Ann Heberlein

Publicerad 4 mar 2026 kl 12.32Uppdaterad 5 mar kl 08.12

Om AI kan göra det en människa behöver veckor eller månader för att åstadkomma, på minuter – varför ens försöka?

Varför fila på en textrad i dagar om AI kan lösa det på en minut?

Foto: SHUTTERSTOCK

Öppna bild i helskärm

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Ann Heberlein

Nyheten om att ett stort projekt för att skapa en svensk AI-språkmodell sjösätts gör mig sorgsen, av samma anledning som det faktum att AI ligger bakom mer än en tredjedel av titlarna på Spotifys lista över virala låtar gör mig bedrövad.

Uppenbarligen är AI redan lika bra som människan på att skapa musik, och syftet med den svenska AI-språkmodellen är att träna AI på att skriva. Snart kommer AI att kunna skriva som Kepler och Strindberg. AI har redan i princip utrotat ett skrå i branschen, nämligen översättarna. Författarna står näst på tur: men det är något annat än min egen försörjning som oroar mig mer.

Vad händer med våra drömmar när AI är bättre på att skapa dem än vad vi är? 

För skrivande, komponerande, allt det där, är att väva drömmar, bli någon annan, föreställa sig en annan värld och ett annat liv. Men om AI kan göra det en människa behöver veckor eller månader för att åstadkomma, på minuter – varför ens försöka?

När jag var mycket ung sjöng jag en kort tid i ett band med det illustra namnet ”Doktor Gnu”. Av namnet förstår ni två ting: Att det var ett punkrockband och att jag inte har någon sångröst att tala om. Det spelar nämligen inte så stor roll i just den genren. Det var attityden som var avgörande. Vi hade några spelningar på lokala fritidsgårdar innan jag lade drömmen om ett liv som rockstjärna på hyllan.

Vi var alla övertygade om att vi var mycket speciella, och att vi aldrig skulle bli som våra föräldrar

Det spelade heller inte så stor roll att det aldrig blev – det var fantasin som var viktig. 

När jag var tonåring drömde alla unga män jag mötte om att bli rockstjärnor eller författare och mina väninnor skrev låtar och målade. Vi var alla övertygade om att vi var mycket speciella, och att vi aldrig skulle bli som våra föräldrar.

Det säger säkert en del om mitt umgänge på Möllevången i Malmö, bland tunna killar i bandtischor och Kate Moss-spinkiga brudar med hårt sminkade ögon på krogar där en stor stark kostade trettio kronor.

Det säger också något om tiden. Jag var i sena tonåren i slutet av åttiotalet, långt innan skärmarna tog över våra liv. Det var, givetvis, ett helvete att vara ung – det har det väl alltid varit – men vi hade drömmar, om något bortom vardagen i Malmö, svartjobben på krogen och timmarna i vården, KAS, bostadsbristen (redan då) och vår stora weltschmerz.

Vi drömde i replokaler, framför staffliet, med penna och papper, och medan vi drömde sjönk oron inför en oviss framtid undan en stund. De flesta av oss blev varken poeter eller musiker. Vi skaffade oss förnuftiga utbildningar och ordentliga arbeten (ja, inte jag då, men de andra), men drömmarna hade vi haft. En gång trodde vi att ett annat liv var möjligt. Och, som Karin Boye skriver i dikten ”I rörelse” – ”det är vägen som är mödan värd”.

Livet är ju, också, alla drömmar vi hade som aldrig besannades, alla planer som inte blev, böcker som inte skrevs. Livet består av en massa förväntan och strävan, ”vägen”. 

Allt det där tar AI-erbjudandet, om att skapa musik och litteratur med några kommandon, ifrån oss. Varför fila på en textrad i dagar om AI kan lösa det på en minut? Vad gör det med våra drömmar, med vår mänsklighet?