Victor Malm

Publicerad 31 aug 2025 kl 06.00Uppdaterad kl 08.41

På tisdag överlämnar historikern Lars Trägårdh den svenska kulturkanon till kulturminister Parisa Liljestrand. 

Victor Malm undrar varför regeringens kulturpolitiska projekt inte blev större.

Historieprofessorn Lars Trägårdh ligger bakom kanonutredningen.

Foto: Magnus Lejhall/TT

Öppna bild i helskärmVictor Malm

KULTURKRÖNIKA. I slutet av augusti står man i mitt yrke i vackra trädgårdar och talar om böcker med människor som ger ut eller skriver dem. Det ska vara en glädjens tid: förväntansfulla debutanter gör entré, veteranerna är tillbaka, och de någonstans i den oroliga mitten – problemsegmentet – får lämna kammaren och känna sig relevanta. 

Men i veckan, i en av dessa trädgårdar, hörde jag en siffra. Bara under andra kvartalet i år föll försäljningen av kvalificerad facklitteratur med över nio procent.  

Det är ett tråkigt tecken på att någonting, ganska snabbt, håller på att gå förlorat. De som regelbundet använder kollektivtrafiken har nog redan anat det. Läser man en bok på tunnelbanan eller bussen är man en allt ensammare kuf, alternativt – enligt sommarens konstigaste diskussion – en som håller på med ”performativt läsande”. Den nya normen är att sitta och glo på korta videor. Detta är bildernas tid. 

Vad som händer med oss i detta skifte vet vi fortfarande inte, och man bör vara försiktig med allt för långtgående slutsatser. Men ett verkar ganska säkert. Boken, textens mest komplexa form, mår dåligt. 

Ola Söderholm mottog Expressens Björn Nilsson-pris 2017.

Foto: ANNA-KARIN NILSSON

Öppna bild i helskärm

Fackboken är särskilt känslig för dessa förändringar eftersom den till sin natur är parafraserbar, alltså möjlig att återberätta i icke-bokliga former utan att något alltför avgörande går förlorat. Ola Söderholm har med podden ”Stormens utveckling” byggt en karriär på denna insikt och fungerar i dag som en ställföreträdande läsare för en ganska betydande grupp människor. Romanen och dikten är svårare att parafrasera. De håller ut ett tag till, men för varje år närmare samhällsmarginalen; skillnaden mellan när jag började skriva om böcker i Expressen 2013 och i dag är milsvid, och bara det senaste halvdecenniet har förändringen accelererat.

Om jag var Ulf Kristersson skulle jag betrakta detta som ett stort misslyckande. 

Inte för att han hade kunnat stoppa vad som, förmodligen, är en lång process av samhällelig förändring, påeldad av ny teknologi, men för att hans regering inte har betraktat den som politisk. 

Jag tänker på Tidöregeringens kulturkanon, denna segdragna mediala händelse, frontad av en glad professor i träskor. Projektets sämsta motiv är nationalistiska, och det verkar av Lars Trägårdhs framträdande i ”30 minuter” att döma vara dessa som realiseras: Sveriges kulturkanon kommer vara en lista på värdefulla verk och händelser som anses representera Sverige. Tio kategorier med tio verk i vardera. För tilliten. För gemenskapen.

Denna kulturkanon kommer inte att spela någon som helst roll.

Jag ser inget fel i detta, mer än att man för syftet har valt den sämsta vägen. Litteraturteoretikern Umberto Eco påpekade en gång att listor, per definition, är en representation av oändligheten: efter punkt 100 fortsätter verkligheten, och avslöjar projektets godtycklighet, oordningen bakom den skenbara ordningen. Sverige = Falukorv, Bofors, ålagillen, ”Röda rummet” och 96 andra grejer. 

Annons

Denna kulturkanon kommer inte att spela någon som helst roll.

Det blir som Danmarks motsvarande projekt från 2006, en lista på 108 danska verk i åtta kategorier, bortglömt efter en vecka. Ett skämt.

Men projektets bästa motiv föddes ur insikten om ett problem, det är därför som så mycket av debatten har handlat om böcker och litteratur i stället för det breddade kulturbegrepp som upptagit Lars Trägårdh. Vår text- och bokbaserade offentlighet håller på att ersättas av en fragmenterad bildkultur, styrd av personaliserande algoritmer, vilket redan undergräver vår förmåga att fungera som ett samhälle med gemensamma samtal och erfarenheter. Vi blir allt mer atomiserade och ensamma framför våra skärmar och känslan av att bo i samma land, samma värld, försvagas. Kanonprojektet säger också: Vi vill inte ha det så. 

Och det skiljer åtminstone denna regering från tidigare regeringar. Men det politiska prestigeprojekt som nu ska sjösättas ter sig direkt världsfrånvänt. 

I vardagen har bilderna redan vunnit över texten. På bussen sitter vi inte längre med Metro eller Expressen – eller en ny roman – utan i var sin algoritmisk bubbla, och det lägger om grunden för hur vi är människor tillsammans. Kanonprojektet är en sorts svar på denna förändring, en kompensatorisk reaktion på oron man känner över att det svenska kulturarvet inte längre existerar naturligt i människors vardag, över att bildning kommer bli svåråtkomlig, utrotningshotad. Men dessa listor kan bara bli symboliska, en fetisch – ja en bild rentav – när det som behövs är riktiga idéer, riktig politik, ett sätt att möta hela den digitala samhällsförändringen, en utredning med samma ambition och intellektuella tryck som låg bakom 1974 års kulturproposition. 

Tre bortslösade år.

Victor Malm är kulturchef på Expressen.