Efter en tuff graviditet och en utdragen förlossning mådde Emma Åslin Stårsta, 34, den första tiden som nybliven mamma ändå ganska bra. Amningen fungerade och hon gick helt upp i att ge all sin uppmärksamhet till dottern, som i dag har hunnit fylla sex år. Det som efter några månader gjorde föräldrarollen allt svårare att hantera var alla yttre krav, att hon samtidigt som hon tog hand om dottern behövde laga mat, duscha och handla.

– När min man ringde hem på lunchen låg jag och grät, energin var helt slut. Om det inte fanns matlåda färdig kunde jag inte fixa lunch, till och med att hälla upp yoghurt i en skål blev för svårt för mig, säger Emma Åslin Stårsta till Special Nest.

I samma veva diagnostiserades hon med adhd. Hon fick vänta i två och ett halvt år på utredningen, läste på mycket om diagnosen under den tiden och kände också rädsla inför beskedet.

– Jag var så nervös, tänk om de skulle säga att jag inte har adhd utan att jag bara har famlat runt. Därför var det väldigt skönt att få det bekräftat.

 

Duktig i skolan – och återkommande psykisk ohälsa
Misstanken om adhd hade kommit några år tidigare när Emma Åslin Stårsta läste om högpresterande kvinnor som – likt hon själv – gång på gång gick in i väggen. Hennes svårigheter började emellertid redan under uppväxten. Som tonåring led hon av ätstörningar och genom åren har hon haft återkommande depressioner och svårt med sociala kontakter. Samtidigt var hon duktig i skolan – en sådan elev som ofta överpresterade och som tog på sig för mycket ansvar.

– Jag trivdes i skolan, och har aldrig haft några problem med att lära mig saker. Även om skolan inte är npf-anpassad fanns det en struktur med tydliga ramar som gjorde att jag trivdes där.

 Men Emma Åslin Stårsta säger samtidigt att hon har varit sådan som inte kunnat slutföra utbildningar och som har hoppat av jobb. Hon började sjuksköterskeprogrammet, men hoppade av och utbildade sig i stället till journalist. Även om hon trivdes med journalistjobbet blev det snart outhärdligt med alla intryck i det öppna kontorslandskapet. Varje dag Emma Åslin Stårsta kom hem från jobbet var hon helt färdig.

– Jag såg på mig själv som en sådan som kör på för hårt, får kämpa och sedan kraschar. Att det var så jag var.

 

En stor skam
När Emma Åslin Stårstas dotter var ett halvår kom ännu en krasch, i form av utmattning och förlossningsdepression. Hon fick hjälp av mödravården, gick på psykologsamtal och i gruppbehandling tillsammans med andra föräldrar – där många av föräldrarna precis som hon själv hade någon neuropsykiatrisk diagnos. Emma Åslin Stårsta upplevde att behandlingen fungerade bra för henne – men efter ett halvår tog den slut. Hon var fortfarande utmattad och hennes svårigheter att få ihop vardagen fortsatte. Under första året med dottern var hon alltid tvungen att ha någon hemma hos sig när hennes man behövde åka i väg på jobbresor.

– De vardagliga sysslorna blev för mycket att hantera när jag var själv med dottern. Jag kände en stor skam att jag inte klarade av att vara ensam med mitt barn.

 

Autismdiagnosen har bidragit till självkännedom
Även om adhd-diagnosen hjälpte henne att bättre förstå sig själv, kände hon att det var delar hos hennes funktionssätt som inte överensstämde med diagnosen. När Emma Åslin Stårsta gjorde research om att vara förälder med npf ramlade hon över begreppet autistisk utmattning – och kände att något klickade i henne: ”Det här är ju jag”.

Efter att ha läst på om autism började hon fokusera på sina specialintressen – att skriva och läsa – och på att göra anpassningar i vardagen, istället för att fortsätta som hon hade gjort tidigare: försökt maskera hur hon fungerade. 

– När jag började ge mig själv möjlighet att anpassa med öronproppar och keps och säga att jag behöver en stund själv när jag kom hem trött, blev jag medveten om att utmattningen inte var kronisk och att det här kunde vara en väg ut ur utmattningen.

Det har nu gått några månader sedan Emma Åslin Stårsta genomgick ännu en utredning, där en autismdiagnos konstaterades. Nu upplever hon att hon kan vara snällare mot sig själv än tidigare. Ta gymmet som exempel. När hon brukar komma dit och se att löpbandet som hon brukar använda är upptaget, så har hon tidigare kört fast – istället för att bara gå till ett löpband som är ledigt.

– Förut har det varit mycket självhat i dessa situationer: ”Varför ska du hålla på så här?”. Men nu när jag har självkännedom kan jag säga till mig själv, ”Okej, nu blev det så här, jag behöver en stund”.

 

Brinner för att sprida kunskap om npf
Kunskapen om npf har hon också haft stor nytta av när hon utbildade sig och började arbeta som doula. Emma Åslin Stårsta har länge haft ett intresse för graviditet och förlossning och svårigheterna som hon själv har upplevt som förälder väckte en vilja att hjälpa andra i liknande situation. I dag jobbar hon både som doula och som mammacoach för gravida mammor med npf.

– Jag har hjälp av mina erfarenheter genom framför allt bemötandet och att jag vågar ställa frågor i egenskap av en doula som själv har diagnoser. Men samtidigt jag lär mig hela tiden mer om npf-föräldraskapet.

Emmas Åslin Stårsta upplever att vårdens kunskap om föräldrar med npf är alldeles för låg. Hon säger att det ofta uppstår krockar mellan vårdpersonal och mammor med npf, eftersom de har olika sätt att kommunicera och eftersom mamman även kan ha sensoriska utmaningar.

– Jag har gjort till min mission är att skapa trygghet för de blivande föräldrarna och öka kunskapen om npf inom vården, konstaterar hon.

 

Nya möjligheter genom anpassningar
Nyligen gjorde Emma Åslin Stårsta något som hon för några år sedan inte hade trott var möjligt. Hon och hennes sexåriga dotter åkte själva på en fyra dagar lång resa till Skellefteå, där de bodde på hotell och gick på musikal.

– Jag älskar musikaler och har längtat efter att få göra det med min dotter. Förut har jag tänkt att det är tråkigt att planera för mycket, men nu hade jag gjort en tydlig plan, när och var vi kunde äta och var det fanns lekparker. Jag har insett att det är så jag måste göra för att orka.

När de skulle på musikalen insåg Emma Åslin Stårsta att hon behövde ta med hörlurar till dottern och öronproppar till sig själv men att det inte var tillåtet att ta med sig några väskor.

– Då mejlade jag dit, berättade att jag är autistisk och jag och dottern behöver ha det här med oss de här sakerna. De svarade att det var inga problem. Och det var så skönt att kunna ge det till mig själv, för tidigare har jag bara försökt att maskera. Jag är så tacksam att jag vågade göra de anpassningar som jag behöver och över hur långt jag kommit i att lära känna mig själv.