Jens, 21:22, i Ubern
Jag är på väg att göra något jag inte har gjort på 25 år, kanske aldrig. Jag ska gå på nattklubb. På alla hjärtans dag.
Bilen stannar ute i Frihamnens ingenmansland. Jag kväver en impuls att be chauffören göra en ny bokning och sätta kurs mot min trygga förortsvilla och ett parti nätschack. I stället sveper jag min Boss-överrock lite tätare och kliver ut i avgrunden.
Lovis, 21:22, i kön
Det är 14 grader kallt och jag har nylonstrumpbyxor. Tunna sådana – 20 denier, de billigaste man kan köpa på matvarubutiken.
Med andra ord: det är helvetesjävlapisskallt.
Som om det inte vore nog att tvinga ut Stockholms singlar (och Jens) ända till Frihamnen, till en lagerlokal med namnet Banan-kompaniet, sker allt köande dessutom utomhus. Till och med garderoben är utomhus. Burr?
Kärleksdryck.
Foto: JOHAN CARLBERG
Öppna bild i helskärm
Lovis, 21:35, vid baren
Inne. Rökmaskin, lysrör, neon. Än är det så tomt att musiken ekar mot stenväggarna.
Jag hade nog gissat att det bara skulle vara tjejer här. Men nej, män. Till och med gubbar.
Lovis, 21:41, vid ingången
Jens!
Jens, 21:57, vid ingången
Herregud jag trodde jag skulle vara äldst och tråkigast här men det är ett kaos av åldrar och stilar, från unga, vackra partylejon till skäggsnubben med prediabetesaura som ser ut att nyss ha klivit upp efter 30 timmar i gamingstolen, pantertanter med håret i omöjliga nyanser av grönlila och budgetoligarken med gråsprängt skägg och en tatuerad dubbelänka i knäet.
Det finns ingen tröskel, ingen kod, inga sociala spärrar att ta sig förbi, det är som en Mellodeltävling i Nynäshamn där stjärnorna delar scen med nobodiesarna, uppkomlingarna med föredettingarna och de desperata comebackerna, ett inkluderande tvärsnitt av hoppfull mänsklighet.
Klassisk kärleksstil.
Foto: JOHAN CARLBERG
Öppna bild i helskärm
Lovis, 22:22, i baren
Tjejerna har anlänt! Plötsligt råder matriarkat i Frihamnen.
En till synes ensam kille i 30-årsåldern frågar mitt sällskap vad vi heter, vad vi gör på Natten. Själv är han här av en enkel anledning: han är singel.
Annons
”Du lämnar alltså inte denna byggnad utan någon under armen?” skojar jag.
Han mumlar något om samtycke.
Jens, 22:30, på promenad över dansgolvet
Studie i Hoppfullt Killgäng: en trio med blåa/svarta jeans. Matchande mörkblå tröjor med dragkedja i halsen, nerdragen, vit T-shirt under. En har manbun och hipsterskägg, de andra mer alldagligt slätrakade. Flackande blickar, var sin drink i handen, skrattar åt varandras skämt. Väntar på något, vadsomhelst. Jag tror på manbunnen, de andra två kan få det kämpigt.
Lovis, 22:39, vänder i dörren
Det finns ett avskilt, i proportion till resten av lokalen mycket litet rum inrett som en italiensk restaurang. Rosor, röd belysning. Ser mysigt ut! Vi går in.
Men Jens har redan knipit det sista bordet. Han samtalar med någon, en man. De gestikulerar engagerat när de pratar. Känner de varandra?
Jens, 22:50, i Frihamnens Italien
”Jag har aldrig släpat hem nån härifrån”, berättar den 51-åriga killen jag känner igen från högstadiet. Frånskild med två barn i ett radhus på Lidingö är han ofta på Natten, han och ett gäng singelkillar i samma ålder har en Whatsapp-grupp. ”De andra hade varit på speeddating vid Stureplan och är grymt taggade! Själv ser jag inte skogen för alla trän.”
