Tonårsutvisningarna är bara cynisk taktikshare-arrowDela
unsaveSpara
expand-left
helskärm
”Magdalena Andersson hänvisar i stället till regeringens förslag om en ’ventil’ – ett förslag som ingen vet vad det innebär och som inte existerar än.” Foto: Fredrik Sandberg/TT
Jag har varit aktiv i Socialdemokraterna hela tonåren men sällan varit så förbannad som nu.
Jomana, 18, har bott i Sverige sedan hon var fyra och skulle ta studenten i sommar. Nu ska hon utvisas ensam till Egypten.
Ayla, 21, jobbar på LSS-boende, pluggar och har svensk pojkvän. Hon utvisas ensam till Iran.
Jessica Byusas, 20, är undersköterska i Jönköping. Hon utvisas till Rwanda.
Alla tre har föräldrar med permanenta uppehållstillstånd, vilka alltså får stanna. Så här ser verkligheten ut, just nu, i vårt förment anständiga Sverige som samtidigt förfasar sig över ICE:s uppsplittrande av familjer i USA.
pullquoteÄndå är det politiken man faktiskt har varit med om att genomföra, samtidigt som man pläderar för jämlikhet, frihet och solidaritet. Det är läskigt. Väldigt läskigt.
För att få stopp på dårskapen lade i onsdags C, V och MP fram ett förslag om att unga upp till 21 år ska få beviljas uppehållstillstånd som anhöriga till sina föräldrar samt att Migrationsverket återigen ska få ta hänsyn till ”särskilt ömmande omständigheter”.
”Ställer sig inte S bakom detta är de dumma i huvudet”, sade C:s migrationspolitiska talesperson Niels Paarup-Petersen.
Han har så klart rätt i detta. Det är korkat att utvisa integrerade tonåringar (på samma sätt, förresten, som det är korkat att utvisa 25 procent av de anställda i äldreomsorgen i vissa kommuner).
Ändå sade S nej till initiativet. Magdalena Andersson hänvisar i stället till regeringens förslag om en ”ventil” – ett förslag som ingen vet vad det innebär och som inte existerar än. Till skillnad från C, V och MP:s förslag, som skulle gå snabbt att genomföra hjälper det inte heller de ungdomar som utvisas nu ett skvatt.
För att försvara beslutet hasplar den migrationspolitiska talespersonen Ida Karkiainen (S) rutinmässigt ur sig att ”ordning och reda ska gälla” (och så vidare). Lawen Redar (S), integrationspolitisk talesperson, kompletterar i ett märkligt snömos till krishantering att ”det finns delar av förslaget som vi inte stöder”.
Vilka delar menar du då, Lawen? Att tonåringar ska få bo i samma land som sina föräldrar eller att Migrationsverket ska tillåtas att använda sunt förnuft?
Den här ilskan delar jag med många socialdemokrater, samtidigt som man inte blir förvånad. Socialdemokraterna har ju faktiskt varit med och genomdrivit den här politiken – och att förvänta sig att Sveriges största parti ska ändra sig utifrån politikens konsekvenser i verkligheten är att förvänta sig för mycket. Strategi- och kommunikationsplanerna är ju redan fastlagda, och de säger att man inte ska lämna utrymme för konflikt med högern om migrationspolitiken. Verklighetens försök, Ayla, Jomanas och Jessicas försök, att lägga sig i detta är inget annat än ohyfsat.
pullquoteFör att Magdalena Andersson ska bli statsminister krävs att invandringskritiska väljare byter block.
Kanske är Socialdemokraterna bara ”dumma i huvudet”. Men jag är rädd för att den här frågan visar på något långt värre – en cynisk partikultur som tillåtits gå för långt.
Jag tror nämligen inte att det går att hitta en enda socialdemokrat som med ett övertygat hjärta och argument grundade i verkligheten kan försvara utvisandet av integrerade tonåringar, eller för den delen vårdarbetande vuxna. Ändå är det politiken man faktiskt har varit med om att genomföra, samtidigt som man pläderar för jämlikhet, frihet och solidaritet. Det är läskigt. Väldigt läskigt.
Det är också något förhållandevis nytt. Säga vad man vill om Göran Perssons nedskärningar i välfärden, men allt tyder på att åtminstone han själv var övertygad om att den politiken var det bästa för Sverige.
På den tiden var det nämligen fortfarande så att strategin och kommunikationen stod i tjänst åt sakpolitiken. I dag blir det mer och mer tvärtom. Logiken i fråga om beslutet om utvisningarna är ju, sedd inifrån, ofelbar. För att Magdalena Andersson ska bli statsminister krävs att invandringskritiska väljare byter block. Att S under hela valåret ska knacka dörr hos utrikesfödda i vad som internt kallas ”mobiliseringsområden”, där man vet att stödet är starkt men få går och röstar, är heller inget hinder.
pullquoteI befolkningen finns ett brett stöd för en restriktiv migrationspolitik sett till hur många vi tar emot, men fan heller att det finns stöd för detta.
Cyniskt räknar man med att de här väljarna inte ska känna till politiken man genomdriver, och det är knappast något man trycker upp på det somaliska eller arabiska kampanjmaterialet. I värsta fall, tänker man, röstar de på Vänsterpartiet.
Det som tidigare har varit en bred och öppen folkrörelse med självförtroende har mer och mer blivit ett instängt, smått schizofrent strategimaskineri som verkar mest med signalspel och känslobilder. De strukturer som tidigare (om än inte ofelbart) garanterade någon form av anknytning till verkligheten och moraliska checks-and-balances är helt satta ur spel.
Resultatet blir politiker med en inlärd hjälplöshet, som inte riktigt kan eller vill inse att det de sysslar med är maktutövande med konsekvenser för människor här och nu. För Ayla, Jomana och Jessica, för deras familjer, klasskamrater och kollegor. För SSU:arna som utvisats.
Det sorgliga är att det är så onödigt. Under nyheter om utvisningar av människor som bott här hela livet, lärt sig språket och jobbar inom bristyrken är kommentarsfältet fullt av högerväljare som skriver att det ju ”inte var dessa man menade skulle skickas ut”, utan de ”som inte sköter sig”. I befolkningen finns ett brett stöd för en restriktiv migrationspolitik sett till hur många vi tar emot, men fan heller att det finns stöd för detta. Ändå har den här politiken, detta ofantliga slöseri med mänskliga resurser, stöd av 85 procent av Sveriges riksdag.
Det är deprimerande, och inget annat än en total seger för en extrem, Sverigedemokratisk syn på invandrare som säger att det är strunt samma hur mycket du anstränger dig, hur integrerad du är – du kommer ändå aldrig höra hemma här.
Hade Socialdemokraterna för en sekund lyft näsan från sina strategidokument hade man sett att den här politiken inte bara är korkad och omoralisk, utan också saknar stöd. Hade man varit rotad i en folkrörelse hade man inte låtit sig dras med av de högerextrema vindarna till ett floskelfantasiland frikopplat från verkligheten. Och hade man haft lite förbannad ryggrad skulle man nu klart och tydligt säga: ”Vi hade fel. Vi ångrar oss.”