Påve Leo XIV firar mässa på den 30:e Världsdagen för det gudsvigda livet och lovordar ordensbröder och ordenssystrar för deras orubbliga tro, som de vittnar om även under de svåraste omständigheter. Han uppmanade dem att vara ”fredens jäst” och ”tecken på hopp”.
Vatican News
”Genom ert engagemang att följa Kristus närmare – genom att dela hans självutblottelse och hans liv i Anden – kan ni visa världen vägen till att övervinna konflikter och så broderskap genom den frihet som tillhör dem som älskar och förlåter utan mått.”
Påve Leo gav denna starka påminnelse under den mässa han firade på måndagen med anledning av Världsdagen för det gudsvigda livet, en årlig högtid som instiftades 1997 av påve Johannes Paulus II och som infaller på högtiden för Herrens frambärande i templet den 2 februari.
I sitt tal påminde påven om hur Lukasevangeliet denna dag berättar hur Simeon och Hanna i templet kände igen och förkunnade Jesus som Messias. Han noterade:
”Det som utspelar sig framför oss är ett möte mellan två kärlekens rörelser: Guds, som kommer för att frälsa sitt folk, och mänsklighetens, som väntar på hans ankomst med vaksam tro.”
Han sade att när vi firar den 30:e Världsdagen för det gudsvigda livet med denna scen i åtanke, är den en bild av ordensbröders och ordenssystrarnas uppdrag i Kyrkan och i världen.
Att offra allt till Gud
Era grundare och grundarinnor, lydiga den helige Andes verkan, erbjuder er underbara förebilder för hur detta uppdrag kan fullgöras troget och effektivt.
I ett liv i ständig spänning mellan jord och himmel, sade påven, lät de sig ledas ”med tro och mod”.
”Efter att ha utgått från det eukaristiska bordet leddes några till klostrets tystnad, andra till apostolatets krav; några till skolornas klassrum, andra till gatornas misär eller missionernas mödor.”
En bönens närvaro i fientliga miljöer
Samma tro, fortsatte han, förde dem gång på gång, ”ödmjukt och vist”, tillbaka till korsets fot och till tabernaklet, ”där de offrade allt och upptäckte i Gud både källan till och målet för alla sina handlingar”.
Genom nådens kraft gav de sig också in i farofyllda uppdrag: ”De blev en bedjande närvaro i fientliga eller likgiltiga miljöer; en generös hand och en vänlig axel mitt i förnedring och övergivenhet; och vittnen om fred och försoning i situationer präglade av våld och hat.”
Beredda att gå mot strömmen
”De var beredda”, betonade påve Leo, ”att bära konsekvenserna av att gå mot strömmen och att i Kristus bli ett ’motsägelsens tecken’, ibland ända till martyrskap.”
Påven erinrade om att påve Benedictus XVI i den postsynodala apostoliska uppmaningen Verbum Domini skrev att ”tolkningen av den heliga Skriften förblir ofullständig om den inte omfattar lyssnandet till dem som verkligen har levt Guds ord”.
Med detta i åtanke sade påve Leo: ”I dag hedrar vi våra bröder och systrar som gått före oss som huvudgestalter i denna ’profetiska tradition’, och vi gör det framför allt genom att föra deras arv vidare.”
Varning för ”falska och reducerande människobilder”
Påven konstaterade att även i dag är ordensfolk, genom sina löften och sina många barmhärtighetsverk, kallade ”att vittna om Guds frälsande närvaro i historien för alla folk, även i ett samhälle där falska och reducerande förståelser av människan alltmer vidgar klyftan mellan tro och liv”.
”Ni är kallade att vittna om att de unga, de äldre, de fattiga, de sjuka och de fängslade har en helig plats framför allt annat på Guds altare och i hans hjärta”, sade påven och tillade:
”Samtidigt är var och en av dem en okränkbart helgedom för Guds närvaro, inför vilken vi måste böja knä för att möta honom, tillbe honom och ära honom.”
Där vapnen dånar överger ordensgemenskaperna inte sitt folk
Han påpekade att detta syns i de många ”evangeliets utposter” som deras gemenskaper har etablerat i vitt skilda och ofta mycket svåra sammanhang, även mitt i konflikter.
”Dessa gemenskaper”, underströk han, ”överger inte sitt folk och flyr inte; de stannar kvar, ofta berövade all trygghet, som en levande påminnelse – mer vältalig än ord – om livets okränkbara helighet i dess mest sårbara former.”
”Även där vapnen dånar och arrogans, egenintresse och våld tycks segra”, sade påve Leo, ”förkunnar deras närvaro Jesu ord: ’Se till att ni inte föraktar någon av dessa små. Ty deras änglar i himlen ser alltid min himmelske Faders ansikte.’”
Påven påminde om att Andra Vatikankonciliet lär att ”Kyrkan … först i himlens härlighet ska nå sin fullkomning … då hela skapelsen tillsammans med människosläktet fullkomligt ska upprättas i Kristus”.
Han sade att denna profetiska vision också gäller dem, som ”män och kvinnor djupt rotade i nuets verklighet, men samtidigt alltid uppmärksamma på det som är där ovan”, eftersom Kristus dog och uppstod för att ”befria dem som hela sitt liv hölls i slaveri av rädslan för döden”.
Påve Leo avslutade med att på nytt uttrycka Kyrkans tacksamhet till Herren för närvaron av gudsvigda män och kvinnor:
”Hon uppmuntrar er att vara fredens jäst och hoppets tecken, varhelst Försynen leder er.”
”När vi förnyar offret av våra liv till Gud på altaret”, bad han, ”anförtro vi ert arbete åt den allraheligaste Marias förbön, tillsammans med alla era heliga grundare och grundarinnor.”