Jens Liljestrand på speeddejt med sig själv.
Foto: JOHAN CARLBERG
Öppna bild i helskärm
Speeddejting för den som känner sig manad.
Foto: JOHAN CARLBERG
Öppna bild i helskärm
Lovis, 23:08, på tryckargolvet
Dj:n spelar ballader, men alla håller nyktert avstånd. Utom ett par som hånglar järnet. Han är lång och har stoppat in handen innanför hennes byxor. Ingen vill vara nära eller beblandas med detta osanitära beteende.
Hade det inte varit för dem skulle fler kanske dansat tryckare.
Ett gäng kvinnor i sena 30-årsåldern – vi kan kalla dem mammagruppen 2017 som nu har återträff – dansar helt utan hänsyn till vare sig musik eller genre. De levererar klassiska danssteg som hoppa på stället de långsamma låtarna till trots.
Lovis, 23:21, vid toaletterna
Kisspaus. I kön till tjejtoan viskas det om vippen. Om man ska tro ryktet var partyprinsessan Madeleine på plats i Bananslottet tidigare i vintras. Kan det stämma? Jodå, Edvin Törnblom har tydligen sagt det i podcasten ”Ursäkta”. Då så! Då var det så.
Lovis och Kräsen i en duett.
Foto: JOHAN CARLBERG
Öppna bild i helskärm
Lagom stor discokula över tryckargolvet.
Foto: JOHAN CARLBERG
Öppna bild i helskärm
Annons
Lovis, 23.37, på lilla dansgolvet
Jag jobbar dubbla pass i kväll. Min kanske mest kräsna vän har nämligen bestämt sig för att i kväll är kvällen. Hon ska träffa någon.
Problemet är att hon ratar kille efter kille. ”Han då? Han då?” försöker vi, men nej.
Så plötsligt – en helt vanlig kille tränger sig förbi.
Så fort Kräsen lokaliserat sitt byte är jakten i gång. Hon tar sats och rentav springer. Men så tvärnitar bytet framför en lika vanlig tjej, och Kräsen med oss tätt bakom flyger rakt in i vad vi i samma sekund som det händer inser är hans flickväns famn. Hon ser helt förvirrad ut. Vi med.
Jag trodde alla killar här skulle vara singlar? fräser Kräsen.
Jens, 23:40, fortfarande på tryckargolvet
Som Lovis skriver är det verkligen märkligt med att dansgolv som bara spelar tryckare och ingen, absolut ingen förutom ett gulligt par i 60-årsåldern dansar tryckare, resten står bara och Finlandsfärjegungar.
Lovis, 00:00, nu också på tryckargolvet
”I wanna know what love is.” Shima Niavarani går förbi.
Jens med sällskap.
Foto: JOHAN CARLBERG
Öppna bild i helskärm
Jens, 00:25, i rökrutan
Jag står ute och röker, mest för att fotografen tycks älska att ta bilder på temat ”bitter, ensam kulturman står ensam i 15 minus och röker som nån i en Roy Andersson-film” när jag börjar prata med en 40-årig kvinna med osannolikt vita tänder som försöker ta med mig till vip-rummet.
Lovis, 00:27, utanför vippen
Bevittnade precis Jens Liljestrand misslyckas med att snacka sig in i vippen.
Lovis, 00:30, I vippen
Jag är i vippen!
Lovis, 00:40, i rökrutan
Jag är ingen storrökare. Alls. Men cigaretten är den sista wingmannen; att be om eld är ett av få värdiga sätt att söka kontakt.
Man märker direkt hur närmandet landar också – en suck, någon som börjar gräva i jackfickan, då bör man avlägsna sig så snart det brinner. Å andra sidan: ett leende, en kuvad hand över lågan. Uppenbar gnista.
Min nyårskyss gick till så att jag lät någon tända sin cigarett på min. Gud så sorgligt.
