Publicerad 27 aug 2025 kl 06.00Uppdaterad kl 10.17

Efter Gazauppropet som publicerades i Expressen pågår en debatt om journalistikens natur.

Erik Fichtelius försvarar idealet om den konsekvensneutrala och objektiva reportern.

Det pågår en debatt om hur journalister rapporterar från kriget i Gaza.

Foto: AA / STELLA PICTURES/ABACA PRESS

Öppna bild i helskärm

Erik Fichtelius är journalist och författare.

Foto: Thron Ullberg

Öppna bild i helskärm

KULTURDEBATT. I debatten om mediernas rapportering om kriget i Gaza höjs allt fler röster om att rapporteringen måste förbättras. Annars bidrar medierna ”genom sina brister” till att legitimera ett pågående folkmord, som flera väletablerade journalister skriver i ett uppmärksammat upprop. Debatten riskerar att missa komplexiteten i olika delar av det journalistiska uppdraget.

Frågan är om det går att vara objektiv. Är kravet på journalistisk opartiskhet något omöjligt? Finns det inte alltid ett subjekt som gör föreställningen om objektiv rapportering hopplöst förlegad? Vill debattörerna ha en subjektiv nyhetsrapportering som tar ställning för en av parterna?

Författaren och publicisten Göran Rosenberg skriver i Expressen den 23 augusti om en ”journalistideologi som förvandlat journalisten till en åsiktsbefriad producent av ‘objektiva’ och ‘konsekvensneutrala’ nyheter, vilket är en ideologi som jag efter förmåga bekämpat under större delen av mitt journalistliv”. Han menar att ”det finns som jag ser det ingen opartisk journalistik, bara en journalistik som bättre eller sämre förmår hantera sina subjektiva utgångspunkter”.

Det ställer frågan om vad vi ska ha journalister till på sin spets. Varför behövs journalistik? Ett svar på frågan finns i Ekotpolicyn, som slår fast att rapporteringen ska vara sann och relevant för att ge lyssnarna möjlighet att kunna ”förstå och orientera sig i sin omvärld”. Den som tar del av nyheter vill veta vad som hänt – var, när, hur, vem och i bästa fall också varför. Ingen är betjänt av nyhetsförmedlare som väljer eller väljer bort fakta för att få någon att tycka eller göra något. 

Jag vill inte ha en nyhetsrapportör som väljer nyheter för att få mig att tycka att skatterna är för höga eller för låga. Som väljer nyheter för att få mig att tycka att Moderaterna är toppen eller Socialdemokraterna guds gåva till mänskligheten. Som väljer skildringar som ska få mig att känna avsky för Hamas eller Israel. Nyhetspubliken förtjänar en nyhetsförmedling som strävar efter att presentera vad som hänt utan propagandistiska avsikter. 

Det borde vara självklart men är inte så enkelt. Nyhetshistorien är full av exempel på hur en opartisk och saklig, alltså objektiv, nyhetsförmedling saboterats av interna och externa krafter. Under andra världskriget censurerades nyheterna i Sverige genom små grå lappar till redaktionerna från Utrikesdepartementet. Inget ont fick sägas om Adolf Hitler, då stoppade regeringen tidningstransporten.

Under kommunistdiktaturen fick inte polsk tv visa bilder på grisar. Detta för att inte i onödan påminna polska husmödrar om att det en gång funnits griskött i landet, som nu reserverats för partipampar och ryssar. I USA teg nyhetsmedierna med New York Times i spetsen om vad de visste om den planerade CIA-invasionen av Grisbukten på Kuba 1961, därför att president Kennedy hävdade att det stred mot det ”nationella intresset”. I Ungern teg de statliga medierna när en ledande regeringsföreträdare greps med knark flyende från en sexfest i Bryssel 2020. I Österrike mutade förbundskansler Sebastian Kurz 2019 tidningar att skriva snällt om regeringen. I Hässleholm ville kommunpamparna 2014 sparka en reporter i Norra Skåne som rapporterat om deras tveksamma fastighetsaffärer för att i stället få tidningen att skriva snällt om kommunen.

Annons

Det är svårt att vara objektiv men det är inte ett skäl att låta bli att försöka.

I Sverige undvek många redaktioner länge att skriva om hedersmord för att inte ”gynna de mörka krafterna”. Och i striden kring de så kallade Åseleflyktingarna på 1990-talet ledde den journalistiska föreställningen om att man ska ”hjälpa den lilla människan” till förtiganden om att familjerna kom från Turkiet, inte Irak, och att det inte gick att dokumentera påståenden om politisk förföljelse.

Det är svårt att vara objektiv men det är inte ett skäl att låta bli att försöka. Nyhetsrapportören får inte vara aktivist, ska inte sträva efter att gynna eller missgynna någon eller något i syfte att uppnå vissa konsekvenser. Reportern ska inte förespråka den ena eller andra lösningen. Det får politikern eller opinionsbildaren göra.

Göran Rosenberg har i decennier varit en av Sveriges främsta publicister, författare och opinionsbildare. Han kan självklart skriva på vilka upprop som helst. Han skriver fullt legitimt för att påverka. Men det är något annat än nyhetsrapportering. Debattören Göran Rosenberg behöver inte vara konsekvensneutral. Men av nyhetsreportern kräver jag just detta. En rapportering som står neutral inför vem som drabbas eller gynnas av en nyhet som är sann och relevant.

Därför ska nyhetsjournalisten efter bästa förmåga rapportera om vad som hänt, oavsett om det leder till att det gynnar Israel eller drabbar Hamas, eller tvärtom. Oavsett om det låter bra eller dåligt för presidenterna Trump eller Putin. I en tid när vi översköljs av propaganda och falska nyheter är det viktigare än någonsin att vi har nyhetsförmedlare som inte står på någons ”sida” utan som faktiskt vågar sträva efter något så svårt som objektivitet.

Av Erik Fichtelius

Erik Fichtelius är journalist och författare. Han har två gånger fått Stora journalistpriset och har varit chef för Ekoredaktionen samt vd för Utbildningsradion. Hans senaste bok är ”Därför journalistik”.