Publicerad 27 jan 2026 kl 05.00Uppdaterad kl 11.02

I sin nya bok ”Läsa liv” försöker Ingrid Elam förstå biografins dragningskraft.

Agri Ismaïl övertygas och känner sig lite smartare.

Ingrid Elam är kritiker, författare, professor i litterär gestaltning och docent i litteraturvetenskap.

Foto: Natalie Greppi / Natur & Kultur

Öppna bild i helskärm

Agri Ismaïl är författare, jurist och medarbetare på Expressens kultursida.

Foto: OLLE SPORRONG

Öppna bild i helskärm

RECENSION. När en journalist frågade Apples vd Tim Cook vad han tyckte om Walter Isaacsons biografi om Steve Jobs sa han att boken ”inte fångade personen”. Jean-Paul Sartres mamma var ännu mer avfärdande när hon läste sonens bok ”Orden”: ”Poulou har inte fattat ett dyft om sin barndom.” 

Öppna bild i helskärm

Men är det ens möjligt att fånga en hel människa i ett verk? I sin nya bok ”Läsa liv” använder Ingrid Elam bilden om biografin som ett nät, som vissa må se som ett fångstredskap men som också kan ses som ”en samling hål, hopknutna med tråd”. Vissa delar av en människa kommer därför oundvikligt att trilla igenom. 

I ”Läsa liv” försöker Elam – kritiker, författare, professor i litterär gestaltning, docent i litteraturvetenskap med mera – skapa ett slags biografi över biografier, via allt från Plutarchos biografi av Julius Caesar till samtidens kändisbiografier. Det som gör boken till mer än ett enkelt kärleksbrev till genren är att Elam säger sig, likt mig själv, alltid ha föredragit fiktion framför fakta i litteraturen. Hon vill därför inte predika för den biografiälskande kören, utan vill förstå en genres dragkraft: hon träffar gång på gång flitiga romanläsare som numera säger att de endast läser biografier, och ”till slut urholkar det ständiga droppandet stenen.”

Elam har därför inte valt att skriva om en samling biografier som betyder något för just henne, som kritikern Michiko Kakutani gjorde i ”Ex libris”, utan väljer de ”som lämnat avtryck, som förändrat och förnyat eller gjort upptäckter”. Här kan jag sakna vissa verk, exempelvis Janet Malcolms tämligen banbrytande ”The silent woman” om Sylvia Plath, och även – särskilt eftersom Elam använder sig av Voltaire-citatet ”Historien är ett vittne, inte en lismare” – en kort genomgång av den politiska självbiografins syfte i dag. 

Att en biografiskeptiker lyckas övertala en annan är i sig anmärkningsvärt.

Men eftersom detta inte är ett Borges-liknande projekt som sträcker sig till oändligheten utan är en bok på 224 sidor, är ett sådant käbbel kring urvalet oundvikligt. Det är med stora penseldrag som just denna gren av litteraturhistorien målas, men när boken når sitt slut har Elam en teori om varför romanläsaren hellre läser biografier när han blir gammal som övertalar åtminstone mig.

Att en biografiskeptiker lyckas övertala en annan är i sig anmärkningsvärt, och det är med lätthet som Elam drar paralleller från det ena till det andra, från helgonens hagiografier till böcker om Taylor Swift. Och till slut känner man sig lite smartare av att ha läst boken: tänk att Johannes Paulus II helgonförklarat en fjärdedel av den katolska kyrkans helgon! Att en av världens mest tryckta böcker är Voltaires biografi över Karl XII! Här finns med andra ord en massa stoff för nästa middag med alla våra biografiläsande pappor. 

Det som dröjer sig kvar efter läsningen är dock känslan av att detta inte alls är en biografi över biografier utan snarare en dödsruna, i och med att det inte längre skrivs några brev, att våra liv nu finns sparade i DM:s och meddelanden på tjänster som riskerar att försvinna när som helst. Hur är det tänkt att vi ska fånga människan i framtiden, när det samtida livets nät ägs av företag som Meta?

SAKPROSA

INGRID ELAM

Läsa liv. Biografin, en levnadsteckning

Natur & Kultur, 220 s.

Visa mer

Agri Ismaïl är författare, jurist och medarbetare på Expressens kultursida.