Inbrottet i villan i Malmö blev droppen. Inte för smyckena som försvann, utan för otryggheten som tjuvarna lämnade efter sig. Nu vill jag bli omhändertagen, sa Solveig Wihede till sin dotter.
Två år tidigare var Solveig och maken Allan Wihede självklara huvudpersoner i Expressens dokumentär ”Pandemin inifrån”. Journalisterna Magnus Falkehed och Niclas Hammarström berättade om covidpatienter och om läkare och sjuksköterskor som vårdade dem.
Februari 2021: Solveig och Allan Wihede fick över 70 år tillsammans. När Allan avled i covid höll hustrun hans hand.
Foto: NICLAS HAMMARSTRÖM
Solveig säger att hon älskar dig
Men det var Solveig och Allan som verkligen grep tag. Deras kärlek.
Sjuksköterskan Jonas upprepar genom sin skyddsmask och sitt visir med hög röst vad Solveig försöker säga till maken. Efter några minuter öppnar Allan ögonen. De glittrar av både förvåning och glädje:
– Åh! Är det du? Älskade!
Nu hjälper sjuksköterskan Jonas båda två att förstå varandra:
– Jag älskar honom.
– Solveig säger att hon älskar dig.
– Jag älskar henne.
– Allan säger att han älskar dig.
(Ur reportaget, publicerat 2021.)
Solveig Wihede bor numera på ett äldreboende i Simrishamn, för att vara nära sin dotter. Där träffar Expressens Maria Rydhagen henne.
Foto: JENS CHRISTIAN
De blev ett par efter en danskväll i Pellamåla, Småland, år 1947. De fick över 70 år tillsammans och när livet var tufft, djupnade kärleken.
Solveigs och Allans stora kärlek berörde
Båda drabbades av covid tidigt under pandemin. De hamnade på olika rum men personalen på Skånes universitetssjukhus såg till att de fick mötas. När Allan Wihede inte orkade mer, höll Solveig hans ena hand och dottern Ann Madsen den andra.
– Hur ska man beskriva det? Man kom in i ett tillstånd, bit för bit. Det är svårt att förklara, säger Solveig Wihede om känslorna att följa maken fram till döden.
– Jag saknar honom mycket. Han hänger över sängen, ser du.
December 2025: Porträttet på maken Allan som Solveig Wihede har hängande över sin säng.
Foto: JENS CHRISTIAN
Solvig Wihede ser för dåligt för att måla nya tavlor, men verken på väggen och 22 till ska ställas ut under 2026.
Foto: JENS CHRISTIAN
”Vi hade alltid något att prata om”, säger Solveig Wihede om maken Allan som hon förlorade under pandemin.
Foto: JENS CHRISTIAN
Fyra år har gått av hennes liv utan maken. I början var han närvarande, trots att han var död.
– Nu är det så länge sedan han gick bort. Men vi trivdes med varann. Vi hade alltid något att prata om.
Två år levde hon kvar i villan med katten Siwan. Nu bor hon i Simrishamn, tolv minuters bilväg från dottern Ann Madsen. Vårdpersonal ser till henne dygnet runt.
Huset är just sålt, flyttlasset gick förra veckan, snart flyttar en ny barnfamilj in, ny historia skrivs och nya kärleksfulla band kommer skapas.
– Jag har gått igenom alla gamla saker och sett allt ni gjort. Alla bjudningar ni hade. Alla recept. Det är en sorg, säger Ann Madsen.
Men det är också en lättnad att villan är borta.
– Ja du, säger Solveig, det tycker jag faktiskt är helt okej nu. Fast jag bodde där länge och trivdes väldigt bra.
Solveig Wihede – då och nu.
Foto: NICLAS HAMMARSTRÖM och MAGNUS LEJHALL
Hon ser för dåligt numera för att måla tavlor, men går skapligt och trivs på äldreboendet. Dottern Ann var tredje familjemedlemmen att få covid, hon insjuknade dagarna efter pappa Allans död.
