Trots sin relativt unga ålder tillhör hon en av de riktigt stora i Latinamerika och figurerar redan i Nobelspekulationerna. Men hur fann Samanta Schweblin sin säregna stil? Spåren leder till Buenos Aires och den kände morfadern.
Floden Spree har fått ett tunt och spräckligt istäcke. Under flyter vattnet trögt och blygrått genom Berlin. Turister letar efter fotomotiv i den smutsiga snön. De hemlösa i den nygotiska pelargången på Oberbaumbrücke har sökt skydd någon annanstans.
Berlin har förändrats sedan hon först satte sin fot här för 13 år sedan. Men det har också hon själv. Från en lovande ung författare i hemlandet Argentina med två böcker i bagaget till en av den spanskspråkiga litteraturens stora internationella stjärnor.
Tre gånger har hon nominerats till internationella Booker-priset. 2022 vann hon det amerikanska National Book Award för översatt litteratur.
För att nämna den mest bekanta av flera utmärkelser.
Troféer.
Redan novellerna i debuten 2002 prisades med ett av Argentinas viktigaste litterära priser.
Men det som verkligen spelar roll är Samanta Schweblins språk, en ”prosa som skimrar med en form av hotfull lyriskhet”, som Joyce Carol Oates träffande skrev om författarens senaste novellsamling Det goda onda i New York Times i höstas.
De sex berättelserna i boken, som översatts till svenska bara ett år efter de gavs ut i original, har slipats till en sådan exakthet att är svårt att tänka sig att de kunde ha skrivits på ett annat sätt.
Samanta Schweblin är hemma i sitt skrivande. Men fortfarande främmande i Berlin.
Vi sitter vid ett runt ekbord i hennes lägenhet i stadsdelen Kreuzberg. Sex Ikeahyllor sträcker sig mot stuckaturen i taket. På ett vitt skrivbord står hennes dator. ”Just feel curious about the problem”, står det på en lapp under skärmen.
–Jag känner mig inte som en berlinare. Men jag gillar känslan av att vara en främling. I Argentina är det som om jag är en litterär figur, karaktären Samanta Schweblin. Det är väldigt destruktivt och fullkomligt ointressant. Och jag påminns om det överallt. Men i Berlin är jag bara en av dessa sudacas, säger Samanta Schweblin
Det spanska begreppet används nedlåtande om människor från Sydamerika i Europa.
–Det betyder att du är en nolla, och ja, du är förmodligen fattig och ingen bryr sig om dig. Jag söker det främlingskapet. Det ger mig känslan av att den här världen inte är min värld, att något är fejk. Och som författare omfamnar jag den osäkerheten. Det är mitt ämne. Så jag lever i det tillstånd jag skriver om. Jag tror inte på verkligheten.
// Foto: Steffen Roth
Samanta Schweblin
Född: 1978 i Buenos Aires.
Bor: Berlin. ”En av mina favoritplatser är kyrkogården Zwingli-Stralau, där brukar jag sitta och skriva på en bänk. Ska jag redigera texter går jag gärna till Kaffee 9. Källarbokhandeln Curious Fox är en annan favorit.”
Aktuell: Med novellsamlingen Det goda onda översatt av Annakarin Thorburn. Kommer till Kulturhuset i Stockholm den 2 februari och Malmö stadsbibliotek den 3 februari.
Novellerna i Det goda onda handlar om människor vars liv befinner sig vid randen till ett stort obehag. En kvinna som tappat livskraften får rådet att göra något som försätter henne i en sådan skuld gentemot sina barn att hon omöjligen kan ta sitt eget liv. En pappa förlorar banden till sin son när denne tappar rösten efter att ha svalt ett frätande batteri. En författare reser till Shanghai på ett stipendium strax efter att hennes partner hemma i Buenos Aires diagnostiseras med en allvarlig sjukdom.
Det sprakar i telefonledningarna under fåordiga samtal, det inväntas ogynnsamma besked. Stämningen är hotfull, och ja, främmande på ett ogripbart vis.
Som i novellen om författaren som åker till Shanghai:
”Innan jag bestämde mig för att resa, befann jag mig i ständig skräck över att hitta honom död.
Att komma hem och få syn på honom stel i soffan, eller att jag skulle vända mig om i sängen på morgonen, snudda vid hans ben med foten och känna hans kalla, spända hud.”