Men de enda jag ser i rökrutan är Per Andersson och Jens. Jag ger Jens ett lila band. Han kanske vet vem någon i vippen faktiskt är.
Upp till bevis – händer allt viktigt verkligen i vippen?
Foto: JOHAN CARLBERG
Öppna bild i helskärm
Jens, 00:47, fast i sina tankar
Vita tänderna berättar att hon gick ut på julafton, efter familjefirandet. Kanske är det så vi gör nu i min generation, på andra sidan barnen, separationerna, kriserna och de misslyckade lägenhetsförsäljningarna, går ut och stuffar loss till gamla Bon Jovi-klassiker och leker oss tillbaka till det där första dansgolvet då allt var möjligt, då livet låg framför oss och vi fortfarande hade allting kvar.
Annons
Lovis, 01:00, på stora dansgolvet
Klockan har slagit underhållningsdags. När som helst ska kvällens ”hemliga artist” träda fram ur mörkret.
Vi tränger oss längst fram. Vem hittar vi där, om inte Jens Liljestrand? Han har knäppt en öl.
Två artister – en man och en kvinna – äntrar scenen.
Vilka äre? hör jag folk framför fråga. Oklart.
”Maja Francis!” skriker tillslut någon. ”Woooooooohooo!”
Vem?
”Och Johannes Runemark.”
Kasino? Ah!
Jens gör en piruett.
Piruett.
Foto: JOHAN CARLBERG
Öppna bild i helskärm
Jens, 01:05, i publiken
Lovis verkar lite blaserad? Jag har just nu roligare än jag haft på flera år, kanske någonsin. Tusentals människor som nostalgitrippar till feelgoodlåtar som om döden inte fanns.
Lovis, 01:06, också i publiken
Blaserad? Kroniskt obekväm.
Lovis, 01:12, forfarande i publiken
En oväntad vändning kommer ut på scen. Det är en av arrangörerna. Från ingenstans levererar han värsta brandtalet: Det är ju ”VALÅR, NATTEN!”. Barn ska inte utvisas, alla här måste lova att rösta. ”NATTEEEEEN!” Han skiter i om vi inte kommer tillbaka nästa klubb, för ”en kvinna ska få bestämma över sin egen kropp”. Kristersson, Åkesson, fortsätter han. ”Nej!”
”Kärlek!” avslutas spektaklet. Alla hånglar.
Jens och jag utbyter en förundrad blick.
En som har roligare än han haft på många år. En blaserad.
Foto: JOHAN CARLBERG
Öppna bild i helskärm
Jens 01:33, i vippen
Jag sitter i vippen ensam i en skinnsoffa och minns när jag var 15 och gick ensam till diskoteket bara för att mina föräldrar tjatade på mig att komma ut mer och skammen över min nördighet blev till slut så stark att jag lydde.
Hur jag var där i flera timmar, ensam, och försökte dansa i utkanten av de studsande ryckande kropparna, i något slags idé om att de förr eller senare måste släppa fram mig, släppa in mig, låta mig bli en del av natten.
Det hände inte.
Annons
Och på måndagen hörde jag folk viska i korridoren om att Jens hade gått till diskot ensam.
Barnet inom mig ser hur jag reser mig ur soffan och kliver ut för att göra Natten till min.
Lovis, 01:50, i vippen
Jag spanar och spanar men inga kungligheter i sikte.
Jens, 02:04, på tryckargolvet
”Lägg ifrån dig telefonen din jävla fjolla!” skriker en bredaxlad, tatuerad dam i avslöjande röd topp kring 50 och sliter ut mig på dansgolvet till John Farnhams ”The Voice”, alla kollar på oss när vi svänger runt till salsa-movesen jag lärde mig -98, det är gudomligt, jag tror inte det är sant. ”Det här var det bästa på hela jävla kvällen” vrålar den muskulösa damen och jag gör hjärttecken med båda händerna och slinker därifrån innan det spårar.
Herregud var har jag hamnat?
Stil går alltid före minusgrader.
