Den 29:e april 2025, dagen före valborg, mördas tre personer på en frisörsalong i centrala Uppsala. Sanabel och Aiman Ahmad kan fortfarande beskriva den dagen i detalj.
På morgonen hade deras son Aiham på sig en vit jacka. Innan han gick till skolan visade han upp sin outfit för familjen. Mamma Sanabel filmade sonens spontana modevisning i hallen.
Aiham hade nationellt prov den morgonen. Klädbestyren drog ut på tiden, och det blev plötsligt bråttom. Mamma Sanabel frågade om Aiham behövde skjuts till skolan för att hinna till provet, men Aiham sa att det inte behövdes och skyndade sig i stället till skolan på en elsparkcykel.
Filmen från den morgonen är den sista Sanabel har på sin son.
Foto: Adam Wrafter
När provet var skrivet ringde Aiham för att boka in en tid hos frisören. Han hade faktiskt precis klippt sig, men ville ändå fixa till sig inför valborg.
– Han ringde och frågade om de hade en tid klockan fyra men då var det redan bokat, så han fick en tid klockan halv fem i stället, berättar Sanabel.
Klockan fem kommer larmen. Pushnotiserna. Meddelandena. Avspärrningsbanden. Frågorna.
Tröjan Aiham hade på sig på frisörsalongen hänger inramad i familjens vardagsrum
Foto: Adam Wrafter
Även mobilen Aiham hade på sig ligger sparad.
Foto: Adam Wrafter
Tröjan och mobiltelefonen är de enda tillhörigheter familjen fick av polisen.
Foto: Adam Wrafter
**
Minnena från dagarna som följer har Sanabel fortfarande inte riktigt fått grepp om.
– Min hjärna ville inte förstå. Han bara gick till skolan och sen kom han inte tillbaka, berättar Sanabel.
Det kändes som att leva i en dröm jag aldrig vaknade upp ur.
Foto: Adam Wrafter
Det var som att leva i en dröm jag aldrig vaknade upp ur
Sanabel Ahmad
Sen börjar snacket. Begrepp som ”felskjutning” har sen våldsvågen blivit vedertagna, och i nyhetsrapportering dras skiljelinjer mellan mordoffer som ”måltavlor” eller ”oskyldiga”. Pappa Aiman väljer tidigt att prata med medierna, och är då tydlig med vem hans son var.
– Vilken gängkriminell tar en elscooter för att inte missa nationella proven? frågar han retoriskt.
Aiman var tidigt ute i medierna och pratade om sin son.
Foto: Adam Wrafter
Bilder på Aiham står utspridda i familjens lägenhet.
Foto: Adam Wrafter
**
Tio dagar efter skjutningen begravs Aiham. Efter det återgår samhället långsamt till någon sorts normalitet. Som det alltid gör.
Sanabel Ahmad lyfts av anhöriga under Aihams begravning.
Foto: Adam Wrafter
Avspärrningar hävs, blombuketter vissnar och våren övergår i sommar. Men inte för familjen Ahmad.
– Vårt hem är dött, konstaterar Aiman.
Aiman berättar att han ständigt påminns om sin son.
Foto: Adam Wrafter
Lägenheten familjen bodde i då har de lämnat. Det kunde inte bo kvar, det gick bara inte. Familjen sov i bilar och på hotell innan de hittade en ny lägenhet att bo i.
Kampen mot sorgen blev snart även en kamp mot systemet. Sömnlösa nätter följdes av kravfyllda dagar. Handläggare, bankkonton, Försäkringskassan, telefontider, läkarbesök och pappersarbete. Allt skulle hanteras samtidigt som sorgen.
Aihams grav i Berthåga.
Foto: Adam Wrafter
– Jag går och handlar och ser den där kycklingen han tyckte om och tänker att jag ska köpa hem till honom. Jag ser ungdomar på stan och tänker på honom. Jag ser en fotbollsträning och tänker på honom. Jag ser en skola och tänker på honom. Vi lider varje dag, säger Aiman.
– När jag lagade mat la jag ut tre tallrikar till mina tre barn. Jag vaknar varje dag och tänker att det är en dröm jag snart får vakna ur. Ingen mamma ska uppleva de här känslorna, säger Sanabel.
På Sanabels mobil finns bilder och meddelanden kvar från Aiham.
Foto: Adam Wrafter
På det sättet fortsätter tillvaron. Sanabel går och handlar precis innan matbutiken stänger för att slippa träffa någon. När Aiman återgår i arbete blir det bara nattpass för att slippa socialisera.
– Mördarna dödade också oss. Mammorna, papporna, systrarna… Livet stannade också för oss, säger Sanabel.
Överallt i lägenheten finns minnen efter Aiham.
