ESSÄ. På våren 1984, i en tidskrift som inte längre finns, publicerade jag en längre betraktelse över Orwells ”1984”. ”Snart i mål, tack och lov!”, inleddes den. ”Trettiofem års kapplöpning med tiden, och vi kommer att segra. Oskadda, välmående, självgoda. Det blev ju inte ett dugg som han hade skrivit, George Orwell. Inte ett dugg. Ingen telescreen på väggen, bara ett sobert urval avstängningsbara tv-program och några vilset sökande tv-kameror på våra torg och offentliga toaletter. Inget fönsterlöst kärleksministerium med oändliga tortyrkammarkorridorer, bara några beryktade svenska polisarrester.”

Det var avsett som ironi. År 1984 kunde det förvisso se ut som om Orwell hade tagit fel på såväl årtalet som framtiden, men det kommunistiska sovjetsamhälle vars totalitära natur han hade dragit till sin dystopiska spets fanns ännu kvar och visade inga tecken på upplösning. Krig var fortfarande fred. Frihet var fortfarande slaveri. Okunnighet var fortfarande styrka. Den ryske författaren Aleksandr Zinovjev myntade vid den här tiden begreppet homo sovieticus, sovjetmänniskan, med vilket han avsåg en människotyp utan individualitet, med anpassning till kollektivet som livets mål och mening. Detta var kanske inte riktigt detsamma som de helt språk- och tankeberövade invånarna i Storebrors Oceanien, men det kändes tillräckligt verklighetsnära för att Orwells berättelse fortsatt skulle kunna läsas som den var tänkt när den skrevs; en avskräckande vision av den totalitära anpassningens frestelse och realitet. 

Öppna bild i helskärm

Det var inte bara i den totala lögnens Sovjetunionen som Orwell såg en ofri människa i vardande, utan också i den halvsanningens västvärld som han med sin bok ville väcka till insikt om den mänskliga frihetens skörhet. I ett brev till författaren Arthur Koestler skrev han 1945: ”Det är främst i form av en okritisk beundran för Sovjetunionen som totalitära idéer etablerar sig i väst. Under tiden åser vi det gradvisa förfallet av demokratiskt tänkesätt, av mänsklig anständighet, av frihetlig strävan…”

I dag vet vi att det totalitära Sovjetunionen rasade samman och för en tid kunde det se ut som om ”1984” hade förpassats till historien, och så trodde nog också jag. ”Den enskilda människans horisonter och nätverk har öppnats för att rimligen aldrig mer kunna slutas på det sätt som Orwells framtid förutsatte”, skrev jag 2003, i förordet till en konkurrerande dystopi, Aldous Huxleys ”Du sköna nya värld”, som jag då tyckte mera hade framtiden för sig.

Jag hade fel. 2026 har ”1984” kommit tillbaka, och då inte som framtiden i ett totalitärt imperium någon annanstans, utan som en framtid nära oss, här och nu. Det glöms gärna bort att ”1984” utspelar sig i London och att Storebrors Oceanien omfattar det forna USA, medan den europeiska kontinenten ingår i den av Ryssland dominerade överstaten Eurasien. 1984 utkämpar tre överstater (där finns också överstaten Östasien) ständiga och blodiga krig mellan sig om gränser, råvaror och makt. Ibland alla mot alla ibland två mot en.

Annons

I en tid när ett auktoritärt USA vill lägga under sig västra halvklotet (inklusive Kanada och Grönland) och ett auktoritärt Ryssland vill lägga under sig Ukraina och splittra Europa, och ett auktoritärt Kina vill erövra Taiwan och utöva makt lite här och var, känns det geopolitiska scenariot i ”1984” inte längre främmande. Kanadas premiärminister Mark Carney använde inte ordet överstater i sitt tal i Davos, han talade om hegemoner, men han menade samma sak; en värld där, med Thukydides, de starka gör vad de kan och de svaga lider vad de måste. 

Den centrala verksamheten i ’sanningsministeriet’ är att göra språket oanvändbart.

