Mats Wilander.
Foto: MATTHIAS HAUER / BILDBYRÅN
Öppna bild i helskärm
US Open är något av en sommarens avslutningsfest i New York. Snart är man tillbaka i höst och vardag, men nu är det två veckor i Flushing Meadows i Queens med honey deuce-drinkar, känsloutbrott på plan och kändisspaning vid sidan av.
Mats Wilander har ett brejk efter tv-sändningen, där han analyserat Iga Swiateks senaste match, och slår sig ner i en plåtstol utanför Arthur Ashe-stadion.
Den sista av Wilanders sju grand slam-titlar tog han här på US Open, i en klassisk femtimmarsmangling mot Ivan Lendl 1988 som etsat sig fast hos mängder av tennisfans. Men hos huvudpersonen själv börjar minnesbilderna falna, säger han.
– När jag är här på US Open så är det kanske varannan dag någon kommer fram och har sett matchen eller något sånt. Men nej, det är väl inget… Det är så länge sedan, jag kommer inte ihåg speciellt mycket av situationen. Jag kommer ihåg hur inställningen var innan matchen och så vidare. Men det är lite för länge sedan.
Ändå ett fint minne när det väl kommer upp?
– Ja, ja, nej, nej, det är skitskoj. I och med att vi spelade för världsranking nummer ett samtidigt så var det ju en, vad ska man säga, en match som var värd mer än bara vinna US Open.
Han kommer inte heller ihåg exakt hur många år han gjort Eurosport-sändningarna härifrån (”22, 23, 25?”) men har fortfarande lika kul. Från att ha kommenterat många matcher i början har han nu bara fokus på analyser mellan och efter matcherna – och på intervjuer.
– Det är skitskoj. Jag har märkt att jag är väl den enda före detta spelaren som gör intervjuer. Jag märker på spelarna att de tycker det är annorlunda att snacka med mig jämfört med att snacka med en tennisjournalist. De öppnar nog upp sig lite mer när jag ställer frågan, tror jag. Och det är man ju tacksam för, givetvis.
Foto: Johan Eriksson
Öppna bild i helskärm
Är det mer initierat, eller vad tror du det är som gör att det funkar så bra?
– Nej, det vet jag inte. Jag tror att spelarna är ute efter råd. Eller – man letar inte efter råd, men du är alltid öppen till råd. Och det tror jag är en viktig del av vårt spel, att vi äldre är involverade på så många sätt som möjligt.
Tennisen över generationsgränserna, tennisen som brygga, tennisen som karaktärsdanare. Medan Björn Borg nöjer sig med att dyka upp vid vissa utvalda tillfällen och Stefan Edberg mest håller sig på sin kant är predikar Mats Wilander oförtrutet tennisens evangelium.
Wilander på US Open: ”Har sett alla poäng”
När han är här i New York rymmer schemat inget annat. Han träffar andra gamla storspelare som John McEnroe och Jim Courier, men det vilda nattliv som dåtidens stjärnor blev omskriva för är inget som hinns med.
Annons
– Mitt program är att jag kommer hit på morgonen vid halv tio. Och sen så kör vi sådana här tv-shower hela dagen tills passet innan kvällsmatchen. Och sen så tar jag mig hem och sätter mig och kollar på tv hemma. Så jag kollar. Jag har sett alla poäng, säger han.
Nästan, i alla fall.
– Det är jävligt jobbigt att intervjua någon om du inte har kollat på matchen. Jag ska göra en intervju med Rubljov här snart. Den är lite halvjobbig, för jag såg bara lite poäng här och där. Men man vet ju hur han spelar ungefär. Men annars tycker jag det är roligt att man sett matcherna. Då blir det en helt annan respekt har jag insett.
Tennisen är ständigt närvarande hemma i Idaho också.
Mats Wilander driver fortfarande Gravity Tennis & Fitness där han är tennistränare.
– Jag kör väl en lektion om dagen typ. Och det är allt jag gör. Det tar ju en tre–fyra timmar med att göra sig i ordning. Så det tycker jag är helt perfekt.
Mats Wilander utanför Gravity i Hailey, där Expressen besökte honom 2019.
Foto: JOHAN ERIKSSON
Öppna bild i helskärmWilanders liv som 60-plus: ”Svårt att tro det”
Det är inte bara för tränarrollen han gör det, det är ett sätt att hålla i gång själv också.
– Jag tycker det är så jävla jobbigt att gå på gym och ut och springa. Det är så mycket enklare att idrotta när du är ute på en bana.
Så det märks inte direkt på honom, men tittar man i passet är det ändå ett faktum:
Wilander är 60-plus. (Han blev 61 tidigare i augusti.)
– Jag har väl insett att man blir äldre. Fast man har svårt att tro det själv, faktiskt. Det är lite svårt att förstå att det har gått så jävla fort. Att det har gått 40 år sedan man vann en tävling sist. Eller inte riktigt, men nästan. Och att en hel generation med Federer, Nadal och Djokovic har kommit och gått under tiden som man har jobbat. Man inser inte hur fort det går.
– För när man är uppe och spelar som proffs så går tiden inte fort. Det kan jag tala om för dig. Då kryper tiden fram. Nu går det alldeles för fort. Man hinner inte med. Tävlingen är slut innan man kommer hit nästan.
Det kan vara svårt att fylla dagarna med grejer som känns lika viktiga som det var under proffsåren.