Men varken hon eller Solveig har sviter.
Det har Hannu Tabell. Lungorna och fotsulorna minns viruset.
Han var också med i ”Pandemin inifrån”. Så här i efterhand har han insett att det räddade hans liv. Under intervjun sa journalisten Magnus Falkehed till honom: Hannu, du är jättesjuk. Du måste ha en ambulans.
Journalisten ringde 112. Snart stod teamet i Hannus hall. Och det var bråttom.
Maj 2020: Ambulansen hämtar Hannu Tabell i hallen i Gustavsberg.
Foto: NICLAS HAMMARSTRÖM
Jag slocknade i ambulansen och vaknade fem veckor senare
Nu sitter vi vid samma köksbord, fem år senare.
– Jag fattade ingenting när det där hände. Sedan slocknade jag i ambulansen och vaknade fem veckor senare. Då låg jag i respirator.
I dag är det en annan Hannu Tabell. Första telefonsamtalet blir kort, då är han på gymmet.
– Ja ja, jag tränar jättemycket numera. Fem gånger i veckan och så tar jag promenader. Jag ska bli av med den här, säger han och klappar sig på magen.
– Det var någon läkare som sa att hade jag inte varit så vältränad så hade jag dött.
”Fem veckor av mitt liv var helt borta”. Hannu Tabell vårdades i respirator under pandemin.
Foto: MAGNUS LEJHALL
”Lycka.” Så beskriver sonen Morris känslan när pappa Hannu återfick medvetandet under covid.
Foto: MAGNUS LEJHALL
När han åkte in med ambulans den där dagen vägde han drygt 85 kilo, när han kom hem 70. (”Men magen var kvar!”)
Tuula Tabell, Hannus fru, satt vid sängen när han vaknade upp i respirator.
– Fem veckor av mitt liv var helt borta. Jag var jättekonstig, helt förvirrad. Hon räckte mig min telefon och jag gav tillbaka den: ”Det är inte min, den är för tung”, säger Hannu Tabell.
Det blev en lång väg tillbaka.
Första gången han gick 50 meter med rullator var han stolt som en guldmedaljör och första gången han fick äta – en sked buljong – kändes som segerbanketten efteråt.
– Det var så jävla gott! Det var det godaste jag någonsin ätit, det exploderade i munnen. Jag glömmer aldrig den smaken.
Hannu Tabell – då och nu.
Foto: NICLAS HAMMARSTRÖM och MAGNUS LEJHALL
2025: Hannu Tabell visar bilder på hur han såg ut under pandemin, när han på grund av covid förlorade 15 kilo.
Foto: MAGNUS LEJHALL
Då började jag störtböla
Vården var bra, menar han, och mesta tiden klarade han att hålla humöret uppe. En enda lågpunkt minns han. Han vårdades då på vårdavdelning och läkaren sa: ”Du får absolut inte gå upp själv, inte ens på toa”. Så Hannu ringde på klockan.
– Jag fick vänta jättelänge. Sedan kom det in en sjuksköterska och jag sa vad jag ville. Hon pekade på dörren: ”Där”. Och gick ut. Då började jag störtböla.
Jag är så tacksam för det Magnus och Niclas gjorde. Annars hade jag dött, helt klart, säger Hannu Tabell.
Foto: NICLAS HAMMARSTRÖM
I augusti, tre månader efter ambulanslarmet, tjatade han sig hem. Då klarade han sig inte utan syrgastank på ryggen.
– Då hade Tuula börjat fixa klädkammaren. Det första jag gjorde var att börja tapetsera och måla, med syrgas på ryggen.
Tre år efter covid, 2023, åkte han till Alperna. Det blev ett bakslag.
Annons
– När jag skulle åka ner fick jag ingen luft. Jag hamnade på sjukhus, de tog en massa tester, det visade sig att jag hade låg syresättning.
