260

Sverige har nu fått leverans av soldatburen luftvärnsrobot 102 Piorun från dess polska tillverkare. Frågan är bara om robotsystemet är tänkt för det moderna kriget eller förra, dvs för hundratals mål totalt, eller hundratals mål om dagen?

Har inget pressfoto som är tillåtet att återpublicera, så det får bli sidan på en pansarterrängbil 203 istället

FMV har tagit leverans av soldatburen luftvärnsrobot 102 Piorun från polska Mesko, vilket är en ny officiell förmåga hos Försvarsmakten, även om amerikanska Stinger setts i bruk på filmer från Särskilda Operationsgruppen. Det handlar alltså om det som på engelska kallas MANPADS, eller soldatburen luftvärnsrobot på svenska, som avfyras från axeln.

Sverige har saknat denna förmåga och den är förstås välkommen. Piorun ska ha en räckvidd på 6.5 km och kunna nå 4 000 m höjd och en hastighet på Mach 2. Detta gör förstås att typen av mål man kan verka mot är begränsad och det är en väldigt kort tidsrymd man har på sig att skjuta mot mål i hög hastighet.

Den här typen av system är egentligen framtagna för förra kriget när attackflyg behövde flyga nära sitt mål och släppa graviationsbomber eller skjuta raketer rakt mot målet, eller när attackhelikoptrar gick in i närkamp med sina automatkanoner. Antalet mål fienden förfogade över mättes i hundratals och attackflyg och helikoptrar tog många år att bygga upp igen.

Men nu är det 2025. Vi såg under Ukrainas sommaroffensiv 2023 hur ryska attackhelikoptrar höll sig 10+ km bort utanför soldatburna luftvärnsrobotars räckvidd och med sina pansarvärnsrobotar sköt bort ukrainskt pansar utan att riskera att bli nedskjutna. Attackflyg använder glidbomber, som släpps på upp till 100 km från målet.

Och varje dag mäts stora drönare i krigets Ukraina i tusentals.

Mot större spaningsdrönare på operativ-taktisk nivå fungerar soldatbureet luftvärn förmodligen utmärkt. Ukraina sköt dock igår ner 1 083 drönare på operativ-taktisk nivå, enligt Ukrainas generalstab, vilket numera är en helt normal siffra. Tusen om dagen.

Mot Shahedrobotar och liknande tunga attackdrönare fungerar soldatburet luftvärn utmärkt. Här avfyrar Ryssland mellan 100 och uppåt 1 000 om dagen. Om dagen.

Detta innebär att man inte bara kan köpa in soldatburet robotsystem 102, utan man behöver köpa in tusentals robotar. För idag skickar fienden tusentals billiga massproducerade engångsrobotar om dagen och det finns inget slut i sikte. Det är inte förra kriget där antalet mål var några hundra, och sedan var de slut.

Nu är det och ska det inte vara känt hur många robotar Sverige köpt in, men vi får hoppas att det handlar om tusentals så det räcker några dagar iaf. Enveckasförsvaret.

Wikipedia anger att Polen köpt in 600 eldenheter och 4 800 robotar. Hur många Sverige köpt behöver vi inte veta.

Positivt är att vi vänder oss till vår Natoallierade granne Polen för inköp och därmed inte gör oss beroende av USA och standardvapnet Stinger. Positivt är också att det är ett köp från hyllan utan specialanpassningar utifrån någon kalenderbitares spec på något kontor någonstans. Positivt är den snabba leveransen direkt till Försvarsmakten.

Piorun är också från 2019, medan Stinger introducerades 1981 men förstås uppgraderats med modernare robotar. 2019 är dock fortfarande förra kriget och utan erfarenheterna från det moderna kriget i Ukraina.

Vart systemen ska ta vägen är inte känt (av bloggen – möjligt att detta skrivits någonstans, men svårt hinna med allt i den snabba utvecklingen inom Försvarsmakten numera). Önskvärt vore en luftvärnsgrupp per kompani, oavsett typ av kompani – från hemvärn till tross till jägare. Och sedan har vi det territoriella luftvärnet som ska upprättas. Risken är dock att denna robot blir någon särskild förmåga i separata förband och som inte kommer ut på trupp för bred spridning, men vi får hoppas att man arbetar med krigets krav istället för fredstida effektivitet. Fredstida effektivitet är att ha allt av en viss förmåga på en geografisk plats och i en enda organisationsenhet, men så ser inte krigets verklighet ut. Soldatburet luftvärn måste ut överallt för att fylla sin funktion. Nu måste man förstås inte utbildas på samma plats och förband som man sedan krigsplaceras, men man måste samöva med sitt riktiga förband och det finns alltid en risk att vi fortsätter med eviga fredens tänk och placerar en viss förmåga i en enda enhet.

Ett problem är också att amfibieförbanden är marinen medan Luftvärnsregementet är armén. Hur ska det se ut om armésoldater utbildade på Luftvärnsregementet ska krigsplaceras hos Marinens amfibiekåren? Eller armésoldater på Flygvapnets baser? Ew.

Men det ska nog mycket till att dessa robotar någonsin kommer avfyras mot helikopter eller stridsflyg – är man optimalt grupperad kan man få några sekunder på sig att skjuta ner en kryssningsrobot som far fram i upp till 1 000 km/h innan robotfönstret stängts – men stora spaningsdrönare och attackrobotar av Shahedtyp har man goda chanser att nedkämpa då dessa bara rör sig i hastigheter om något hundratal km/h.

Men de är som sagt tusentals om dagen.

Nedanstående är innehåll från bloggens samarbetspartner Compricer