Vis av erfarenhet, och Capcoms historik av toppar och dalar i formkurvan, har jag sedan länge varit beredd på vändningen. Det där trendbrottet som liksom sätter stopp för det segertåg som Resident Evil-serien alltjämt befunnit sig på sedan ”rebooten” 2017.
Men något trendbrott har inte kommit. Och lanseringen av Requiem markerar inte heller någon förändring på den fronten, konstaterar jag lättat.
Mycket har varit höljt i dunkel på förhand, men något jag verkligen uppskattar är hur Requiem återgår till rötterna i större utsträckning än de föregående två spelen. Spelmässigt såväl som narrativt.
Serien har historiskt laborerat med själva fördelningen mellan typisk ”survival horror” och action, något som här istället lösts smidigt genom två spelbara karaktärer man får följa växelvis – den ena lite mer eftertänksamt orienterad (Grace) och den andra mer pang-på-rödbetan (Leon). Detta ger upplevelsen en annan sorts spelmässig dynamik och variation som i princip innebär att man får det bästa av två världar.
Lägg till djupt stämningsfulla platser att utforska (däribland lite större delar av ett ödelagt Racoon City), ett rejält uppbåd av otäcka fiendemonster, pulshöjande ”set pieces” och en rafflande story med superba röstskådespelarinsatser – och det går sammantaget bara lyfta på hatten och konstatera att Capcom gjort det igen.
30 år efter debuten cementerar Resident Evil-serien sin position som en av skräckspelsgenrens allra främsta.