Samuel Russom borde vetat bättre än att stoppa i sig preparat han köpt på nätet.
Med det sagt.
Vi har en usel lagstiftning som borde göras om.
Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Foto: MATHIAS BERGELD / BILDBYRÅN
Öppna bild i helskärm
Svensk friidrott och Hässelby SK har drabbats av ett nytt dopningsfall. För Hässelby är det tredje dopningsfallet på ett drygt decennium.
2014 testade landslagslöparen Adil Bouafif positivt för EPO och samma år åkte juniorlandslagsmannen i kula, Niklas Lindstedt, fast för ett centralstimulerande medel.
Och så nu då Samuel Russom, svensk mästare i maraton.
EPO-dopning är inget som sker omedvetet, men de två andra fallen uppges vara kopplade till omedveten dopning genom kosttillskott, så kallad ”misstagsdopning”. Jag har svårt för det ordet. Kosttillskott är ett omfångsrikt begrepp och för idrotten är det en snårig djungel.
För samtidigt som vi vet att det finns tillåtna tillskott som kan ha en positiv effekt på träning och prestation, så finns också en mängd produkter som innehåller dopningsklassade substanser.
Så sent som i våras konstaterade en australisk studie att mer än var tredje kosttillskott (35 procent) inom gruppen sportnutrition som fanns tillgängligt online innehöll substanser som är förbjudna inom idrotten.
Totat testades 200 produkter som marknadsförs som bland annat ”muskelbyggare”, ”fettförbrännare” eller Pre-workouts (PWO). 57 procent av de produkter som innehöll dopingklassade substanser hade inte ämnena listade på varken etiketter, förpackningar eller i informationen på webbplatsen.
Andra undersökningar har visat liknande resultat.
Att idrottare köper produkter i god tro, i hopp om att prestera bättre, och sedan åker fast för dopning är därför inte ovanligt.
Det händer även i Sverige.
Problemet är att vår lagstiftning är svag och produkter kan utan vidare säljas fritt tills det uppdagas att de innehåller något otillåtet eller hälsofarligt. Kontrollen av kosttillskotten är mycket bristfällig. Det är upp till varje kommun att sköta tillsynen, men detta sker mycket sporadiskt och kunskapsnivån är generellt låg.
Än värre: När något förbjudet väl upptäcks, så gäller saluförbudet enbart i den aktuella kommunen. Skulle det uppdagas att min favorit-PWO innehåller ett dopningsklassat ämne så kommer den sannolikt plockas bort från hyllorna i min hemkommun Nacka. Men jag kan utan vidare ta cykeln till Tyresö eller Stockholm och köpa samma produkt där.
På nätet är kontrollen givetvis än sämre.
Antidopningsorganisationer har länge avrått från vissa typer av kosttillskott. Och mot bakgrund av svensk friidrotts senaste dopningsfall är det begripligt att förbundsbasen David Fridell nu går ut och flaggar för riskerna.
Annons
I fallet Samuel Russom tror jag dock knappast vi kan spekulera i misstagsdopning, i alla fall inte i klassisk mening. Jag kontaktar Russom och frågar vilken produkt han köpt. Han svarar med en skärmdump.
Produkten han inhandlade på nätet heter, enligt hans egen utsago, Mildronats, från tillverkaren Grindeks och säljs i förpackning om 40 kapslar á 250 mg.
Det är inte ett kosttillskott, utan ett läkemedel från Östeuropa. Om Russom sedan trodde att det var ett ”hälsokostmedel”, som han uppger, är en annan femma. Som elitidrottare, och medlem av en svensk elitklubb, borde han känna till att vissa typer av prestationshöjande produkter, framför allt sådana som utlovar snabb muskeltillväxt, snabb viktminskning eller ger en effekt på energiomvandling i kroppen, innebär uppenbar risk för dopning.
Ibland kan man ha viss förståelse för idrottares misstag, som när en produkt visar sig innehålla ämnen som inte är deklarerade på innehållsförteckningen.
Men i fallet Russom framgår det av innehållsdeklarationen att tabletterna han beställde innehåller Meldonium.
Det tar ungefär tio sekunder att googla Mildronate och inse att det är samma sak som Meldonium, en dopningsklassad substans som mängder med idrottare testat positivt för.
Så antingen handlar det om en lika olycklig som obegriplig mix av genuin okunskap och underlåtenhet, eller så var det ett medvetet val.
Jag begär inte att idrottare ska vara farmakologer eller besitta djupare kunskaper i medicin.
Men de har en skyldighet att vara informerade om riskerna med att använda prestationshöjande produkter, oavsett vad dessa utger sig för att vara.
Nu är inte Samuel Russom svensk medborgare, så han har inte genomgått en antidopningsutbildning i Friidrottsförbundets regi. Men han borde ändå via sin klubb ha tillgång till utbildade eller medicinskt kunniga personer att fråga om han varit osäker.
Normalstraffet för dopning med Meldonium är fyra år, men Russom stängs nu av i tre eftersom han medgav intag och accepterade domen.
Ännu en tydlig signal till alla idrottare som ännu inte begripit riskerna med att inhandla produkter som utger sig för att vara prestationshöjande.