Det finns mycket att säga om turerna kring Sverigedemokraternas – fram till nyligen – riksdagsledamot och polispolitiska talesperson Katja Nyberg.
Det är svårt att inte börja i det lätt humoristiska. Ända sedan rubrikerna om att Nyberg misstänktes för rattfylleri med alkohol eller narkotika och narkotikabrott har hon haft högljudda sympatisörer. Ironiskt nog kommer dessa från samma läger som i vanliga fall efterlyser hårdare tag och gärna upprepar att det är bättre att fälla än fria, att misstanke bör räcka, att polisen i princip aldrig gör fel och att rättssäkerhet mest är ett hinder som skyddar brottslingar.
När det gäller Nyberg är tongångarna plötsligt andra. Oskuldspresumtionen beskrivs som helig, polisen påstås ljuga och rättsprocessen måste minsann få ha sin gång. Principer som tidigare avfärdats som juridiskt krångel lyfts nu fram med närmast religiös vördnad.
Det mer bekymrande i historien är Katja Nyberg själv. Politik handlar om förtroende, och det finns gränser för vad väljare ska behöva acceptera av dem som stiftar lagar. Mänskliga brister bör kunna förlåtas. Människor kan göra misstag, hamna fel och resa sig igen. Men det finns också beteenden som inte är förenliga med politiska uppdrag.
Vi ska helt enkelt inte ha politiker som använder narkotika. Det är inte en liten personlig svaghet i marginalen av ett annars oklanderligt liv. Det är ett fundamentalt problem för den som ska stifta lagar för hur andra ska bete sig.
Här går det inte att bortse från att Nyberg i sin roll som talesperson för SD velat strama åt tyglarna för andra. Det är ett återkommande och lite märkligt mönster hos makthavare att vilja reglera just de områden där de själva, eller deras omgivning, brister. Precis som att de undermedvetet vet om sina fel, tror att alla andra fungerar på samma sätt och därför måste regleras hårdare.
Det finns mer i Nybergs agerande som är svårt att förstå. Om man utgår från mediernas återgivning av åklagarens besked – att hon haft narkotika i blodet – ser läget inte ljust ut. Ändå framhärdar hon i att hon är oskyldig och att hon är föremål för någon form av osakligt drev. Den enda tänkbara förklaring som skulle kunna förändra bilden är om substansen är laglig. Det finns ju smärtstillande och sömnmedel som innehåller narkotikaklassade preparat och som kan ge utslag vid provtagning. Men i så fall, varför säger hon inte det?
Till detta kommer den politiska konsekvensen. Nyberg har nu lämnat SD, men sitter kvar i riksdagen. Formellt är det korrekt. Politiskt är det problematiskt i och med att Tidöpartierna tappar sin majoritet justitieutskottet.
Det är onekligen en anmärkningsvärd knorr att den som byggt sin karriär på hårdare tag och mindre överseende blir sur när sökarljuset plötsligt riktas mot henne själv. Att hon dessutom sitter kvar i riksdagen trots att det försvagar det block hon fram till nyss tillhört, förstärker bilden av att det aldrig handlat om principerna. Men saknar man både principer och omdöme ska man inte vara lagstiftare.
Per-Ola Olsson