–De berättelser vi berättar om oss själva, de historier vi ärver, våra rädslor, allt det där är krafter som styr oss mer än vi tror. Jag är inte säker på hur mycket makt vi har över de vi är eller de föreställningar vi har om världen. Det är en alarmerande insikt. Men kanske finns det andra, mörka krafter som kan bryta upp det tillståndet. En ondska som plötsligt kommer in i våra liv och får oss att stanna till. Det är sådana krafter jag kallar det goda onda.
Flera av texterna i boken speglar varandra på olika sätt. Samanta Schweblin har arbetat med samlingen som en enhet, mer än med tidigare böcker. Och under en fas skrev hon på alla sex novellerna samtidigt.
–En fråga som ställs i en berättelse kan få sitt svar i en annan, säger hon.
Det goda onda är den fjärde boken av Schweblin som översatts till svenska.
Novellen är Samanta Schweblins utgångsläge. Bara när hon märker att en berättelse inte fungerar kan hon ge den en chans i formen av en roman. Två sådana har det blivit hittills: Räddningsavstånd (2015) och Kentukis (2018), som båda finns på svenska. Den första filmatiserades för Netflix under titeln Fever Dream, en berättelse om en döende kvinna som börjar minnas de händelse som en gång separerade henne från hennes dotter.
Den kortare formen har annars en stark tradition i Argentina, med namn som Julio Cortázar och Jorge Luis Borges, som också tar hjälp av fantastiska inslag mitt i den gråa verkligheten.
Ett bredare begrepp för stilen som ibland används är ”magisk realism”, men Samanta Schweblin ser sig snarare som en del av en tradition som kallas rioplatense.
–Det är en litteratur som finns på båda sidor av Rio de la Plata, floden som skiljer Buenos Aires från Uruguay. Det är en väldigt specifik tradition som fokuserar på sådant i vår vardag som är lite för konstigt för att hända, men som ändå skulle kunna hända, säger hon.
Räddningsavstånd gjorde att Samanta Schweblin, som själv inte har några barn, fick svara på en mängd frågor om hennes specifika intresse för mor och dotter-relationer. Men läser man hennes andra berättelser verkar intresset snarare handlar om relationerna mellan generationer.
–Barndomen och ålderdomen är de mest transcendentala delarna av våra liv. Antingen är vi på väg mot mörkret i form av döden eller så kommer vi precis från det mörker som existerar innan vi föds. Som vuxna däremot är vi mer avdomnade. För att klara vardagen sveper vi oss med olika lager av språk som täcker den verkliga världen som ett hölje. Men i litteraturen går det att skapa en spänning. Den synliggör hur höljet är en sak och den verkliga världen en annan, säger Samanta Schweblin.
Hon fortsätter:
–Men jag är väldigt rädd för att bli gammal. Susan Sontag sa en gång i en intervju att vara barn är som att springa på ett stort, öppet fält. Men ju äldre vi blir, desto mer tränger omgivningarna in på oss. Till slut är det inget fält längre, utan en korridor. Och när vi sträcker ut händerna, kan vi känna väggarna närma sig. Jag vet inte vad det var, men det gjorde mig livrädd för att bli gammal. Inte på grund av sjukdom och död, utan för att väggarna till slut ska få oss att explodera.
Men Susan Sontag sa också att skönlitteraturen är det enda som kan vidga korridorerna igen. Och ibland ser Samanta Schweblin sitt eget skrivande som att sätta de olika faserna av sitt eget liv i kontakt med varandra.
Som meddelanden mellan generationer.
Kanske var det också det som hennes morfar Alfredo de Vincenzo skickade när han tog sitt åttaåriga barnbarn på olika äventyr runt om i Buenos Aires. Med honom, en berömd argentinsk gravör, plankade Samanta Schweblin i kollektivtrafiken, lärde sig se med en konstnärs ögon på stadens utsmyckningar, och sålde stulna antikviteter för att kunna köpa dyra böcker.
–Om du vill bli konstnär, sa han, måste du lära dig att vara fattig, säger Samanta Schweblin.
Det var han som gjorde att hon en dag blev författare.
–Han förändrade mitt liv.
Samanta Schweblin framför skrivbordet i Berlin. Men det är landskapet i Hurlingham utanför Buenos Aires, där hon växte upp, som färgat hennes prosa. Ett kvarter som rymde ”neonskyltade apotek och hästar bundna vid stolpar”. // Foto: Steffen Roth
Ett annat slags meddelande om man så vill, den här gången från hennes farfar, mannen som gav henne efternamnet Schweblin, har hon precis börjat upptäcka. Han levde i Alsace, gränslandet mellan Frankrike och Tyskland, som Hitler intog 1940 när han började tåga mot Paris. Under nazisternas ockupation, innan han flydde till Argentina, slogs Samanta Schweblins farfar med den franska gerillan.