Vilket är den värld som Orwell i ”1984” driver till sin dystopiska spets. I Storebrors Oceanien har de svaga berövats sin förmåga till motstånd genom att berövas språkförmågan och tankeförmågan. Den centrala verksamheten i ”sanningsministeriet” är att göra språket oanvändbart för att skilja mellan sant och falskt, verkligt och overkligt, mellan vad som hänt och vad som inte har hänt. I Orwells värld berövas orden sin betydelse, eller kan betyda två oförenliga saker samtidigt, eller kan betyda en sak i går och en annan i dag, vilket saboterar all mellanmänsklig kommunikation och etablerar ett totalitärt lögnvälde. 

Metoden för kommunikationsförstörelse i Orwells ”1984”, ordutrensning och ordfabrikation i ett allsmäktigt sanningsministerium, hade måhända inte framtiden för sig, men bilden av ett samhälle där människor inte får lita på vad de själva ser och hör (”partiets” högsta påbud i ”1984”), där det är lättare att kommunicera misstro och misstänksamhet än tillit och förståelse, där lögnen har etablerat sig som norm och maktmedel, känns mer aktuell i dag än när jag 1984 läste om ”1984”. 

I vår tid är dock inte kommunikationsförstörelsen i första hand följden av ett totalitärt maktövertagande av något slag (även om det finns ett samband) utan av en framrusande digital kommunikationsrevolution som gör det allt svårare att veta vad som är sant och falskt och därför allt lättare att sprida lögn och förtal, skapa rädsla och osäkerhet, utså split och hat. I dag banar lögnen vägen för Storebror, snarare än tvärtom. När Donald Trump vann valet 2016 hade han ett nätverk av mer eller mindre dolda lögn- och förtalsproducenter i ryggen, några av dem med Putins Ryssland bakom sig. 

Väl vid makten 2017 gjorde Trump kommunikation av lögn och förtal till sitt främsta vapen, och väl vid makten igen 2025 gjorde han lojaliteten mot en lögn till fundamentet för sin maktutövning. Hans handplockade ministrar och ämbetsmän måste alla intyga att det var Donald Trump och inte Joe Biden som vann valet 2020. Ungefär som när partimedlemmarna i Storebrors Engsoc måste säga att svart är vitt ”när partidisciplinen så krävde”, och helst också börja tro att svart är vitt, och glömma att de någonsin trott något annat.

Storebror visste vad han gjorde när han satte in stöten mot språket – och så vet hans nutida efterföljare.

I sann orwellsk anda har i Trumps USA nu användningen av vissa ord förbjudits i federala dokument och sammanhang, medan användningen av andra ord har påbjudits. I rask takt sätts nu också nya ord på saker och ting. Försvarsdepartementet har blivit Krigsdepartementet, Gulf of Mexico har blivit Gulf of America, etcetera. Trumpadministrationen har också beordrat att den amerikanska historien ska skrivas om, exempelvis genom att federala museer och minnesmärken rensas från påminnelser om slaveriet. 

Annons

När en federal distriktsdomare, Cynthia Rufe, häromveckan beordrade att några borttagna objekt som påminde om att USA:s förste president, George Washington, var slavägare, skulle återinstalleras det gamla presidenthuset i Philadelphia, President’s house, refererade hon uttryckligen till Orwells ”1984”: ”Under Sanningsministeriets motto Okunnighet är styrka tror sig den federala regeringen ha makten att dölja och förvränga historiska sanningar genom att utöva kontroll över historiska fakta. Det har den inte.”

Storebror visste vad han gjorde när han satte in stöten mot språket – och så vet hans nutida efterföljare. De globala medieplattformarna, och de globala mediefurstar som äger och kontrollerar dem, och de auktoritära ledare som vet att liera sig med dem, kan göra saker med vårt språk och våra tankar som Orwells Storebror inte kunde drömma om. Vår tids Storebror föreställer jag mig som en legering av gränslös våldsmakt (den starkes rätt), gränslös kommunikationsmakt (lögnen som norm) och gränslös finansiell makt (triljonärernas välde).

Det är i varje fall ett scenario som jag inte finner mer osannolikt än Orwells ”1984”, vilket är skälet till att ”1984” är och förblir en bok som, för att citera Walter Dicksons recension i Ny Tid den 9 juni 1950, ”ingjuter ett förunderligt och värdefullt liv i de friheter vi äger”.

Göran Rosenberg är författare, journalist och medarbetare på Expressens kultursida. Hans senaste bok är ”I lögnens tid. Essäer och kommentarer medan tornet rasade”.