Maja Lagmark kände sig alltid trygg i skolan när fotbollskillarna var i närheten. Henne retades de aldrig med, hon var ju Måns Lagmarks lillasyster.
– För tio år sen var han lokalkändis, alla visste vem han var. Folk minns fortfarande honom som målvakten och vet inte riktigt vem han var efter det, säger hon.
Mamma Ann-Christin presenterar sig som Anki och bär ner Måns gamla fotbollskläder i en blå Ikea-kasse. De mörkblåa landslagskläderna blandas med Helsingborgs IF:s röda färg.
– Det rör upp så mycket… säger Anki och tar sig för ansiktet.
Expressen träffar familjen i Helsingborg.
Foto: JENS CHRISTIAN
Bredvid kläderna ligger högen med journalanteckningar.
– Måns har blivit sviken så många gånger, säger pappa Joackim som alla kallar Kim.
Pappan är den konflikträdda i familjen, men inte den här gången, inte när det gäller Måns.
Familjen som sitter runt bordet riktar sig mot psykiatrin i Sverige.
– Vi betalar så mycket skatt i Sverige, men vi har inte pengar till att rädda min brors liv. De försökte inte ens, säger Maja.
Mellan stolparna var Måns Lagmark alltid trygg. 194 centimeter lång och med en talang för att rädda bollar var han under tonåren en del av Helsingborgs IF:s akademi.
När Eskilsminne IF 2014 för första gången gick upp till division 1 vaktade Måns målet.
Året efter, 20 år gammal, spelade han sin sista ungdomslandskamp för Sverige.
– Det blev en enorm press när han kom upp i vuxen ålder. Det var solklart att han inte klarade jargongen, säger Anki.
Foto: Privat
Samtidigt tog skoltiden slut och Måns skulle bli vuxen.
– Han har sagt mer än en gång att studenten var hans värsta dag i livet. Då skulle han ut i vuxenlivet och det blev jättejobbigt, berättar mamman.
Lillasyster Maja har alltid sett upp till sin storebror. När Maja blev vuxen var Måns kvar på samma plats.
– Det har varit en sorg för mig, säger hon.
– När jag sex år yngre började komma ikapp honom, vi köpte hus och jag fick barn. Hur ska jag kunna… Jag kan inte leva med gott samvete. För jag kände att jag strör salt i hans sår.
Pappa Kim tittar på sin dotter. Blicken är trött, ögonen blanka.
– Han stod kvar på ruta ett och kom inte vidare med sitt liv, säger han.
Det var pappa Kim Måns pratade fotboll med.
Foto: JENS CHRISTIAN
Försöken att jobba fungerade inte. Flytta hemifrån funkade inte heller.
26 år gammal, efter en egenremiss, fick Måns diagnoserna ADD och autism. Han köpte böcker om autism och var hoppfull, han ville ju förstå.
Då fick han också en tid hos vuxenpsykiatrin i Helsingborg.
– Det var första läkaren. Sen dess har han haft åtta stycken. Det är någon vi bara fått en bokad tid till och sen fått att den här läkaren har slutat, säger mamma Anki.
Maja fyller i:
– Vi har varit där och legat på hela tiden och det är därför vi kom den biten, säger hon och visar en centimeter med fingrarna. Annars hade vi inte kommit någonstans överhuvudtaget.
– Måns fick gå till en psykolog fem gånger, sen sa de ”man ska inte fastna i vården”.
Mamma jag vill inte leva, jag vill inte leva
Familjen såg hur Måns mående blev sämre och sämre. Det fanns nätter han bara gick och gick på Helsingborgs gator. Ibland berättade han om saker han tyckte sig se och höra.
– Han trodde att folk hade filmat honom, att folk var ute efter honom, att folk förföljde honom, säger Maja.
Måns Lagmark spelade i Sveriges ungdomslandslag.
Foto: Privat
Efter fotbollskarriären började Måns må dåligt.
Foto: JENS CHRISTIAN
Måns led av depression och familjen misstänkte att han också levde med schizofreni.
– Vi har gjort allt för att försöka få en ny utredning. För vi kände att på papperet hade han en diagnos som inte stämde med verkligheten. Därför fick vi inte någon hjälp, säger hon.
Tårarna rinner längs systern höger kind. Hennes pappa funderar på att gå i förtidspension, det är svårt att hitta kraften för att åka och jobba varje dag.
Känslorna och minnena som rivs upp är smärtsamma.
Anki kan fortfarande höra orden hennes son skrek eka i huvudet: ”Mamma jag vill inte leva, jag vill inte leva”.
– Då hade han gått från att prata om det, till att köpa saker och sen försöka göra det, säger Maja.
Maja Lagmark pratar om sin bror på sociala medier.
Foto: JENS CHRISTIAN
Sommaren 2024 hittade hon en lapp hennes storebror skrivit.
”Leta inte efter mig, ta hand om er, jag älskar er”.
– Då fick vi läkarens privata nummer. För om han var vid livet så måste ni göra något. De har fått så många chanser när alla varningsklockor har ringt, nu måste ni agera! säger Maja.
