Publicerad 5 feb 2026 kl 05.00Uppdaterad kl 08.43

Januari blev en månad helt utan dödsskjutningar i Sverige.

Nalin Baksi gläds åt att en negativ utveckling har brutits.

”Vi känner oss trygga igen. Idag borde förändringen här vara ett exempel för andra utsatta områden” skriver Nalin Baksi.

Foto: ANNA-KARIN NILSSON

Öppna bild i helskärm

KULTURDEBATT. Måndagen den 2 februari vaknade jag till den glädjande nyheten att ingen har blivit skjuten under januari månad. En månad utan dödskjutningar har Sverige inte upplevt på åtta år.

I Tensta är det fem år sedan någon senast sköts till döds. För oss som bor här är det en stor glädje. Under nästan två decennier hade vi steg för steg vant oss vid något annat: ett tilltagande religiöst förtryck, en växande kriminalitet och unga män som mördades. Våldet blev bakgrundsbrus. Men trygghet är mer än frånvaron av död.

I början av 2000-talet for pojkar runt på mopeder hela nätterna. De dånade fram på gångvägarna, timme efter timme, till sömnen gav upp. Vi gick till jobbet utmattade, med bultande huvuden och korta nätter bakom oss. Först när staden satte upp bommar och polisen började beslagta mopederna upphörde oväsendet.

”Den ökande tryggheten i Tensta kom inte av sig själv. Polisen förtjänar stor eloge för ett långsiktigt och närvarande arbete” skriver Nalin Baksi.

Foto: NICLAS HAMMARSTRÖM

Öppna bild i helskärm

Att få sova ostört igen kändes som en oväntad gåva.

Under många år kontrollerades centrum av kriminella. För mig betydde det att jag inte kunde gå dit efter klockan sex på kvällen. Ett enkelt ärende blev ett risktagande. När polisen för några år sedan satte upp övervakningskameror förändrades allt. I dag kan vi handla även sent på kvällen. Det offentliga rummet togs tillbaka och med det en frihet vi knappt mindes att vi saknat.

Att något så grundläggande som att få sova på natten och kunna handla efter jobbet inte var självklart för bara tio år sedan är nästan svårt att förstå i dag.

Söndagskvällen den 29 augusti 2021 stod jag och hängde tvätt. Badrumsfönstret var öppet. Jag hörde pistolskott, men reagerade knappt. Fortsatte bara hänga tvätt. När jag kom ut frågade jag min man om han också hört något. Han hade dammsugit och inte hört någonting. Jag ryckte på axlarna och tänkte att jag väl inbillat mig.

Drönarbild över Tensta.

Foto: JANNE ÅKESSON

Öppna bild i helskärm

En timme senare läste han i tidningen att det varit skottlossning i Tensta, men att ingen verkade ha skadats. Under natten fortsatte skotten. Två ungdomar träffades. En av dem dog dagen därpå.

Det var först då jag förstod hur avtrubbad jag blivit. Jag hade inte ens gått fram till fönstret, trots att skotten lät som om de avlossats alldeles i närheten. Jag skrämdes av min egen likgiltighet. Sommaren 2021, när skjutningarna blev allt vanligare och allt grövre, hade jag börjat uppfatta dem som något normalt.

Den 6 augusti samma år kom jag hem och såg flera polisbilar vid torget. Jag stannade inte ens. Den 10 augusti ekade skotten över hela Tensta. Från balkongen såg vi två unga pojkar springa, var sin pistol i handen. Och där stod vi och tittade som om det vore en film. 

Den ökande tryggheten i Tensta kom inte av sig själv.

Den 16 augusti sköts två unga män ihjäl. En granne och jag undrade om pojkarna vi sett kunde ha varit inblandade. Hon avfärdade det. Det hade skett ”långt där borta”, sa hon. Det tar sju minuter att gå dit. Men på hennes sätt att säga det kunde ”där borta” lika gärna ha varit Kabul.

Annons

Den ökande tryggheten i Tensta kom inte av sig själv. Polisen förtjänar stor eloge för ett långsiktigt och närvarande arbete. Men också det politiska engagemanget har varit viktigt. I Järva har vi haft en politiker som varit synlig, tillgänglig och praktisk: biträdande borgarrådet, socialdemokraten Anders Österberg. Han har sett till att Tekniska museet öppnat en filial i Tensta, att ett vardagsproblem som en saknad bankomat blivit löst, att ungdomar fått praktikplatser och skolklasser blivit inbjudna till Stadshuset. Han har kämpat för Vetenskapens hus i Kista och för att rusta upp våra torg. Framför allt har han varit närvarande och lyssnat. Det är inte ofta jag träffar tenstabor som sätter sin tilltro till en politiker. Men Österberg har vunnit deras förtroende. Han visar att det inte alltid är de politiker som syns och hörs mest som får mest uträttat. 

Den 10 maj förra året öppnade Tekniska museet en filial i Tensta.

Foto: HENRIC WAUGE / SPA

Öppna bild i helskärm

Tensta har inte haft någon skjutning på snart fem år. Vi känner oss trygga igen. Idag borde förändringen här vara ett exempel för andra utsatta områden.

Ändå är det få som vill berätta den här historien. Som många tenstabor säger: intresset vaknar först när någon dör, när området åter kan användas som varnande exempel.

Det är sorgligt. För det här är också en berättelse som förtjänar att höras.

Nalin Baksi är psykiatrisjuksköterska och skribent på Expressens kultursida. Hon har tidigare varit socialdemokratisk riksdagsledamot.