Det är med ett märkligt filter jag börjar läsa Måns Wadensjös nya roman. För sex år sedan skrev han, här i SvD, en lång essä om synen på litteratur i Sverige i dag. ”Inte ens jag själv vill läsa böcker som mina”, löd rubriken.
Nej, han skulle nog inte läsa dem om han inte fick betalt för det, slog han tillspetsat fast. Hans böcker angår ingen utanför de smalaste kretsarna, menade han och konstaterade att de hade sålt i synnerligen få exemplar.