Min kollega Roman Loyola slog huvudet på spiken här – det behövs mer lekfullhet i Mac-världen. Ryktena om att nästa Macbook kan få roliga färger snarare än varianter av grått gör mig alldeles uppspelt.
Jag har fortfarande kvar min första bärbara Mac, en orange Ibook med handtag. Den var mer än ett verktyg – den var en accessoar, ett statement, något jag gärna visade upp när jag var ute och gick. Färgen och formen gjorde det tydligt att den där datorn inte vill gömma sig i väskan.
Sen följde åratal av aluminium överallt. Visst, det ser professionellt ut, men ibland känns det som att hela laptopvärlden går runt i samma uniform. Därför kunde jag inte motstå att köpa en orange Iphone Pro när den kom – jag vill inte bara ha prestanda, jag vill ha personlighet.
Det är lustigt hur Apple tycks spara färgerna till de billigare modellerna i sin portfölj. Som om lekfull design vore något man bara vill ha om man kan lägga mindre pengar. Varför då? Jag vill inte ha en billig dator – jag vill ha det bästa i färg. Att behöva välja mellan prestanda och personlighet är som att behöva välja mellan hjärta och hjärna, när båda borde ingå i samma paket. Om färg bara är för budgetmodeller säger det något om hur vi värderar estetik i teknik: som något sekundärt, något som får komma i andra hand. Men för mig är det inte en eftertanke – det är en anledning att äga den där maskinen, använda den, låta den synas.
Nu ryktas det om att Apple ska släppa en ny, billigare Macbook i lekfulla färger igen – ett litet steg tillbaka mot det där roliga. Jag hoppas innerligt att det inte bara blir en flirt med det förflutna, utan början på något större. Låt det vara första steget mot att också Pro-linjen vågar byta kostym. För varför skulle maximal prestanda kräva maximal anonymitet?
Färgglada maskiner signalerar inte bara “jag vill synas”. De signalerar att produktdesign kan vara rolig. Vi är många som bar våra Ibook-datorer som troféer, inte bara verktyg. Och visst kan modern hårdvara vara kraftfull och snygg, men varför inte också lekfull?
Jag vill ha en Mac som känns som mig – en som jag inte skäms för att plocka fram på kafébordet. En som säger: här är jag. Jag älskar färg. Jag älskar teknik. Och jag tänker inte klä mig i aluminiumuniform bara för att det är bekvämt.
Så låt färgerna komma tillbaka på allvar. Inte bara till instegsmodellerna – även om det är ett bra första steg. Lite mer estetik, lite mer kul. Ge oss en Mac som får oss att le – inte bara jobba.