Tv-succéerna om homosexuella män skrivs av heterosexuella kvinnor.
Jonas Gardell förklarar varför det är ett problem.
Tv-serien ”Heated rivalry” bygger på Rachel Reids böcker om kärlek mellan killar i hockeymiljö.
Foto: Sabrina Lantos
Öppna bild i helskärmJonas Gardell
KULTURDEBATT. ”Heated rivalry”, o, du grymma besvikelse till tv-serie, på hur många sätt vill jag inte såga dig, jag kan inte räkna dem alla!
Jag borde väl vara tacksam över att få se lite bögsex på tv men icke.
Kanske för att det inte finns tillstymmelsen till avsikt, insikt eller intresse att på allvar berätta något om homosexualitet inom sportvärlden som är så problematiskt, i synnerhet inom herrarnas hockey.
För att citera gamla fotbollstränaren Lennart ”Liston” Söderberg: ”Jag har hållit på med idrott i hela mitt liv. Jag har aldrig stött på någon bög. Man brukar få reda på om någon jävel håller på med något skumt i duschen. Hade jag upptäckt en bög i mitt lag hade han fått sparken direkt.”
Av den konflikten hade man kunnat göra något spännande. Men som sagt, icke något sådant.
Kanske är jag besviken på att ”Heated rivalry” är så hopplöst långtråkig.
Efter fyra avsnitt har det gått åtta år. Från 2008 till 2016. Och absolut ingenting har hänt som inte hände redan i första avsnittet.
Först en kort scen från en hockeyrink där ömsom Hollander eller Rozanov vinner. Sedan sex på hotellrummet då de säger sånt som ”you’re an asshole, Rozanov” och ”fuck you, Hollander”.
Och sedan är det inte mer. Man vill skjuta sig själv.
Och förutom att inget hänt, komplicerats eller fördjupats ser Hollander och Rozanov exakt likadana ut, trots att det som sagt gått åtta år. De har inte åldrats en dag. Inte ändrat ett strå i sina frisyrer.
Det är väl därför man ideligen måste upplysa med skyltar om vilket år det är.
Men kanske jag är allra mest besviken på att serien inte bara är hopplöst tråkig utan också snopplöst tråkig.
Bokstavligen.
Connor Storrie och Hudson Williams i ”Heated rivalry”.
Foto: SABRINA LANTOS/AP/TT
Öppna bild i helskärm
När jag var liten och såg Tarzanfilmer på söndagsmatinén på Camera i Täby centrum försökte jag alltid få en skymt av Tarzans snopp under höftskynket när han svingade sig i lianerna.
Varje gång besviken. Inte en skymt av snorren på Apornas kung, hur mycket han än svingade sig i lianer eller brottades med lejon eller krokodiler.
Hur våldsamt det än gick till i filmerna var Johnny Weissmuller alltid lika sedesamt pryd. (När jag själv lekte Tarzan hemma med ett höftskynke kan jag berätta att det var en oavbruten jävla snopp-parad!)
Som vuxen fick jag veta att filmbolaget hade en person anställd enbart för att retuschera bort allt som råkade skymta fram.
Annons
Jag kommer att tänka på dessa min barndoms ändlösa försök att se under Tarzans skynke på söndagsmatinéerna när jag försöker komma underfund med vad det är som skaver med fenomenet ”Heated rivalry”, som ju lanserats mer eller mindre som avancerad mjukporr för bögar i mainstream-tv.
För precis som i Tarzanfilmerna måste man haft nån anställd som retuscherat allt som möjligen kunde dingla fram en sekund eller två.
All sex i serien är koreograferat för att vi inte ska se någon penis.
Hollander och Rozanov är lika könlösa som de är hårlösa.
Trots att de är ensamma på hotellrummen går Hollander med rumpan bar mot sängen där Rozanov väntar. Rumpan får vi se – undersökningar visar att kvinnor generellt tycker mannens rumpa är sexigare än hans penis – och sedan, precis som Hollander vänder sig för att lägga sig i sängen, drar han upp lakanet just så mycket att han döljer snorren.
Varenda gång. Noga repeterat.
När de har sex döljs könet alltid av ett knä, en arm, en lampa, ett lakan eller vad som helst.
Efter fyra avsnitt blir det uppenbart att själva huvudsaken med sexet är att undvika visandet av könsorgan.
Man börjar undra: har de ens några?
Jag tror faktiskt inte det. Hollander och Rozanov är lika könlösa som de är hårlösa.
Precis som Ken-dockor.
Margot Robbie och Ryan Gosling i ”Barbie”.
Foto: DALE ROBINETTE/WARNER BROS / STELLA PICTURES/AVALON
Öppna bild i helskärm
Mer Ken än Ken i Barbiefilmen. Faktum är att Ryan Gosling som Ken i Barbie är ett under av köttslighet, känslodjup och komplexitet i jämförelse.
Hollander och Rozanov är Ken-dockor och får inte bli något annat.
För ”Heated rivalry” är inte en berättelse av, för och om homosexuella. Serien bygger på Rachel Reids böcker om kärlek mellan killar i hockeymiljö.
Det är en fantasi av en heterosexuell kvinna för heterosexuella kvinnor, och i den mån vi bögar tittar är det för att vi är så jäkla svältfödda.
Likadant är det med de senaste årens två andra tv-succéer om homosexuella, ”Young royals” och ”Heartstopper”.
De är skrivna av heterosexuella kvinnor.
Det är den heterosexuella kvinnans föreställningar om hur det är med kärlek och sex mellan killar: Ken-dockor utan kläder och utan könsorgan som gnider sig mot varandra.
Detta tror jag är hemligheten bakom framgången, liksom det är svaret på varför jag tycker det suger som fan.
Förutom att seriens homosexuella tyvärr inte suger som fan.
De bara låtsas att de gör det.
Jonas Gardell är författare, artist och medarbetare på Expressens kultursida.