– Vi var så glada när vi hade hittat honom, nu vet de att det är allvar. Nu kommer det hända grejer. Men det hände aldrig, säger Kim.
Inskrivningarna
Februari 2024:
Måns kommer till akutmottagningen för en suicidriskbedömning och läggs frivilligt in.
I journalanteckningarna framkommer det att Måns tidigare försökt ta sitt eget liv. Dagen innan inskrivningen har han pratat med en psykolog om sina självmordstankar och ”detaljerade planer”. Han kommer till psykakuten tillsammans med Maja.
”Framkommer att Måns har mått dåligt ett tag och känner att han inte får hjälp. Berättar hur han inte vill fortsätta leva och det här är vägen ur problemen”, står det i journalen.
Efter fyra dagar önskar Måns att få åka hem och förnekar tankar på döden. Han bedöms vara deprimerad och får en tid hos vuxenpsykiatrin för uppföljning.
Juni 2024:
Två veckor tidigare har Måns försvunnit i två dagar och familjen hittat ett avskedsbrev. Han har den här gången tagit för mycket ångestlindrande medicin och får åka ambulans.
Måns uttrycker suicidala tankar och skrivs frivilligt in för suicidprevention. I journalanteckningarna beskrivs patienten som hjälpsökande. Han säger till läkarna att han inte orkar leva på det här sättet längre, att han är i vägen för alla och känner att han stör sina nära och kära.
Måns är enligt journalen ”likställd” till om försöket skulle bli av, men ”trygg” med att han inte skulle göra om det”
Familjen menar att de blev lovade av Måns ordinarie läkare på vuxenpsykiatrin att han inte skulle skrivas ut, men att en annan läkare skrev ut honom. I journalanteckningarna står det att Måns önskat att få åka hem till sin familj.
Visa mer
Tidigare suicidförsök ger ökad risk för fullbordat suicid. Att vara man, lida av depression och ha en neuropsykiatrisk diagnos är andra riskfaktorer, visar statistiken.
Annons
Måns Lagmark skrevs frivilligt in två gånger, bägge gångerna skrevs han kort därefter ut.
– Hur kan man bara skriva ut någon som för några veckor sen försökte ta sitt liv? frågar sig Anki.
Kim minns den ena gången.
– De hade gjort en handlingsplan och sen hade de frågat om han ville vara med i en självmordsstudie. Då var han tydligen intressant för dem, säger han.
Vi tänkte – är det dyrt så är det bra
Familjen kände sig desperata.
Det sista året tog familjen därför privat hjälp. Anki betalade faktura efter faktura på tiotusentals kronor vardera.
– Vi tänkte: är det dyrt så är det bra, säger hon.
Mamma Anki stod alltid nära Måns.
Foto: JENS CHRISTIAN
I början av 2025 byttes hopp ut mot förtvivlan. Måns Lagmark hade hunnit fylla 30 år när han försvann en februaridag.
Efter han hittats nedfrusen ute i skogen bestämde sig familjen för att låta Måns följa med psykoterapeuten hem.
– Med facit i hand borde han aldrig fått komma ut dit, men vi var så desperata, säger Anki.
– Vi var svaga där, säger Kim.
Därefter fick Måns av den privata psykoterapeuten hjälp att flytta in i en egen lägenhet. Det blev hans sista hem.
Tror han ska komma in genom dörren vilken dag som helst
I dag känner sig föräldrarna vilseledda av den privata psykoterapeuten och har IVO-anmält personen för att ha ljugit om sin utbildning. Men främst riktar de sin kritik mot vården.
– Hade Måns fått hjälp hade vi aldrig sökt oss till någon privat, säger mamman.
11-åriga Måns på Råsunda för att titta på landslaget.
Foto: Privat
Vad är det ni önskat hade gjorts?
– Måns behövde bo på ett boende där det fanns personal och struktur. Det kunde inte vi som familj ge honom, och han ville inte bo hemma med sin familj. Han ville bli vuxen. Hade han fått rätt stöd från samhället, han behövde det stödet men han hade på papperet inte rätt till det, säger Maja.
16 juni avslutade Måns sitt eget liv. Hans lillasyster gav dödsbeskedet till sina föräldrar.
– Det är en oerhörd saknad. Man tror att han ska komma in genom dörren vilken dag som helst, säger Kim och tittar mot det inramade fotografiet som står i fönsterkarmen.
– Jag har placerat kortet där borta för han satt ofta i den fåtöljen, så när jag sitter i soffan vill jag att han sitter där.
Måns fåtölj i föräldrarnas vardagsrum.
Foto: JENS CHRISTIAN
Maja var orolig att inte så många skulle komma på begravningen.
– Men när vi vände oss om var hela kyrkan fullsatt. Alla älskade Måns, säger Maja.
Anki tittar upp.
– Alla älskade Måns, utom han själv.
Mår du dåligt? Hit kan du vända dig
Är du närstående: Ta alltid självmordstankar eller planer på allvar. Bevara lugnet, men vidta åtgärder.
Prata och våga lyssna. Uttryck din oro och ställ frågor. Ge konkreta exempel på varför du tror att det finns en självmordsrisk. Visa empati och döm aldrig. Men vidhåll att alla har ett eget ansvar för sina handlingar.
