Patrik Kronqvist
Publicerad 30 aug 2025 kl 07.00Uppdaterad kl 11.47
Ulf Kristersson gör rätt som markerar mot Israels krigföring. Han kan ta lätt på kritiken från Sverigedemokraterna.
Statsminister Ulf Kristersson vände om Israel.
Foto: PELLE T NILSSON / SPA SPA | SWEDISH PRESS AGENCY
Öppna bild i helskärm
SD-ledaren Jimmie Åkesson
Foto: PELLE T NILSSON / SPA SPA | SWEDISH PRESS AGENCY
Öppna bild i helskärm
Protester i Israel mot Benjamin Netanyahus politik.
Foto: EYAL WARSHAVSKY / STELLA PICTURES/ZUMA PRESS ZUMA PRESS
Öppna bild i helskärm
Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.
Patrik Kronqvist
Man vinner inga val på utrikespolitik – men man kan förlora dem. Det klassiska uttrycket har aktualiserats av striden inom högern om Israelpolitiken.
Flera opinionsmätningar i veckan visar att såväl Moderaterna som Ulf Kristersson personligen har tappat förtroende under sommaren. Flera bedömare menar att kursändringen gentemot Israel är en viktig förklaring.
Det var i slutet av juli som regeringen meddelade att man vill frysa EU:s handelsavtal med Israel, för att pressa landet att släppa in nödhjälp till Gaza.
Fotbytet har kritiserats indirekt av vice statsminister Ebba Busch (”dålig kommunikation”) och öppet av SD-ledaren Jimmie Åkesson (”ett haveri”).
Ulf Kristersson bör inte ta åt sig av kritiken. Det är rätt att förändra politiken gentemot Israel – både i sak och rent väljartaktiskt.
Sakpolitiken är viktigast.
Massakrerna i Israel den 7 oktober 2023 var fasansfulla. Kriget som följde gick inte att undvika och ansvaret för det ligger på Hamas. Israel har både rätt och skyldighet att försvara sin befolkning.
Under striderna har Israel också uppnått viktiga segrar. Ledarskapet för Hamas har decimerats, Hizbollahs grepp över Libanon försvagats och Irans inflytande över regionen kraftigt minskat.
Men snart två år in i kriget är det svårt att se vilka målsättningar Israel vill uppnå med att fortsätta kriga. Målet om att krossa Hamas är inte realistiskt, enligt flera militära bedömare. Och frigivning av gisslan kan ske först när vapnen tystnat.
Det är uppenbart att premiärminister Benjamin Netanyahu har personliga drivkrafter för sitt agerande. Genom att förkasta förslag till vapenvilor kan han blidka sina extrema koalitionspartners, klamra sig kvar vid makten och på olika sätt förhala sin rättegång om korruption.
Men ju längre kriget pågår desto mer oproportionerlig framstår den israeliska krigföringen. Lidandet för civilbefolkningen är obeskrivligt. Matsituationen är mycket ansträngd – vilket delvis beror på att Israel strypt tillförseln av förnödenheter och försvårat utdelningen.
Nu planerar Israel dessutom en stormning av Gaza stad, något som skulle förvärra den humanitära situationen ytterligare.
Det finns ingen motsättning mellan att vara Israelvän och att trycka på för att den israeliska regeringen i stället ska verka för vapenvila, frigivning av gisslan, nödhjälp till Gaza och stopp för övergreppen på Västbanken.
Om Tidöpartierna ska kunna vinna valet behöver man däremot locka väljare över blockgränsen.
Tvärtom. Det är krav som många israeler demonstrerar för dagligen. Att bli en pariastat är sannerligen inte i staten Israels långsiktiga säkerhetsintresse.
Annons
Regeringens positionsförändring är rätt också ur ett partipolitiskt perspektiv.
De senaste veckornas öppna strider inom högern har förvisso visat på nackdelarna. Splittring mellan Tidöpartierna, missnöjda partimedlemmar, sjunkande förtroende… Men att stå fast vid den tidigare linjen hade sannolikt skadat regeringen ännu mer.
Det finns en myt om att stödet för Israel bland högerväljare skulle vara orubbligt. Siffrorna visar något annat.
Bland Tidöpartiernas väljare är ungefär lika många positiva som negativa till Israels agerande i Mellanöstern. Men trenden är tydlig. De senaste åren har stödet dalat hos moderater, kristdemokrater och liberaler, enligt Demoskop.
Bland M-väljare är i dag mer än hälften negativa till Israels handlande, medan bara en fjärdedel är positiva. För regeringsfrågan är det strunt samma om några av de sistnämnda väljer KD eller SD i stället.
Om Tidöpartierna ska kunna vinna valet behöver man däremot locka väljare över blockgränsen. Och bland vänsterlutande väljare är en mycket tydlig majoritet negativa till vad Israel gör.
En ny Israelpolitik har förvisso inte så stor potential i sig att locka marginalväljare. Men det är ett allmänt problem för regeringen att den uppfattas stå allt för långt högerut. En förändrad Israelpolitik är ett sätt att runda av kanterna.
Sverige är långtifrån unikt. Regeringar över hela Europa gör samma analys. De konstaterar att de har varit betydligt mer positivt inställda till Israels agerande än de egna befolkningarna.
Skälen har varit goda. Historiska allianser, sympati med Israel efter 7 oktober, en motvilja inför den öppna antisemitismen i Europa… Men nu skiftar positionerna. I land efter land anpassar sig regeringarna, främst till läget på marken i Gaza men också till väljaropinionen.
Ulf Kristersson och Maria Malmer Stenergard gör rätt som följer med i den rörelsen. Felet är snarare att förändringen kommer så sent.
LÄS MER: PATRIK KRONQVIST: Kriget i Gaza är en fara för IsraelLÄS MER: PATRIK KRONQVIST: Muslimska brödraskapet ligger bakom judehatet
Patrik Kronqvist är politisk redaktör och chef för Expressens ledarsida. Läs fler av hans texter här.
Rättelse: I en tidigare version stod det att Benjamin Netanyahu försöker undgå åtal om korruption. Rätt är att rättegången pågår.