Publicerad 26 feb 2026 kl 05.00
Den banbrytande svenska konstnären Catherine Christer Hennix var en pionjär inom minimalismen
Charlotte Wiberg ser matematik, konst i skön förening på Malmö Konsthall.
Catherine Christer Hennix. Red/blue homotopy 2011–2026.
Foto: Helene Toresdotter/Malmö konsthall
Öppna bild i helskärm
CC Hennix Nur (For Marian Zazeela) 2003–18.
Foto: Michael Yu/Malmö konsthall
Öppna bild i helskärm
Catherine Christer Hennix Algebra w/ Domains 1973–91.
Foto: Helene Toresdotter/Malmö konsthall
Öppna bild i helskärm
Catherine Christer Hennix i Berlin 2010.
Foto: Fergus Padel/Malmö konsthall
Öppna bild i helskärm
Foto: Privat.
Öppna bild i helskärm
RECENSION. Jag älskar den här utställningen. Den är märkvärdigt öppen trots att Catherine Christer Hennix (1948–2023) rörde sig på ett högt abstraktionsplan, ständigt i kontakt med konstnärliga, andliga och komplexa intellektuella rörelser.
Hennix var matematiker, elektronmusiker, lingvist, poet och mystiker, för att nämna några av alla variabler i hennes persona. På Malmö konsthall syns symboler och formler som kanske inte talar till alla: ”Gödels L”, vad är det? Jag har ingen aning, själv hade jag så svårt att koncentrera mig på matte att läraren kastade ut mig i tron att jag var drogad.
Men Hennix strävade efter att skapa allomfattande konstverk, där varje besökares perception skulle öppnas och påverkas. Den musik hon blev mest känd för, dronemusiken, är långdragna ljudslingor som kan vara mer eller mindre föränderliga eller polyfona men ofta monofona, enstämmiga. Som tonen som hörs i konsthallen; en ton Hennix levde med dygnet runt under lång tid.
Ja, den här utställningen är som en öppen famn.
Titta länge på kompositionerna med rött och blått, och se hur fälten förändras, kanske till och med byter plats. Gå in i det mörka rummet med mattor på golvet och förlora dig i lyssnandet och betraktandet av de två projicerade cylindrarna. I ett annat rum finns en vägg med lysande sinuskurvor, försök till en intergalaktisk kommunikation. Här finns ett slags universalistisk andlighet som inte behöver förutsätta en gud, och på så sätt är tillgänglig för alla. Ja, den här utställningen är som en öppen famn.
Det abstrakta och högtflygande kan väldigt konkret hänga samman med det kroppsliga. Kompositionerna i rött och blått är gjorda under inflytande av psykoanalytikern Jaques Lacan och hans syn på genus som olika sätt att relatera till vad han kallade den symboliska ordningen.
Under en utställning i Amsterdam 2018 tvingade Hennix publiken att gå genom en blå eller en röd dörr, en kommentar till en ny lag i North Carolina som reglerade vem som tilläts gå på vilka offentliga toaletter. ”Urinär segregering” kallade Hennix, själv transperson, detta, och med ens är hon hur politiskt aktuell som helst. Dörrarna finns inte med i Malmö, men konstverken i blått och rött påminner om att det där med kön inte är så binärt och enkelt som många i dag vill få oss att tro.
När CC Hennix dog 2023 var hon tämligen okänd utanför vissa musikaliska kretsar. Som sufist tillbringade hon sin sista tid i Istanbul. Liksom Lars Fredriksson som ställdes ut förra året är hon en av de mindre kända konstnärer som började sin bana i 1960-talets gränsöverskridande svenska konstliv, där ljud, teknik och konst förenades. De är som syskonutställningar. Båda är triumfer för Malmö konsthall. Synd bara att ingen av dem kostats på en riktig utställningskatalog.
KONST
CC HENNIX
Malmö konsthall
Till 17/5
Visa mer
Charlotte Wiberg är kritiker på Expressens kultursida.