På nyöppnade GAT i Stockholm är martinin iskall och människorna snygga.
Valerie Kyeyune Backström får ändå uppleva en förstörd kväll.
GAT är en akronym för Gustav Adolfs torg, restaurangens adress.
Foto: Valerie Kyeyune Backström
Öppna bild i helskärm
Fruktsallad.
Foto: Valerie Kyeyune Backström
Öppna bild i helskärm
RECENSION. Livet är fullt av besvikelser. Vänner sviker, kärlekar bedrar, att ha barn är både dyrt och långtråkigt och då har vi inte ens talat om den stundande undergången.
Vad kan då bota jämmerdalens vedermödor bättre än en kväll på krogen? På nyöppnade GAT kan man till och med göra något ännu bättre: få låtsas att man befinner sig i New York, såsom New York kan te sig i fantasin: en tidsdiffus plats där det bästa från 1970-, 80- och 90-talen blandats i en immig shaker. Där kvinnorna är vackra, männen rika och martiniglasen iskalla.
GAT
Kategori: Amerikanskt med franska inslag
Adress: Gustav Adolfs torg 16, Stockholm
Pris för huvudrätt: 395–575
Vilka är där: Välklädda tjejer och män med god kredit
Visa mer
I det Davidsonska huset mittemot Operan har lokalen renoverats med varsam hand – en ingång leder till en stimmig bar, en till den lilla matsalen. Här tronar en fullastad drinkvagn mot den vackra träpanelen, den lilla lokalen leder känslan till en mycket välbeställd människas vardagsrum, eller en hemlig medlemsklubb. Bakom står 20-gruppen: gänget bakom ställen som Tjoget och Liebling, som snabbt lyckas skapa vinterns mest hajpade öppning i huvudstaden. Restaurangen är redan fullbokad i veckor framöver, men vi lyckas knipa ett bord sent en kväll.
GAT martini och Midori sour på GAT i Stockholm.
Foto: Valerie Kyeyune Backström
Öppna bild i helskärm
Vi inleder måltiden med en dry martini (vad annars?) och en Midori sour, lika välsmakande som Instagramvänliga. I alla fall om man redigerar bort de bruna fläckarna på citronskivan. Kanske förväntar man sig perfektion av en drink som kostar 210 riksdaler, eller så väljer vän av bildning att se det som ett memento mori. Et in arcadia ego, och så vidare.
Men skit i dödsskuggans dal, det spritter ju av förväntan! Menyn är minst lika lovande som de inledande drinkarna. Här finns många amerikanska standardrätter som sällan till aldrig dyker upp på svenska krogar med jänkartema. Kanske är det löjligt att bli upprymd av en blandning av lemonad och iste, men då har man aldrig suttit på en soldäst diner i Palm Springs och druckit detta dryckernas mästerverk, namngivet efter Arnold Palmer (se där, golf kan faktiskt bidra till välfärden!).
Shrimp cocktail.
Foto: Valerie Kyeyune Backström
Öppna bild i helskärm
Blue cheese salad.
Foto: Valerie Kyeyune Backström
Öppna bild i helskärm
Till förrätt delar vi på en wedge salad och en räkcocktail, båda rätter som sitter som en smäck.
En wedge salad är alltså isbergssallad som serveras i en parant klyfta. En riktig retrorätt, här med den typiska blåmögeldressingen och där den klassiska baconen fått ge vika åt sin elegantare vän pancetta, på GAT också toppad med everything bagel-krydda. En mindre respektfull skribent skulle här kunna göra sig lustig över amerikanarnas syn på grönsaker, men jag nöjer mig med att säga att detta fångar landet i väst. En underbar start på kvällen! Räkcocktailen är en fröjd: även den tillfredsställer paletten lika mycket som det högst mänskliga behovet av att med jämna mellanrum få lajva ”Mad men”.
Runt oss sitter överförfriskade finanskillar och reklamare och antingen njuter av livet eller ondgör sig över halten prostituerade på stans nöjesetablissemang.
Annons
Till varmrätt beställer mitt sällskap menyns dyraste kött: New York strip, som här kommer med pepparsås, haricots verts och pommes frites. Köttet är bra: perfekt stekt, fint och mört, och såsen god även om den saknar komplexitet. Allt som allt en välsmakande om än lite monoton tallrik.
Marulk med béarnaise. Eller?
Foto: Valerie Kyeyune Backström
Öppna bild i helskärm
”Kocken har hällt olja ovanpå” hävdar servitrisen.
Foto: Valerie Kyeyune Backström
Öppna bild i helskärm
New York strip.
Foto: Valerie Kyeyune Backström
Öppna bild i helskärm
Men säg den lycka som varar. Jag beställer piggvaren, som serveras med béarnaise, spenat och strips. Eller ja. Det som en gång varit en béarnaise, men som nu uppvisar den skurna såsens nederlag. Någonstans i mitten finns en antydan till krämig konsistens, men runtom på tallriken flyter en växande pöl av ledsamt smör. Jag säger till servitrisen, som efter en vända med tallriken in i köket kommer tillbaka och säger att ”såsen ska vara så, ”kocken har hällt olja ovanpå”.
Det finns mycket ondska i världen. Dödsstraff, diskriminering, Da Buzz. Kanske ska det vara så. Men att få höra att en uppenbart skuren sås inte är just det utan i stället ett spännande påfund från en kreativ kock, är mer gaslighting än jag mäktar med utanför en parrelation.
Plötsligt känns det inte alls som att jag befinner mig i New York, utan precis där jag är: en snygg restaurang i Stockholm där yta är viktigare än innehåll, och där en gäst ska betala 485 kronor för en kapsejsad huvudrätt. Dessutom är det februari. Fy fan.
Valerie Kyeyune Backström är biträdande kulturchef på Expressen.
LÄS MER:
Är du intresserad av ställen som ej lever upp till förväntningarna? Läs då om Valerie Kyeyune Backströms bistra besök på Duvan, när David Baas serveras rumsvarma ostron på Brasserie Lou Lou och när Anna Gullberg får sur bacondressing på Mammut bar.
Visa merLÄS MER: Biffen är grotesk – detta är en köttälskares drömLÄS MER: O’Learys måste faktiskt skämmas över det härLÄS MER: Surtanter – inte välkomna på Oliver Ingrossos krog