Det är med barn som med statliga myndigheter: ingenting gott kan komma ur att kasta för mycket pengar på dem. Särskilt inte om dessa pengar inte förenas med nit, omsorg och hög kravställan.
I början på februari månad uppmärksammade SVT:s redaktioner i Jämtland och Västernorrland om hur polisen i hög grad bistår regionerna i norra Sverige med transporter till och från psykiatrin. Den som behöver psykiatrisk tvångsvård i Örnsköldsvik måste få skjuts de sexton milen till Sundsvall, vilket typiskt sett regionen ska sörja för. Men när regionen inte mäktar med får polismyndigheten bistå – en ordning som inte hade varit det minsta kontroversiell om det inte vore för omfattningen. Det totala antalet timmar för polisens taxiverksamhet i de fyra norra länen under de senaste två åren landade på omkring tio tusen.
om inte polisen har resurser att åka på ett våldtäktslarm i en mellanstor svensk stad efter ett decennium där anslagen mer än fördubblats och personalstyrkan vuxit markant – när kommer den då ha det?
Det har också förekommit situationer där en kommun i praktiken står utan polis när patruller skickas på ett sju timmar långt handräckningsuppdrag. Problemet åskådliggörs av hur polisen i Örnsköldsvik vid ett tillfälle saknade resurser att åka på ett våldtäktslarm. Man kan förstås sparka in den vidöppna ladugårdsdörren och konstatera att polisen borde, tja, ha bedrivit polisverksamhet i stället.
Men den olyckliga situationen sätter fingret på något ytterligare, något värre, som politiker under det senaste decenniet missat i all sin högljuddhet kring att vilja ge polismyndigheten fler miljarder. För om inte polisen har resurser att åka på ett våldtäktslarm i en mellanstor svensk stad efter ett decennium där anslagen mer än fördubblats och personalstyrkan vuxit markant – när kommer den då ha det?
Först i efterhand, när den politiska uppmärksamheten redan har riktats om till andra verksamheter (däribland Försvarsmakten), har ett svenskt parti ställt sig frågan om det inte vore lämpligt med mera kravställan efter de senaste årens polismiljarder.
Efter valförlusten 2022 tillsatte Socialdemokraterna ett antal arbetsgrupper med uppgiften att ta fram ny politik. Landsbygdsgruppen, ledd av Lars Isacsson, presenterade då kravet om att varje svensk kommun ska ha en dygnet runt-bemannad polisstation. Partiet har därtill krävt ett ”akutstopp” för ytterligare nedläggningar av polisstationer, detta med anledning av nedläggningar i orter som Hallstavik, Sölvesborg, Leksand och Vansbro. Vidare har ett förslag om en reglerad inställelsetid för polisen vid prioriterade larm lyfts, liknande den som finns för räddningstjänsten, för att säkerställa att hjälp kommer inom en rimlig tid oavsett var i landet man bor.
När nu också Riksrevisionen vid sin granskning av polisreformen 2015 har konstaterat att personal därefter har rört sig från den lokala nivån till högre, mindre kostnadseffektiva, mer LinkedIn-vänliga, hierarkiska nivåer i myndigheten, måste politiken ta vid.
Vi vet att knarket florerar överallt, att hustrur misshandlas i stan liksom på landsbygden, att lokala småtjuvar lika lite som internationella ligor inte tar hänsyn till demografin.
Vi vet också att det finns otaliga svenska städer med ett levande nattliv vars polisstation inte är öppen på natten. Det är inte rimligt, inte rättvist, inte klokt. Den väljare som trodde att Centerpartiet, Sverigedemokraterna eller möjligen Kristdemokraterna bedrev någon sorts landsbygdspolitik får tänka om.
Det är alltså sossarna som levererat det mest intressanta landsbygdsförslaget på senare år, och som tänkt ett steg längre än att bara stanna vid de mer fluffiga ställningstagandena om att hela landet ska leva och att staten inte får dra sig tillbaka från stora delar av landet.
Fler partier borde nu ställa sig frågan vad f-n vi fått för pengarna, egentligen.