Foto: JOHAN CARLBERG
Öppna bild i helskärm
Lovis, 02:16, i Vippen
Under kvällen har jag lokaliserat hundratals snygga tjejer. En snygg kille.
Det är en roande syn – han skakar hand med någon ny och hoppfull varannan minut. Ett vandrande vattenhål för törstande honor. Kräsen höjer på ögonbrynen och ler – inte så pjåkig! Men hennes taxi är på väg.
”Next time!” säger jag, som så många kvällar förr.
Jag ser det i alla fall som en symbolisk vinst för Natten – en (1) kille håller en kräsen tjejs standard.
Jens, 02:29, i vimlet
För fem timmar sen undrade jag hur jag skulle förklara för Expressen att jag åkte hem kl 23. Nu vill jag inte att kvällen ska ta slut.
Jens vill aldrig gå hem.
Foto: JOHAN CARLBERG
Öppna bild i helskärm
Lovis: 02.31, i vippen
Någon twerkar till Håkan. Jag vill att kvällen ska ta slut.
Lovis, 02.36, i en soffa i vippen
Jerka Johansson gestikulerar. ”Alla måste dansa!” Jag som precis satt mig ned för första gången på timmar. Men man vill ju inte framstå som blaserad…
Jens 02:42, på tryckargolvet
En kille i rullstol sitter mitt på stora, glesnande dansgolvet, stolen rör sig långsamt över det kladdiga golvet mellan tomma ölburkar och punkterade ballonger och när gitarrsolot kommer lyfter han båda sina armar mot taket och det pulserande gnistrande ljuset.
Banger, på banger, på banger.
Foto: JOHAN CARLBERG
Öppna bild i helskärm
Jens, 02:54, på tryckargolvet
Jag står intill Lovis och lyssnar på ”Total eclipse of the heart” och inbillar mig att vi delar den här stunden, hon är i början av sin karriär, jag är i slutet av min, men just här finns ingen början och inget slut, bara den raspiga, cigarettskrikiga rösten som gång på gång vrålar ”I really need you tonight”.
Annons
Lovis, 02.55, på tryckargolvet
Sorry jag fastande med blicken på Per Andersson som nu hittat ett bord att stå på.
Jens, 02:58, på tryckargolvet
”Ska vi gå hem till dig” med Magnus Uggla. Lite pajig slutlåt ändå.
Jag vill inte gå hem alls. Fick jag välja skulle det här bara fortsätta in i den iskalla gryningen. Det här är en sagolikt sympatisk kulturinstitution.
Ett stycke inredning.
Foto: JOHAN CARLBERG
Öppna bild i helskärm
Jens, 03:00, på tryckargolvet
Tystnaden när musiken stängs av är ekot från en planet vi på något sätt måste återvända till. Tanken på att stå i utomhuskön till jackorna är svår att ta in.
Lovis, 03.01, på tryckargolvet
Natten må vara över, men nog blir det barn gjorda här.
Hörde du just vad jag hörde, Jens? Framför oss står två singlar som tydligen träffats tidigare på Natten. Nu återförenas de framför våra ögon.
”Du kom!” säger hon och går in för en kram. ”Ja! Det var ju här vi sa att vi skulle ses.”
Jens Liljestrand är författare och medarbetare på Expressens kultursida. Lovis Bratt Deland är kulturskribent och debattredaktör på Expressen.
Jens Liljestrand och Lovis Bratt Deland.
Foto: JOHAN CARLBERG
Öppna bild i helskärmNATTEN
Banan-kompaniet är en kulturinstitution i Stockholm.
Byggnaden är en del av Kulturarenorfamiljen, med systerverksamheter som Fållan, Trädgården, Eden och Färgfabriken.
Huvudsalen är en 1 000 kvadratmeter stor lagerlokal och allt som allt tar Banan-kompaniet upp till 3750 gäster.
Biljetterna till Nattens alla hjärtans dag-evenemang kostade 350 kronor och sålde snabbt slut.
Visa mer