Bernarda var en gång ett teaterbarn men är en vilsen vuxen nu, själv mor och scenograf som sin egen mor. Hela hennes värld är förgiftad av teatern, och hon är döpt efter matriarken i Lorcas tragedi. Alla referenser till den sk verkligheten filtreras genom Strindberg och Heiner Müller, det är som livet utspelar sig på en scen i hård belysning.
Bernarda kämpar med sitt eget moderskap, känner sig ofta som en falsk mor, rädd att bli genomskådad, gotiskt galen.
Här finns också en genomskinlig flicka som viskar genom revorna i tapeten, en osalig ande. Det är bästa väninnan från ungdomen, Asta, som går igen. Här rullas en fasansfull historia om ond bråd död och förträngda övergrepp upp.
Bernarda tänker sig ibland ett framtida museum, de psyksjuka döttrarnas, och de mördade flickornas kyrkogård. Det är ett tema som författaren återkommer till, som i internatromanen Strega, där varje kvinnas liv är en brottsplats som man måste ta kontroll över för att inte gå under. Bli en hämndängel.
Jag har alltid varit ett fan av Johanne Lykke Naderehvandis slipade stil och precisa språk. Det är vansinnigt vackert, man vill begrava sig i hennes meningar. Men det är som hon den här gången vill berätta för mycket samtidigt, de övergivna teaterbarnen, rök och speglar och ogripbara spöken. Den komplexa mordhistorien hastas trots 300 sidor förbi.
Det som stannar kvar är de försvunna föräldrarna som alltid lät skådespelarna säga från scenen det de inte förmådde säga till barnen. Och insikten att det är man själv som vägrar släppa taget om spöket.