Han har skador på lungorna och ibland känns det som sand under fötterna. I övrigt inga biverkningar och i vinter bara ska han till Alperna, kosta vad det kosta vill. Det är sista grejen. Sedan är livet tillbaka till det normala.
I vården blir det aldrig normalt igen. Läkaren Tobias Ramseid-Foss skrämde Elsy, 80, med skyddsmasken under pandemins första år, något som skildrades i Expressens reportage.
– Ni ser ut som monster, sa Elsy då.
Elsy Andersson var en av läkaren Tobias Ramseid-Foss patienter under pandemin. Hon överlevde covid men avled 2023. Hennes familj har godkänt att vi publicerar bilden.
Foto: NICLAS HAMMARSTRÖM
Häromdagen ville en patient skaka hand. Det har vi nästan slutat med.
Nu träffar Tobias Ramseid-Foss patienter utan mask, men det betyder inte att tänket återgått till hur det var innan.
– Bara häromdagen var det en patient som ville skaka hand. Det har vi nästan slutat med. Man visar in med ett leende och öppna händer i stället.
Tog ni i hand den här gången då?
– Det gjorde vi – och sedan spritade vi båda våra händer.
Efter isoleringen under pandemin blev immuniteten lägre. Det har lett till att invasiva infektioner med streptokocker, lunginflammationer med mykoplasma och RS-virus ökat.
– Det måste vi på vårdcentralen anpassa oss efter, konstaterar Tobias Ramseid-Foss.
Det var början till slutet
Digitaliseringen tog ett stort, hastigt kliv och sedan fortsatte det framåt. Nu chattar läkare med patienter, även äldre.
Men det allra starkaste minnet från pandemin är de tidiga vaccinationerna. Långa köer ringlade sig in från två håll.
– Hela vårdcentralen var engagerad, fysioterapeuter var värdar och visade rätt och vi hade personal som hämtade sprutor och vaccinerade på löpande band, säger Tobias Ramseid-Foss.
– Det var verkligen början på slutet.
Svensk sjukvård har fortfarande inte löst grundproblemet, att krisledningen inte fungerade under pandemin, menar läkaren Eva Schmidtke i dag.
Foto: MAGNUS LEJHALL
Läkaren Eva Schmidtke i Uppsala varnade i reportaget 2020 för att pandemin skulle bli längre än alla trodde.
Foto: NICLAS HAMMARSTRÖM
Läkaren Eva Schmidtke varnade i reportaget 2020 för att pandemin skulle bli längre än alla trodde: ”Min övertygelse är att detta är för alltid vår vardag”.
– Jätteintressant, jag kommer ihåg att jag sa så, säger hon i dag.
– Jag tror att jag tänkte så för att det hjälpte min uthållighet. Att inte se det som att det går över nästa vecka.
Munskydd och digitala möten är kvar i vården, vilket är bra. Men under pandemin förlorade Eva Schmidtke sin naivitet, menar hon.
– Jag hade aldrig kunnat föreställa mig att vi skulle hamna i det helvete som det var. Men den insikten är nog bra, det ger förhoppningsvis bättre förberedelse för oväntade händelser.
Under pandemin förlorade läkaren Eva Schmidtke sin naivitet. ”Jag hade aldrig kunnat föreställa mig att vi skulle hamna i det helvete som det var”, säger hon.
Foto: MAGNUS LEJHALL
Svensk sjukvård har fortfarande inte löst grundproblemet, att krisledningen inte fungerade, menar hon. Under pandemin fick regioner och klinker lösa det bäst de kunde, på egen hand.
Nu måste styrningen ses över. Inför nästa kris.
– Alla som förlorade livet och vårdpersonalen som också betalade ett högt pris – kostnaden var monumental. Det vore förfärligt om vi inte lär oss mer.
Se dokumentären ”Pandemin inifrån”