– Man saknar ju här att sitta i omklädningsrummet innan träning på bana 2. Och så går du ut med en kompis och så ska du ut och spela 1,5 timme. Sen spela lite singel i US Open. Det är ju det man lever för. Det är jävligt svårt att ersätta, de känslorna som man har under en grand slam-turnering.
Annons
Så i vardagen nu – vad är det som ger dig mening?
– Jag är mest ute och åker skidor faktiskt. Frisk luft och hälsa är väl det som ger mening för mig. Jag försöker hålla mig i tillräckligt bra skick för att någon skulle kunna ringa mig i kväll från någonstans i världen och säga ”Vi behöver dig i en uppvisningsmatch på fredag. Är du klar?” och man kan svara ”Ja, jag kan komma direkt.”
En sån uppvisningsmatch med femtonhundra personer på läktaren, det är sånt som får pirret att komma, även för en 61-åring.
– Man blir lite halvnervös och känner ”det här är ju jävla viktigt alltså”. Och det är fantastiskt roligt att känna. Att det fortfarande blir nervöst innan man ska spela en… fullständigt obetydlig match. Ja, det är kul.
Sålde lyxvillan – det saknar Wilander
Det är inte bara att Wilander är över 60-årströskeln som gör att han gått in i en ny fas i livet.
För några år sedan sålde Mats och frun Sonya Wilander sitt jättehus på runt tusen kvadrat på vidderna i Idaho. Nu är de fyra barnen helt utflugna och i stället har paret Wilander skaffat ett mindre hus inne i ”stan” i Hailey. Fem minuter till tennishallen, fem minuter till jobbet för Sonya.
– Nu ska det vara viktigt att bo centralt. Säger de. Och det tycker väl inte jag är så speciellt viktigt. Jag hade hellre bott kvar ute på vischan. Men det var lite för stort hus för två personer. Det här gör ju saker och ting mycket enklare givetvis.
Men även om det är enklare kommer det här bytet med vissa baksidor.
– Jag har glömt hur tyst… Hur man hör tystnad har jag glömt bort. Och det är jävlar inte lätt att hitta här på jorden. Det hade vi där vi bodde innan, och det har vi inte nu. Och det är lite halvtungt för mig.
Jättehuset i Idaho som Wilander har sålt.
Öppna bild i helskärm
Jätteegendomen i vinterskrud. Nu bor de ”i stan” i Hailey.
Öppna bild i helskärmWilander lyssnar på Wiehe – i Walkman
I och med att husbytet försvann musikintresserade Wilanders hemmastudio också, där han kunde gå ner och spela gitarr. Lyssnar på låtar gör han ändå. Mest är det gamla favoriter som återkommer.
– Det är Dylan och Lundell som gäller fortfarande. Och Mikael Wiehe har jag lyssnat på ett tag nu, faktiskt. Det blir någon ny musik någon gång här och där, men jag lyssnar inte på tillräckligt mycket nytt för att jag ska kunna säga att någon är bra eller dålig. Jag kör samma, säger han.
Och han gör det gärna på – bandspelare.
Annons
– Jag har två kassettbandspelare hemma. Och en Walkman. Det är jävligt roligt att lyssna på ett band som du har spelat in själv. Och man inser vilka låtar man lyssnade när man var 25. Det är rätt intressant. Var det fart på dem eller var det ballader? Varför var det ballader i maj 1984? Jo, därför att jag inte hade en flickvän kanske. Jag vet inte. Så det är jävligt intressant att lyssna på gamla band.
Tragedin på Wilanders 60-årsdag
På Wilanders 60-årsdag inträffade dessutom ett mörkt sammanträffade.
Peter Lundgren, några snäpp under Wilander och Edberg i den svenska tennisboomen, gick bort, bara 59 år gammal.
Lundgren hade tagit tre ATP-segrar och efter sin spelarkarriär var han framgångsrik tränare åt bland andra Roger Federer. Under många år bodde han, precis som Wilander, i USA. Men Lundgren flyttade hem till mamma i Sundsvall de sista åren.
Peter Lundgren under åren som framgångsrik tränare.
Foto: ARNE FORSELL / BILDBYRÅN
Öppna bild i helskärm
Wilander hade inte träffat Peter Lundgren på rätt länge, men berördes så klart av det tragiska beskedet.
– Det är tungt givetvis. Men det är det man inser – att man är statistik. Att det kan hända. Det kommer att hända. Inte kan hända. Det kommer att hända sådana som står dig nära. Det är väl sådant som man börjar inse när man fyllt 60. Det är också en del av livet som är väldigt svårt att förbereda sig för.
Lundgren hade drabbats av diabetes och något år tidigare tvingats amputera ena foten. Även om han hade sina problem var han bara några månader yngre än Wilander.
– Han var inte gammal. Det är tråkigt. Men sånt är livet.
SJUFALDIG GRAND SLAM-VINNARE
Mats Wilander
Ålder: 61.
Från: Torpsbruk i Småland.
Bor: På landsbygden i Idaho i nordvästra USA.
Familj: Frun Sonya, barnen Karl, Oskar, Emma och Erik.
Karriär: Efter Björn Borg är Mats Wilander och Stefan Edberg Sveriges mest framgångsrika tennisspelare genom tiderna. Wilander slog igenom när han vann Franska öppna som 17-åring 1982.
Vann totalt sju grand slam-titlar i singel (plus en i dubbel). Världsetta 1988-89 efter US Open-segern -88.
Visa mer
Expressens Johan Eriksson på plats på US Open.
Öppna bild i helskärm