När ett parti sjunker som en sten i opinionen har det ganska ofta med partiledaren att göra. Han eller hon kan ha suttit länge på sin position och upplevs som trött och oengagerad.
Eller så har personen varit partiordförande under en relativt kort tid under vilken det gjorts rejäla klavertramp eller, nästan ännu värre, noll intryck eller avtryck vare sig internt eller externt. I dessa fall kan det vara rimligt, till och med nödvändigt att efterfråga partiledarens avgång.
Malin Lernfelt är skribent på Liberala nyhetsbyrån.
Foto: Mats Edman
När såna krav och spekulationer nu börjar höras runt Liberalernas Simona Mohamsson efter att partiet ligger lägre än någonsin i opinionsmätningarna är det däremot både orättvist och ogenomtänkt. För det första för att det inte är Mohamsson som är Liberalernas problem, tvärtom är hon en tillgång i det opinionsträsk partiet för närvarande vadar i.
Liberalernas kräftgång beror på en kombination av en samhällsdebatt där den som står längst ut på vardera flank och skriker högst hörs mest och en rad mindre strategiskt kloka beslut av partiledningen.
För det andra för att Mohamsson var stark och modig nog att ta steget fram när många andra, äldre och betydligt mer erfarna politiker, vägrade. Det tyder på både ryggrad och kämpaglöd, något som behövs mer än någonsin i dagsläget.
Och i ärlighetens namn, det är väl på allvar ingen som tror att till exempel generalkonsul Ullenhag i New York är sugen på lämna sitt spännande liv i storstan för att komma hem och försöka rädda L, med risk för att vara den som tvingas stänga dörren till riksdagen bakom sig?
Modig. Simona Mohamsson är precis vad Liberalerna behöver.
Foto: Henrik Montgomery/TT
När domedagsprofetiorna haglar är det också viktigt att komma ihåg att det inte är över förrän vallokalerna stänger den 13 september. Innan dess är det oklokt att döma ut det liberala parti som suttit i riksdagen i över 100 år.
Förhoppningsvis lyckas Mohamsson i tid göra det hon är bäst på, att visa människor värdet i en politik som sätter individen främst och både tar ansvar, ställer krav och visar omsorg.
Skulle det i slutänden vara så att Liberalerna ändå inte når upp till riksdagsspärren är det inte partiet eller dess ledare som är de största förlorarna. Utan svenskarna, vars framtid ska hanteras av antingen en socialistregering eller en nationalkonservativ röra.