På O’Learys kan sporttittande män umgås utan att behöva umgås och äta klassisk amerikansk barmat som hamburgare och kycklingvingar.
Albin Julin glömmer snabbt värdelösa pommes i den sportpräglade fristaden – men noterar en oförlåtlig detalj på menyn.
En av O’Learys alla restauranger i Sverige.
Foto: JEPPE GUSTAFSSON
Öppna bild i helskärm
RECENSION. Jag har sjungit karaoke på O’Learys i Linköping, bowlat på kedjans filial i finska Kuusamo och på gymnasiet gjorde jag bort mig inför tjejen jag var kär i på den numera nedlagda Örebrorestaurangen.
Eftersom John Rawls idé om en ”okunnighetens slöja” fortsatt bara är just en idé så börjar mitt välfyllda bagage av erfarenheter kännas av när jag skymtar den grönvita, Bostoninspirerade skylten i entréhallen på Stockholms centralstation.
O’LEARYS
Kategori: Sportbar och allmänt nöjesetablissemang
Adress: Finns på 100 platser i tio länder
Pris: Varmrätter 225–395 kronor
Vilka är där: Män som gillar hockey
Visa mer
Den här O’Learys-restaurangen är troligtvis den som passeras av flest svenskar dagligen, oavsett om de har Championship-tabell eller Alvesta-avgångar i tankarna.
En sorts målport i kartong från en holländsk ölproducent står placerad framför ingången. En ljussensor registrerar när vi kliver genom porten och ett publikjubel fyller den ödsliga entrén.
Festligt.
Det blir ett till varv innan jag och min kompis går in i restaurangen och visas till vårt bord.
Vi blir ombedda att ”cheer” i entrén.
Foto: Expressen
Öppna bild i helskärm
Euforin från att ha lekt Champions League-målskyttar vid ingången lägger sig snabbt när vi får veta att beställningarna sker via QR-kod.
På den virtuella menyn klickar vi in kedjans kronjuvel i snacksutbudet, en combo plate. Mozzarellasticksen rekommenderas endast till dig som firar menlösa förrätters dag, men brickans jalapeño poppers bjuder på hyfsat tryck.
Salsan och guacamolen gör jobbet – men det finns ett stort problem. De lövtunna nachochipsen spricker vid minsta kontakt med dippsåserna.
Jag uppfattar valet av tjocklek på chipsen som en fientlig handling mot en hel nachokultur.
Nachochipsen blev snart till smulor efter att bilden tagits.
Foto: Expressen
Öppna bild i helskärm
The perks of att beställa via QR-kod.
Foto: Expressen
Öppna bild i helskärm
Väl på sportbar ska man naturligtvis äta buffalo hot wings. Vi blir serverade fem nätta kycklingvingar, så vanskapta att jag imponeras av hur mycket som kunnat gå fel på så liten yta.
Samtidigt: Köttet är rätt saftigt, marinaden precis så BBQ-kladdig som man vill att den ska vara och det finns blue cheese dressing på bordet. Jobbet är gjort.
Ungefär samma sak kan vi säga om ribsen som kommer in till varmrätt. Det är ingen elegant serverad styckdetalj, men det smakar Coca-Cola och Jack Daniels på samma gång. Coleslawen står där. Inga invändningar.
Den dubbla cheese- och baconburgaren är vad den utlovar. Nötköttet står i centrum, generöst med smält ost och brödet är saftigt utan att kännas degigt.
Tyvärr serveras den med kalla, mjuka och mjöliga pommes frites. Det går att tugga i sig lite av skalet som lämnats kvar på kanterna för att inbilla sig någon känsla av krisp.
Samtidigt googlar min kompis fram att O’Learys grundades i Göteborg. Informationen når mig samtidigt som jag tar en första tugga av den friterade potatisen, en tajmning som får mig hata den staden intensivt.
En klart godkänd burgare – med klart underkända pommes frites vid sidan av.
Foto: Expressen
Öppna bild i helskärm
Numera finns O’Learys även i Dubai får jag veta, och då trillar polletten ner.
Den här deprimerande ursäkten till pommes frites ska förstås gälla som straff för den som väljer att semestra i shejkemiratet.
Annons
Men, helt ärligt nu. Jag har inte gått till O’Learys för att njuta av trestjärniga strips.
Det är det som sker på skärmarna som är grejen. Just i kväll spelas det hockey på sju arenor runtom i Sverige.
Jag dränker den bleka potatisstaven i aioli och sugs in i Rögles powerplay. På en annan tv ser jag Jere Innala dundra in ett direktskott för Frölunda, och jag börjar genast gilla Göteborg igen.
När efterrätterna, sockerstinna till den grad att de livstidsdekadenta ungdomarna i ”Industry” hade häpnat, kommer in kan vi blicka bort mot en NHL-repris.
”Vilken skillnad i tempo”, säger jag, för mätt för att uppbåda en stringent spaning.
Min kompis nickar och tar en sked av sin portion classic sundae (det vill säga glass med… glass).
Ett anfall av sockertourettes i köket? Inte oss emot.
Foto: Expressen
Öppna bild i helskärm
Här inne tillåts sporttittande män göra det de gör bäst. Umgås utan att behöva umgås.
Men kedjan har på väldigt många platser blivit mer än bara en sportbar.
Flyktiga möten uppstår, idrottshistoria bevittnas och ljumskar ryker på mekaniska tjurar över hela landet. Ska O’Learys aspirera mot kaptensbindeln i utbudet av svenska nöjesetablissemang måste en grej justeras bara.
En stor stark kan och får inte kosta 108 kronor.
Det här kan vara isolerat till just restaurangen på Stockolms central, men oavsett är det något att skämmas över.
Gör om, gör rätt.
Annars har O’Learys bara blivit den moderna folkpark Sverige fick nöja sig med, och inte den vi förtjänar.
Albin Julin är nyhetschef och sportkrönikör på Expressen.
LÄS MER:
Gillar du att beställa mat via QR-kod? Läs då Davids Baas recension av Pinchos. Lockas du snarare av billig öl? Läs då Valerie Kyeyune Backströms recension av Nivå 22 och Hirschenkeller. Eller är det sportbarer som intresserar dig? Läs då Anna Gullbergs recension av Mister Plankstek.
Visa merLÄS MER: Surtanter – inte välkomna på Oliver Ingrossos krogLÄS MER: Pank? Vi testar stans billigaste nudelställenLÄS MER: Min middag kostar över 10 000 – är det värt det?