som ”människa” utan som ”fiende”, ”terrorist”, ”ond”, som ”dom”, helt enkelt. När den andre upphör att vara människa äger hon inte längre några rättigheter, inte ens den allra mest grundläggande rättigheten, nämligen rätten till sitt liv.
Inbördeskrig och folkmord uppstår inte över en natt. Historien visar oss att de föregås av retorik och propaganda som förbereder befolkningen på att bryta tabun, ignorera sitt samvete och sin egen moral. Små steg, små försämringar för den utpekade gruppen, försåtliga kommentarer om deras värderingar och sätt att leva som främmande och förkastligt bereder vägen för grymheter och omänsklighet.
Att just vår minister för civilt försvar hamrar in budskapet att mänskligheten bör delas in i ett vi, och ett dom, är minst sagt oroande: Förberedelse pågår.
Ann Heberlein är författare, teologie doktor i etik och kolumnist i Expressen
LÄS MER: Löwengrips strategi får mig att tänka på spindelhonanLÄS MER: Rönninge-mordet visar att döden är en man