”Melania”, alltså filmen, börjar med ett par ormskinns-Loboutin-pumps som klickar sig ner för en korridor i Mar-a-Lago. Sen ser vi henne bakifrån.
Vi följer henne utan att se hennes ansikte. Det påstått intima porträttet av Melania är redan från början förvirrat över sitt uppdrag.
Är det att bjuda in oss som tittare i hennes liv eller bygga hennes myt? Varför finns den? Och varför kostade den 40 miljoner dollar?
Regissören Brett Ratner slog igenom på nittiotalet som först som musikvideoregissör och senare med filmen Money Talks med Chris Tucker.
Under 00- och 10-talen skapade han filmer som X-Men: The Last Stand, Red Dragon och inte mindre än tre Rush Hour-filmer, med samma Tucker och Jackie Chan.
Men hans karriär tog en abrupt vändning 2017, när Ratner under MeToo-avslöjanden anklagades för våldtäkt av en anställd på en artistagentur.
I samma veva anklagades han för sexuella övergrepp av skådespelerskorna Oliva Munn och Natasha Henstridge.
En före detta fotmodell vittnade om att skivproducenten Russel Simmons våldtagit henne medan Ratner var i rummet och Elliot Page berättade att Ratner outade honom som lesbisk (innan han kom ut som transman) inför en grupp kollegor, däribland Anna Paquin.
Warner Bros. avslutade regissörens kontrakt och karriären såg ut att vara över.
Med i Epsteinfilerna
2023 tog Ratner samma steg som många andra amerikanska sexbrottslingar och lämnade landet. Han flyttade till Israel.
Där blev regissören god vän med Benjamin Netanyahu som bjöd in honom och Jeffrey Epsteins parhäst Alan Dershowitz till sitt tal i FN:s generalförsamling 2023.
I de Epstein-filer som publicerades i december förra året släpptes en bild där Ratner omfamnar Jean Luc Brunel.
Han är den franska modellscout som identifierats av Epsteinoffret Virginia Giuffre som en av de män som våldtog henne som minderåig.
Brunel tog livet av sig i en fängelsecell i Paris, där han väntade på sin rättegång för våldtäkt mot minderårig.
Ungefär samtidigt som den bilden kablades ut på nätet, flyttade Brett Ratner in i ett hus på Mar-A-Lago och började arbeta på sin stora comeback – en dokumentär om USA:s presidentfru, Melania Trump.
Ideal långt från Donald Trumps
Men är ”Melania” ens en dokumentär? Det saknas nästan helt dokumentära anspråk.
Presidentfrun pratar utan antydan till ironi om hur mycket hon respekterar Vita huset som byggnad och institution. I en scen berättar arrangörerna av presidentinstallationen att de räknar med en miljon besökare.
I hennes träiga monologer och konstgjorda intima ögonblick hyllar hon ideal som inte med ens den bästa vilja kan tillskrivas Donald Trump.
Elon Musk skymtar förbi. Ska vi prata om det? Inget följs upp eller förklaras. Om det ställs en enda följdfråga så är det inget som framgår i Melania.
Alla needle drops framstår som helt frikopplade från vad som utspelar sig på duken.
Tears for Fears antiauktoritära ”Everybody Wants to Rule the World” spelas när Melania och Donald åker mot presidentinstallationen.
Under en stel promenad från installationsbalerna vandrar paret Trump med sura miner till The Crystals tonårsförälskade, glädjerusiga ”And Then he Kissed Me”.
En galamiddag tonsätts med Giorgio Moroders tema från Midnight Express. Man letar och letar efter mening men inget betyder något, allt är platt.
Snömos
Melanias prator är 75 procent USA-snömos. AI-genererat patriotiskt trams som känns som utfyllnad i en högstadieuppsats.
Att gå in i Kapitoliums rotunda får henne att känna ”historiens tyngd sammanflätad med hennes egen resa som invandrare”.
