Debatt
När internationella studenter skildras som ”fuskare” utan kontext blir resultatet ytligt och mer orättvist misstänkliggörande än granskning.
SVT Västs granskning Studentparadiset är effektiv teve. Den ligger rätt i en tid där utvisningar blivit vardag och där människor som migrerat möter allt högre trösklar på arbetsmarknaden. Man vänder kameran mot Foodorabudet, kocken och snabbköpsägaren för att ställa dem mot väggen angående varför de jobbar, och inte har färdigställt sina studier. Men programmet speglar inte den verklighet internationella studenter faktiskt lever i.
I reportaget granskas agenturer som säljer ”studiedrömmen” om Sverige och samtidigt erbjuder falska underlag – till exempel bankintyg – för att studenter ska klara kraven för uppehållstillstånd. Som student från ett land utanför EU måste du kunna visa att du har pengar på kontot för att ens få komma hit. Då har många redan betalat höga studieavgifter: omkring 50 000 kronor per termin till svenska universitet. Vissa har jobbat i flera år för att spara ihop till avgiften.
Det är i sig ett relevant spår. Men programmet väljer en dramaturgi där ”fusket” blir hela berättelsen.
På tre högskolor i västra Sverige klarar 770 av 876 studiekraven. Ingen av dessa studenter får komma till tals. När jag ser programmet, som granskande reporter med särskilt fokus på arbetsmarknad, blir jag illa berörd av hela reportaget. Studenterna beskrivs som ”fuskare”, som om de parasiterar på svensk arbetsmarknad.
De får inte vara subjekt i sin egen historia – de passerar förbi i flyktiga intervjuer, medan anklagelsen ligger kvar som en ram runt allt.
En före detta student, numera kock, söks upp i sitt hem och smygfilmas – som om han vore kriminell. ”Did you work late yesterday?”, är en av de första frågorna som ställs i trappuppgången, till en person som knappt verkar förstå varför journalister plötsligt står utanför hans dörr.
Det finns en fråga som borde stå i centrum, men som programmet aldrig stannar i:
Vilken arbetsmarknad är det som möter människor som kommer hit?
Svaret finns delvis i den bransch jag själv nyligen granskat i boken Den sista milen, nämligen gig-ekonomin och logistikbranschen. För många internationella studenter jag mött i min rapportering är Sverige långt ifrån ett paradis. För de flesta är det ett rent helvete: studier ska kombineras med försörjning, utan marginaler, utan CSN, och ofta utan ekonomiskt skyddsnät hemifrån.
Källor berättar hur de hamnar i lågbetalda, tunga jobb som få andra vill ha. Logistikbranschen blir en samlingsplats för dem som inte släpps in någon annanstans. Samtidigt finns det de som faktiskt lyckas – som tar sig vidare till trygghet, som vågar drömma om en framtid i Sverige. Det är också en del av verkligheten. Men den kräver en berättelse som rymmer mer än misstänkliggörande.
Dessutom har marginalerna minskat ytterligare de senaste åren: lönekravet för arbetstillstånd ligger på 80 procent av medianlönen, spårbytet avskaffades i fjol, och för många som migrerat är det näst intill omöjligt att få eller våga be om facklig hjälp. Konsekvensen blir tystnad. Människor vågar inte larma om missförhållanden. Det här är människor som är lätta att exploatera. Det är till exempel ingen slump att en internationell student var målsägande i Sveriges första HD-dom avseende människoexploatering.
Granska gärna universitetens ansvar och hur rekryteringsprocesser kan se ut. Granska gärna agenturerna som säljer falska drömmar. Men ställ rätt ansvarsfrågor och placera det i en kontext.
När internationella studenter i ett granskande program om svensk arbetsmarknad görs till en grupp som ”lurar systemet” måste vi som reportrar också ställa oss frågan:
Vem är det som lurar vem?
Julia Lindblom
grävande journalist på Göteborgs-Posten och författare till boken Den sista milen (Forum).
Replik från SVT Väst: ”Granskningen riktar sig inte mot internationella studenter som grupp”