Foto: Adam Wrafter
På en hylla i vardagsrummet är en hel hylla inredd med bilder.
Foto: Adam Wrafter
**
Familjen har just fått information om polisutredningen genom sitt målsägarbiträde. De har fått ta del av detaljer som tidigare omgärdats av sekretess. Fruktansvärda detaljer om vad som hände i frisörsalongen, men också en bild av en gedigen polisutredning och många modiga vittnen.
– De har pratat med över hundra vittnen, säger Aiman och skiner upp i ett leende.
– Det är inte en eller två personer. Det är hundra människor som är trötta på det här och som vågar berätta.
Sanabel och Aiman är noggranna med att poängtera hur många bra människor de träffat efter mordet. Polisen har de till exempel bara haft bra kontakter med.
Foto: Adam Wrafter
Och det är inte bara modiga vittnen som sprider ljus i tillvaron. Sanabel och Aiman berättar om alla varma och omtänksamma människor de mött längst vägen, stelbenta regelverk till trots. Läkare som lyssnat, arbetsgivare som ställt upp, kompetenta och medmänskliga poliser, deras fantastiska målsägarbiträde… Och alla vänner såklart.
Under intervjun plingar det till flera gånger i Sanabels mobil. Meddelanden från bekanta som frågar hur de mår och om de behöver något.
Att Aiham var omtyckt råder det ingen tvekan om. Han blev utsedd till ”klassens skrattkanon”, och just det ständiga leendet är återkommande när man pratar med de som kände Aiham.
I en låda i garderoben ligger hälningar och minnen från klassen Aiham skulle tagit studenten med.
Foto: Adam Wrafter
Han beskrivs som ambitiös och hade flera extrajobb vid sidan av studierna. En klasskamrat som hade det svårt i skolan berättade hur Aiham kunde ringa på kvällarna och peppa henne att studera.
– Om jag skulle berätta för mina framtida barn vad en bra vän är, då skulle jag berätta om Aiham, sa hon på minnesstunden i våras.
**
Familjen Ahmad lever fortfarande i ett mörker. Att rättegången startar innebär att känslor rivs upp och en rädsla för att möta de misstänkta i rättegångssalen. Men åtalet skänker också hopp om en fällande dom och upprättelse.
– Det skulle vara en början på en nystart, säger Aiman.
– För samhället, inte bara för oss, fyller Sanabel i.
Aiham var självklart med på sin mammas examen.
Foto: Adam Wrafter
Sanabel har själv gått från att vara en krigsflykting till att etablera sig i Sverige med familj, språk, en examen och ett jobb inom läkemedelsindustrin. Trots sorgen över sin son pratar hon med inlevelse om vad hon vill ge till nästa generation.
– Min son gick bort, men jag tänker på andra ungdomar i Aihams ålder. Jag vill att de ska må bra, inte gå bort så här.
Rättegången ger familjen hopp om en nystart i livet.
Foto: Adam Wrafter
De tycker båda att det är viktigt att de skyldiga får långa straff. Inte bara mördaren, utan även anstiftare och medhjälpare. Men Aiman vill också prata om allt annat samhället kan göra för att få rätsida på våldsproblematiken.
Visst, politiken kan göra en del. Men framförallt vill Aiman vädja till den svenska befolkningen att öppna sina dörrar.
– Vi måste ta hand om varandra. Inte bara om våra egna barn, utan också varandras.
På Sanabels mobil finns Aihams meddelanden sparade.
Foto: Adam Wrafter
Deras eget hem står fortfarande öppet, sorgen till trots. Familjen får ofta besök från Aihams tidigare klasskamrater. Vissa vill titta på det som är sparat av Aihams tillhörigheter, andra vill bara komma förbi och hälsa. Besöken är inget nytt.
– Jag har aldrig sagt nej när någon av Aihams vänner vill komma över, säger Sanabel.
”Gosedjuret var hans favorit. Jag tänkte ge de här till mina barnbarn”, säger Sanabel.
Foto: Adam Wrafter
I familjens garderob finns Aihams leksaker från när han var liten sparade.
Foto: Adam Wrafter
Nu väljer de att återigen ge sig ut i offentligheten för att berätta om sin son.
– Aiham hade ambitioner. Han jobbade, han gjorde, han ville. Vi vill att ungdomar ska kunna läsa om honom och inspireras.
Har ni någonsin ångrat att ni valde att berätta om Aiham i medierna?
– Aldrig. Vi kämpade för att komma in i det här samhället och det här är viktigt för oss. Vi är rädda om Uppsala. Om jag eller andra personer i min situation inte säger någonting, då fungerar inte samhället. Man måste våga berätta, säger Sanabel.
Aiman Ahmad.
Foto: Adam Wrafter