–Det var vad jag fick höra i alla fall. Med väldigt specifika exempel och berättelser. Men det var inte sant, säger hon.
Samanta Schweblins liv i Europa har gjort att hon kommit åt arkiv som länge legat förborgade. Och upptäckt en helt annan sanning om sin familjehistoria än den hon vuxit upp med. Men hur den ser ut håller hon än så länge för sig själv.
–Jag känner ett stort ansvar. Det här är inte skönlitteratur. Det här är riktiga saker. Så jag måste verkligen förstå vad som hände. Jag planerar att skriva om det, men jag vet fortfarande inte hur. Det är väldigt svårt att prata om detta, inte på grund av hur sanningen ser ut, utan på grund av att formen för det jag vill förmedla inte är klar. Jag måste bearbeta allt det här innan jag öppnar munnen, säger hon.
Det ligger en trave böcker på soffbordet, mest poesi och flera verk av den kanadensiska författaren Anne Carson. Samanta Schweblin har organiserat om sin bokhylla och bestämt sig för att placera poeterna någon annanstans.
–Jag gillar inte att ha för många böcker. Så varannan månad eller så gör jag en gallring. Jag vill veta exakt vad som finns där och var alla böcker står.
Det här är ingen bokhylla, det är ett verktyg. Och det måste vara vässat.
Hos familjen Lago Puelo i södra Argentina står lådor med böcker från tiden innan Berlin. Samanta Schweblin visar bilder i sin telefon på vidsträckta slätter och mäktiga berg. Och skogsbränder som färgar natthimlen röd.
Stora områden i det natursköna Patagonien är skyddade, däribland Lago Puelo. Men när det brinner hävs skyddet, berättar Samanta Schweblin. Och när elden slocknat kan marken exploateras.
–Det här är anlagda bränder, säger hon.
Som barn skickades Samanta Schweblin på psykoanalys för att hon ansågs ”för disträ”. Analytikerna slog snart fast att det inte vara något fel på henne, bara att hon uppmärksammade ”andra saker än alla andra”. ”Det blev avgörande för min självbild” har hon berättat. // Foto: Steffen Roth
Samanta Schweblin skriver på förmiddagarna. När hon börjar sin dag i Berlin är det fortfarande natt i Argentina. Det ger henne ro, några timmars respit innan solen går upp över den sydamerikanska kontinenten med sin allt mer påträngande politiska verklighet.
–Tänk dig att läsa om bränderna och sedan försöka skriva något vackert. Det blir absurt. Den polska poeten Wisława Szymborska skrev en gång att även om det är absurt är det att föredra framför att inte skriva något alls.
”Hellre det löjliga i att skriva dikter / än det löjliga i att inte skriva några”, lyder raderna som hon syftar på i Anders Bodegårds svenska översättning.
Schweblin kan inte berätta vad hon skriver på just nu. Det är som trädgårdsarbete, säger hon i stället.
–Det är bara ibland som det blommar. Men det betyder inte att du kan sitta med armarna i kors och vänta på att det ska ske. Då blir det aldrig några blommor. Du måste hela tiden vårda plantorna. Och det är det jag gör just nu.
Och så ska hon flytta. Samanta Schweblin är tillsammans med en norsk matematiker. Det skandinaviska avtrycket är tydligt i hennes bokhyllor. Karin Boye, Karolina Ramqvist, Solvej Balle och den norske novellförfattaren Kjell Askildsen, som hon hyllar. Snart ska de alla packas ner i lådor och fraktas över till andra sidan av den istäckta Spree i det som ska bli parets gemensamma lägenhet.
Längst bak i Det goda onda tackar Samanta Schweblin honom och några andra närstående. ”Jag skriver allt för er, för att ni ska tycka om mig så mycket som det bara är möjligt”, står det där.
–Det är det jag vill när jag skriver, att nå några få specifika människor. Att vara nyttig för dem, att vara älskad, säger Samanta Schweblin.
Ur Vi Läser nr 1 2026.
Läs mer:
Chimamanda Ngozi Adichie: ”Mina darlings funkar än”
Elizabeth Strout: ”Vi håller långsamt på att freaka ur”