En självmordsnära person behöver träffa någon från psykiatrin på en gång. Ring 112 eller åk till en akutmottagning. Om möjligt – lämna inte personen ensam.
Självmord är ofta impulshandlingar. Självmordsnära människor är ofta ambivalenta in i det sista. Det går att påverka dem. Betona att det går att få hjälp och att saker och ting kommer att bli bättre.
Ring alltid 112 om läget är akut.
BRIS vuxentelefon: 077-150 50 50.
BRIS – Barnens hjälptelefon Tel: 116 111.
www.bris.se
Självmordslinjen: 90 101, chatt.mind.se.
Jourhavande präst: Nås via 112.
Föräldratelefon: 020-85 20 00.
Jourhavande kompis: 020-22 24 44.
Spes (Riksförbundet för suicidprevention och efterlevandes stöd): spes.nu.
Telefonjouren: 020-18 18 00.
Jourhavande medmänniska: 08 – 702 16 80
Källor: mind.se och www.spesistockholm.se
Visa merVårdens svar
Maria Holst, verksamhetschef för Vuxenpsykiatrin Helsingborg, och chefsöverläkare Hanna Johansson skriver i ett skriftligt svar:
”Det är alltid en tragisk händelse – inte minst för närstående till den som tagit sitt liv. För oss som arbetar inom vården känns det alltid som ett nederlag när en patient som vi har vårdat tar sitt liv – oavsett om vi det visar sig att vi hade kunnat påverka utgången eller inte”.
Vuxenpsykiatrin Helsingborg genomförde enligt rutin en internutredning efter Måns död, men vill inte kommentera vad man landade i. Enligt familjen ska vården sagt att de inte hittat några stora brister.
Den privata psykoterapeuten hänvisar till tystnadsplikt och att hon inte ”kan eller får” uttala sig. Terapeuten, som är legitimerad sjuksköterska och psykoterapeut, vill inte heller bemöta familjens kritik om vilseledande information kring utbildning och kompetens.
Läs alla svar här
Vuxenpsykiatrin vill inte kommentera Måns fall specifikt, men har svarat på Expressens frågor i generella termer.
Vad kom ni fram till i er internutredning?
”Kan jag inte kommentera mer än säga att vi alltid använder slutsatserna till att förbättra vården.”
Varför valde ni att inte anmäla er själva?
”Anmälningsskyldigheten är lagstadgad i Patientsäkerhetslag 2010:659, 3 kap 5 § och regleras i IVO:s föreskrifter HSLF-FS 2017:41. Lex Maria-anmälan görs vid allvarlig vårdskada eller risk för sådan, och bedöms av förvaltningens chefsläkare.”
Familjen är kritisk till att Måns inte fick någon hjälp utöver fem gånger hos en psykolog och uppmaningen att man inte ska ”fastna i vården”. Vad menar ni med att fastna i vården?
”Kan jag inte kommentera”
Familjen önskade att Måns utretts för schizofreni. Om patient och/eller anhöriga vill göra en utredning för en diagnos de känner igen sig i, hur ser ni på det?
”Vården utformas och genomförs så långt som möjligt i samråd med patienten och närstående. Patienters och anhörigas frågor om möjliga diagnoser tas alltid på allvar och kan bidra med viktig information. Samtidigt gäller för all hälso- och sjukvård, att vården ansvarar för att diagnostik och utredning sker utifrån en medicinsk bedömning.”
Hur görs bedömningar när patienter skrivs ut, som har en bakgrund med självmordsförsök?
”Inför utskrivning görs alltid en samlad medicinsk bedömning. Den inkluderar en strukturerad suicidriskbedömning, där tidigare suicidförsök beaktas.”
Vilka resurser finns för suicidprevention under en längre tid, om bedömningen är att det inte finns akut fara för personens liv?
”Suicidprevention utgör ett av psykiatrins grundläggande uppdrag, och omfattar bland annat behandling av bakomliggande psykiatriska tillstånd, uppföljning inom öppenvård samt tillgång till behandlingsinsatser anpassade efter individens behov.”
Är en tid hos psykiatrin veckan efter en tillräcklig åtgärd när en person bedöms ha suicidrisk?
”Nivån av bedömd suicidrisk är en viktig faktor vid beslut om vårdnivå, uppföljningens täthet och vilka åtgärder som vidtas. Åtgärderna anpassas alltid individuellt och omprövas vid förändrat tillstånd. Enligt vår rutin erbjuds patienter ett suicidpreventivt uppföljningsbesök senast 7 dagar efter utskrivning.”
Vad krävs för en tvångsintagning när det bedöms finnas suicidrisk?
”Tvångsvård kan bli aktuell vid suicidrisk om förutsättningarna i lagen om psykiatrisk tvångsvård (LPT) är uppfyllda. Det krävs att personen lider av en allvarlig psykisk störning, har ett oundgängligt behov av psykiatrisk vård som inte kan tillgodoses på annat sätt än genom sluten psykiatrisk tvångsvård, samt motsätter sig vård eller om det finns grundad anledning att tro att den inte kan ges med dennes samtycke.”
Visa mer