Med efterföljande entreprenörs-plattityder (Melania ska: ”utveckla presidentfrurollen bortom sociala plikter”) och självhjälpsbabbel (”Jag lever varje dag med mening och hängivenhet”). Inte ett ord som hon säger känns skrivet av henne själv. Och vi lär oss absolut inget vi inte redan visste.
Om något är intressant med den här filmen (och det är ett stort OM), så är det sprickorna. Trots dess uppenbara propaganda-ärende lyckas den inte förmedla någon sorts mänsklighet runt familjen Trump.
Presidentfrun ryggar fortfarande tillbaka när Donald närmar sig. Melania interagerar inte med någon i familjen förutom sin son. Barron Trump ser ut som ett spöke från sekelskiftet.
Ingen av monologerna handlar om paret Trumps kärlek, deras drömmar, om hur de träffades och deras gemensamma liv ser ut. Lägenheten i Trump Tower där hon möter de designers som syr hennes kläder ser ut som ett lyxvaruhus i Dubai.
Alla ytor är hårda och högglansiga, guld och glas och dyrt och deprimerande.
Ändå är den enda sidan av henne som framstår som något sånär genuin just hennes detaljintresse för mode och design. Det är ju också det enda runt henne som är alls intressant.
Hennes två minnesvärda ögonblick från första Trump-eran var en parka med texten ”I Really Don’t Care Do U?”, och hennes juldekorationer 2018, där blodröda julgranar flankerade Vita husets korridorer.
Styltigt samtal med Macron
Det finns något där. Hennes estetik är stram, klinisk, hård, symmetrisk, livlös. Hennes hatt med brätte som täcker hennes ögon står ut på presidentinstallationen där alla andra försöker se tillgängliga ut.
Medan övriga presidentfruar försökt framstå som varma och mjuka, utstrålar Melania ”det sista du ser innan dina hundvalpar blir kidnappade och förvandlade till en figursydd kappa”.
Men inte heller den historien berättas ordentligt. Melania tog sin modellkarriär på stort allvar, berättar hon, men hon blev ju aldrig en särskilt stor modell.
Affärsmannen Paolo Zampolli tog med henne till New York 1996 och det var han som introducerade henne och Donald Trump ett par år senare. Om detta lär vi oss ingenting i ”Melania”.
Däremot får vi ett litet stick om en (nu släppt) israelisk gisslan, ett styltigt samtal mellan Melania och Brigitte Macron och ett nästan två timmar långt porträtt av någon som inte låter sig porträtteras.
I filmens inledning spelas Billie Jean och när Brett Ratner frågar presidentfrun under en bilresa vem hennes favoritartist är säger jag ”Michael Jackson” rakt ut i salongen.
Man vet vad hon kommer att säga, för hon säger så lite som möjligt hela tiden.
Dokument från Epsteinfilerna i januari i år.
Foto: Jon Elswick/AP-TT
Fler Epsteinfiler släppta
Den något trånga människokostymen dras aldrig av, men den framstår inte en sekund som äkta. Det bor ett monster i Melania men det får vi tyvärr aldrig möta.
Amazon MGM Studios köpte filmen för 40 miljoner dollar, med ett löfte om 35 miljoner i marknadsföringsbudget. Hon själv står som producent.
Brett Ratner, till nyligen uträknad ur Hollywood, har nu en film på biograferna som utan tvekan är en av årets sämsta.
Samtidigt är en ny film i Rush Hour-serien under produktion.
Samma dag som Melania hade premiär släpptes en ny omgång Epstein-filer. I en av dem kallar Melania Ghislaine Maxwell för ”G”. Brett Ratner syns på bild med Jeffrey Epstein själv.
Båda två kladdandes på vad som ser ut att vara två minderåriga flickor.
Den här idiotiska propagandafilmen kommer en dag att vara historisk av helt fel anledningar. Ett kotteri av fascistiska sexbrottslingar som skildrar sin torftiga existens.
Likt ett Epstein-filernas The Real World, i syfte att berika sig själva ytterligare.
Det är så fult och dumt och tomt allting. Och det är det enda som tangerar någon sorts verklighet.