Ann Heberlein
Publicerad 4 feb 2026 kl 14.00Uppdaterad kl 15.04
Jag trodde att jag var en sån som lämnar efter första slaget.
Det var jag inte.
”Den misshandlade kvinnan ljuger och skyler över, hon vägrar samarbeta med polisen, hon skyddar honom, inte sig själv”, skriver Ann Heberlein.
Foto: Christine Olsson/TT
Öppna bild i helskärm
Jenny Strömstedt, TV4.
Foto: OLLE SPORRONG
Öppna bild i helskärm
Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Ann Heberlein
Jenny Strömstedt ställde en fråga till mig som jag inte kan få ur huvudet. Jag gästade ”Nyhetsmorgon” i TV4 i lördags för att tala om deckarserien ”Mörkret i Malmö” som jag skrivit under pseudonymen Helena Herbert. Den första boken i serien, ”Blåmärken”, börjar med att en kvinna, Emma, hittas död, misshandlad till döds, i sin och sin mans lägenhet.
Berättelsen om Emma bygger delvis på min egen erfarenhet av att levt med en man som misshandlade mig, vilket är en av anledningarna till att jag valde att skriva under pseudonym. Samtalet i ”Nyhetsmorgon” kom att kretsa kring mina egna erfarenheter av våld i en nära relation. Det är svårt och fyllt av skam att berätta att någon man älskat skadat en, inte en gång, utan många gånger, att man blivit både fysiskt och psykiskt misshandlad.
Jag hade stålsatt mig, jag tänkte på vad min ena svärdotter sagt – ”Ann, du måste prata om det här, andra kvinnor lyssnar på dig”. Trots min mentala förberedelse var jag inte beredd på Jenny Strömstedts fråga. ”Du har ju skrivit mycket om ansvar”, sade hon och fyrade sedan av frågan ”vilket ansvar har du själv?”.
Vi ställer inte längre frågor om våldtagna kvinnors ansvar för det övergrepp de varit med om, tack och lov, men misshandlade kvinnor klandras fortfarande för det våld de utsatts för.
Är det rimligt att avkräva en misshandlad kvinna ansvar för sina blåmärken, för spruckna läppar och utslagna tänder? Är de tolv kvinnor, som enligt statistiken mördas av en närstående man varje år, medskyldiga till sin egen död?
Att leva med en man som misshandlar en är att likna vid en gisslansituation.
Jag tror att den idé som Strömstedt gav uttryck för, att kvinnor bär ansvar för att de blir misshandlade, är den viktigaste förklaringen till varför mäns våld mot kvinnor i nära relationer inte upprör mer. Någonstans ligger den där ruttna föreställningen och stinker – hon får skylla sig själv för att hon inte lämnade. Jag har mött den hos poliser, jag har mött den i politiken, jag har mött den hos helt vanliga människor som är så lyckligt lottade att de förskonats från erfarenheten av att bli slagen av någon de älskar, någon de valt, någon de bor tillsammans med.
Att leva med en man som misshandlar en är att likna vid en gisslansituation. Den dynamik som finns mellan ett offer och en förövare är komplex och svår att förstå utifrån. Medberoende är ofta en stark komponent i relationen: Den misshandlade kvinnan tar ansvar, inte för sig själv och sin egen situation – utan för honom. Hon ljuger och skyler över, hon vägrar samarbeta med polisen, hon skyddar honom, inte sig själv.
Hon vet naturligtvis att det är fel. Hon förstår att omvärlden betraktar henne som svag, och den insikten gör att skammen växer.
Som Katrine Kielos sade hos Carina Bergfeldt när hon berättade om sin egen erfarenhet av att leva i en destruktiv relation: ”Jag trodde att jag var en sån som skänkte pengar till Kvinnojouren, inte att jag var en sån som ringde Kvinnojouren”.
Jag trodde att jag var en sån som lämnar efter första slaget. Det var jag inte. Dom flesta är inte det. Jag tror att min, Katrine Kielos och andra kvinnors berättelser om våld är viktiga – men om vi bemöts med skuldbeläggande kommer vi inte våga berätta och våldet kan fortgå i tystnaden.