Victor Malm
Publicerad 1 feb 2026 kl 05.50Uppdaterad kl 08.59
Sedan slutet på 2025 har många undrat: vad är ”kulturhögern”?
Victor Malm letar förklaringar i den svenska folkligheten.
Fredrik Reinfeldts kultursyn är fortfarande inflytelserik i högern.
Foto: CHRISTIAN ÖRNBERG
Öppna bild i helskärm
Håkan Hellström, en man för Svenska Akademien?
Foto: HANNA BRUNLÖF
Öppna bild i helskärmVictor Malm
KULTURKRÖNIKA. I den allt mer läsvärda tidskriften Liberal Debatt kunde man i fredags läsa Henrik Dalgard, författare och diverseskribent i den frihetliga opinionsbranschen, försvara högern mot mina vinteranklagelser om kulturlöshet (Expressen, 28/12-2025).
Han menade att högern på inget sätt är en monolit, särskilt inte vad gäller synen på kultur och kulturpolitik. Nyliberaler och konservativa och socialliberaler, moderater och folkpartister och timbroiter – alla ser de olika på kulturpolitikens uppgift och på vad kultur är.
Dalgards exempel på denna dissonans är träffande: Parisa Liljestrands motstånd mot en uppdelning i fin- och fulkultur och samtidiga vurmande för ett djupt elitistiskt kanonprojekt. Man är splittrade. Men en bättre förklaring till denna ideologiska inkonsekvens är dålig koll.
Den demokratiska kultursynen, där inga gränser mellan högt och lågt finns, är ett barn av nyliberalismens märkliga konvergens med universitetens radikala kulturstudier. Där man på högersidan gjorde konsumenten/publiken till den stora värdemätaren – det folk gillar är bra – bröt de oftast vänstersinnade forskarna ner värdehierarkier genom att betrakta smak som maktutövning. Att ta det låga på allvar betraktades som en politisk handling, men blev i själva verket ett sätt att ge epistemisk och estetisk legitimitet åt marknaden. Efterfrågan satte standard. Profitens lag vann över kvalitetens.
Kulturkanon – en motsägelsefull idé.
Foto: LISA MATTISSON
Öppna bild i helskärm
Idén om en kulturkanon blir därmed genuint schizofren. Dess legitimitet vilar på att objektiva kvaliteter faktiskt existerar – att viss kultur är finare än annan – men i praktiken förnekar den demokratiska kultursynen att sådana kvaliteter finns. Folket bestämmer! Rädda bildningen! En kulturpolitik baserad på så grundläggande motsägelser kan bara producera nonsens.
Detta nonsens går dock att tolka välvilligt: Egentligen ogillar även högern konsekvenserna av den liberala kultursynens kärlek till marknaden och folkligheten, man anar att det blir lite fattigt när ingen betydande konst placeras på samhällelig piedestal och använder kulturkanonen som kompensatorisk fantasi, en fin bild av bildning. Inte särskilt insiktsfullt, inte särskilt effektivt, men något.
Dessvärre har jag inget hopp om att detta skulle förbättras vid ett maktskifte, högern och vänsterns kultursyn konvergerar som sagt: helvete vad kul Melodifestivalen (eller Sweden Rock eller Harry Potter eller Beyoncé eller vad fanken det månde vara) är.
Sweden Rock, det svenskaste som finns.
Foto: JENS CHRISTIAN
Öppna bild i helskärm
Vänstern är dock inte lika platt. I offentligheten finns det gott om vänstersinnade som bottnar i sin tradition, en kulturvänster som kan Martinson, Myrdal och Enquist, även om man tvivlar på traditionens legitimitet som kunskapsprojekt och ser sig som motståndare till allmän bildningsaristokrati. När jag i december avfärdade termen ”kulturhöger” var det för högern saknar en motsvarighet. Högern är, faktiskt, kulturlös – och det utan goda skäl.
Annons
Den borgerliga svenska kulturhistorien är lika rik som den socialistiska, och det finns gott om läsande, bildade människor som röstar höger – men i offentligheten ser man bara öken åt alla håll.
Efter Gösta Bohman och Per Ahlmark har Moderaterna och Liberalerna helt enkelt värnat och premierat sina kulturpopulistiska impulser. Folklighet, alltid denna folklighet, denna eviga, ständiga, förbannade och allenarådande folklighet.
Och nej, det är inte bara högern som har det här problemet, men man har just nu makten och är dessutom värst. Hela Sverige skattar folkligheten så högt att också kulturredaktörer skulle gå i processionståget ifall Håkan Hellström fick en stol i Svenska Akademien. Så högt att jag, frihetlig och progressiv, framstår som kulturkonservativ. Allting som är mer bildningsaristokratiskt än platt-tv:n som Fredrik Reinfeldt gav till kronprinsessan – för inte längesen en utskälld bröllopsgåva – är numera monokel och pincené.
Det är inget fel på folklighet. Men blir folkligheten normativt ideal för kulturen avskaffar vi idén om kvalitet, och får precis den kultur vi förtjänar: tom och tråkig, betydelselös. En framtid som lågstatusland i Europas utkanter.
Victor Malm är kulturchef på Expressen.