Jonas Bonnier
Publicerad 1 mar 2026 kl 17.37Uppdaterad kl 17.48
Kommer ni ihåg när det svenska landslaget i fotboll spelade sina kvalmatcher i höstas och förlorade på grund av den danske tränaren? Ingen kritik riktades mot spelarnas individuella insatser, eller deras förmåga att samarbeta på plan: allt var tränarens fel.
Thea Sofie Loch Næss och Isac Calmroth i nya biofilmen ”Doktor Glas”.
Foto: Ulrika Malm
Öppna bild i helskärm
Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Jonas Bonnier
Lite likartad känns väl diskussionen om den svenska långfilmen? Man konstaterar att ingen i Sverige vill se svensk film, och på något vis verkar det ha med Filminstitutet, eller kulturdepartementet, att göra. Det tycks framför allt handla om hur mycket statliga pengar som finns för att stödja filmproduktionen. Att de flesta svenska långfilmer som görs, de man hör om för första gången på Guldbaggegalan, inte intresserar publiken har inget med saken att göra.
Man förstår att svenska filmskapare nu börjar tappa självförtroendet och allt tydligare anpassar sig till den internationella trenden. Varför hitta på något nytt när man kan göra ännu en film om Bert eller Jönssonligan.
Men det är ju, måste påpekas, inte bara svensk film som kämpar. När jag skulle börja skriva manus i Hollywood redan för tio år sedan, var den första frågan man fick om man skrev film eller tv. Jag lärde mig snabbt att svarade man ”film”, fick agenterna något dött i blicken. Det var helt enkelt fel svar.
Kunde man inte ha backat ett steg till, och börjat med ”Januari med Göran”?
Kan det vara så att vi har blivit mätta på berättelser? Varje helg trycker vi i oss en eller två tv-serier och sedan lyssnar vi på romaner på hastighet 1,7 på väg till och från jobbet i veckan. En filmpremiär är inte riktigt samma grej längre. Vi vet liksom vad som ska hända innan ens förtexterna rullar.
John Steinbeck sa att det bara fanns två historier att berätta; antingen skrev man om en man som ger sig av på en resa, eller så skrev man om en främling som kommer till stan. Victor Borges var generösare, och hävdade att författaren kunde välja att berätta en av de fyra historier som existerade. Inom romance-genren pratar man om sju historier att variera, (men egentligen handlar alla dessa om två personer som inte vågar/kan älska varandra, och därför inte får varandra förrän på slutet). Georges Polti, den franske teatermannen, listade i början av 1900-talet 36 grundsituationer som sammanfattar allt du någonsin kan se på en teaterscen, och under 2000-talet har det kommit en bok i månaden som beskriver Hollywoods mycket disciplinerade manusarbete: enligt Blake Snyder hela tio olika berättelser som varieras om och om igen.
I samma kategori faller den aktuella bioversionen av Doktor Glas. Detta är den tredje eller fjärde filmatiseringen av Hjalmar Söderbergs sekelskiftesroman. Författarna Jean Bolinder, Sven Sörmark, Helena Segander, Åsa Nilsonne och självklart den Augustprisbelönade Bengt Ohlsson har redan tidigare tyckt det var en bra idé att skriva om Doktor Glas, men ur någon av birollernas, och i synnerhet ur Helga Gregorius, perspektiv.
Bortsett från att Hjalmar Söderberg sannolikt ler i sin himmel, ett leende man kan anta både är genuint, överraskat och kanske aningen spefullt, kan man nog vara säker på att denna premiär, som förhoppningsvis hittar sin publik, inte kommer vara det sista vi hör från den stackars doktorn.
Nästa år, läser jag, kommer ”Hösten med Göran”, som en uppföljare till ”Sommaren med Göran”. Kunde man inte ha backat ett steg till, och börjat med ”Januari med Göran”? Då skulle svensk film ha haft tolv fruktsamma år att se fram emot.
Jonas Bonnier är författare och kolumnist i Expressen.