Publicerad 1 mar 2026 kl 14.00

Nyligen besökte den gudalika författaren Mircea Cartarescu Sverige.

Lina Wolff funderar på att hedra honom med en speciell tatuering. 

Mircea Cartarescu är författare, ofta Nobelpristippad.

Foto: Leonhard Hilzensauer / Albert Bonniers

Öppna bild i helskärm

Lina Wolff är författare och medarbetare på Expressens kulturredaktion.

Foto: Gustav Bergman / Albert Bonniers

Öppna bild i helskärm

ESSÄ. För några månader sedan fick jag frågan om jag ville intervjua Mircea Cartarescu på Internationell Författarscen i Stockholm och tackade ja med vändande mejl. Vad kan vara mer önskvärt för en skrivande människa än att träffa sin förebild, få en glimt av det maskineri som beläget bakom skallbenet föder fram perfektionen, fullkomligheten, den andra världen, den som tycks ligga helt nära, bara åtskild av ett membran och som förebilden i fråga tycks ha en förbluffande stor vetskap om? 

Samtidigt drog min mage ihop sig av samma slags rädsla som man erfar när man tar på sig uppgiften att översätta ett storverk. En inre röst viskar att man borde avstå, eftersom det i själva kommunikationsakten finns för mycket som kan gå fel. Å andra sidan, tänkte jag också. Jag bevistar i mitt skrivande utmarker som liknar hans, jag har bara inte trängt lika djupt in. 

Under tiden som föregick intervjun befann jag mig sen i det slags förhöjda tillstånd man kan uppleva när man under en lång tid läser endast en, stor författare. Sinnesförnimmelser blir starkare, även under de stunder man inte läser. Något slags inre fönster tycks tvättas och seendet skärps. Jag har mycket exakta minnen av vissa saker jag såg under de här månaderna, exempelvis en kvist jag gick förbi under en promenad i ett naturreservat.

I staden ska det även finnas något så osannolikt som ett bårhusmuseum.

Helt banalt – jag vet. Men jag kan återkalla den så exakt, den mörka grenen och bladens ställning, och jag kan inte förklara det på något annat sätt än att just det seendet var en konsekvens av läsningen. För att inte tala om allt det jag inte såg, men upplevde ändå. 

Bukarest – en stad jag aldrig besökt men alltid föreställt mig som dominerad av en grå, intetsägande diktaturarkitektur – har exempelvis i ”Solenoid” uppförts i enlighet med stjärnbildernas position på himlen. I samma stad har enligt samma prosa gigantiska solenoider grävts ner under vissa byggnader i syfte att förstärka Bukarestinvånarnas känsla av existentiell närvaro i livet. 

I staden ska det även finnas något så osannolikt som ett bårhusmuseum, där ”magsäckar innehållande stryknin, blodiga mödomshinnor och utomkvedshavandeskap fullbordar fasornas och smärtornas museum, denna motpol till alla pinakotek, konsertsalar och akademier på världens solsida”. 

Efter ”Solenoid” fortsatte jag med den senaste romanen, ”Theodoros”. Ett minst sagt säreget monument. Här framställs Etiopien som ett land av materiellt välstånd, häpnadsväckande legender och små, underjordiska kyrkor som huggits ut i bergens nedre lager. I båda romanerna överför Inger Johansson sömlöst och förstummande snyggt vitt skilda förnimmelser mellan språken. Lukten av rykande färskt blod. Värken av pestbölder i de smittades armhålor och underliv samt den olidliga laddningen i mötet mellan älskande. 

Annons

Jag är fullt medveten om hänförelsen över de här läsningarna låter melodramatiska, men det spelar ingen roll. Det är så det är med de starkaste upplevelserna, de balanserar alltid på något slags rand. 

Jag borde vara lättad, men känner mig mest sorgsen.

Så kom dagen, kvällen, ögonblicket, för intervjun. Vi sitter där. Salongen är fullsatt, flera hundra personer, ljuset på scen så starkt att publiken inte riktigt kan ses men med sitt unisona mumlande låter som havet på avstånd. Jag ser bara honom. Och han är allt jag föreställt mig: allvarlig, intensiv och vacker i motljuset, med en del av luggen som fallit ner över pannan och står självständigt utåt, på ett betryggande mänskligt och lite ostävjat sätt. 

Han svarar utförligt och artigt på mina frågor. Hans brist på blygsamhet är lika flagrant som avväpnande och apropå en kärlekshistoria mellan drottningen av Saba och kung Salomon i ”Theodoros” beklagar han att han inte är en annan författare för att i egenskap av denne kunna berömma Mircea Cartarescu för gestaltningen, nu får han i stället sitta här och skryta själv. 

Publiken är med på noterna, skrattar högt. Han fortsätter att prata. Under långa stunder har jag känslan av att det bara finns han, jag, det starka ljuset och publikhavet. På slutet berättar han om en mexikansk läsare som älskade ”Solenoid” så mycket att han tatuerade in omslaget av bokens spanska utgåva på handleden. Idén om en tatuering förefaller mig i ögonblicket briljant. Ett stycke ”Solenoid”, eller ”Theodoros” på huden. Kanske: ”Jag erinrade mig den där svävande natten i det lätta surret från solenoiden och vinandet från snöstormen utanför” med sirliga bokstäver över ryggen. 

Så plötsligt är intervjun över. Vi går av scenen. Jag borde vara lättad, men känner mig mest sorgsen. Alla de frågor jag helst velat ställa har jag fortfarande kvar. Timmen var för kort och modet tröt. Är det sant att du är livrädd för dina drömmar? Vart i världen skulle du åka just nu om du fick välja? Vilket slags yta föredrar du, transparent eller speglande? Vilket är ditt starkaste barndomsminne, vad längtar du mest efter just nu och vad har varit din största förlust? 

Kanske är det inte sådant man frågar en gud. 

I vilket fall hoppas jag att han snart kommer tillbaka till Stockholm. 

Lina Wolff är författare och medarbetare på Expressens kultursida. Hennes senaste roman, ”Liken vi begravde”, fick Augustpriset i höstas.