Linda Jerneck

Publicerad 10 mar 2026 kl 06.10Uppdaterad kl 09.20

Socialdemokraterna satsar allt på ett kort inför valet – Magdalena Anderssons statsmannamässighet. Det är en dålig strategi när världen brinner.

Debatt mellan Magdalena Andersson, S, och Ulf Kristersson, M, i Agenda.

Foto: Skärmdump

Öppna bild i helskärmLinda Jerneck

Socialdemokraternas strategi inför valet kan sammanfattas med tre ord: Magda, Magda, Magda. 

Men om Magdalena Anderssons påstådda statsmannamässighet ska ta partiet tillbaka till Sagerska huset får partistrategerna be för att Irankriget går över fortare än kvickt. Och att Donald Trump mäklar fred i både Mellanöstern och Ukraina. 

Utrikes- och säkerhetspolitik är nämligen inte Magdalena Anderssons starka gren. Det blir tydligt varje gång hon tvingas uttala sig. Som i söndagens Agenda, där SVT ställde till duell mellan Ulf Kristersson och Magdalena Andersson:

”Väldigt många hoppas på en demokratisk utveckling i Iran”, började Andersson krampaktigt och såg ut som att hon trampade vatten för glatta livet. Sedan förklarade hon att de som åsyftades var ”alla svensk-iranier och alla iranier i Iran”.

I fall Andersson haft rätt skulle det varit en smal sak att skifta regim. Men nu råkar 93 miljoner iranier ha lite olika syn både på teokratin och vad som eventuellt ska komma efteråt. 

Det syns även här: Samtidigt som tusentals svensk-iranier dansar på torgen för att fira ayatolla Khamenei (den äldres) död, håller de regimtrogna moskéerna – som Imam Ali center i Järfälla – sorgeceremonier. Men det har tydligen gått S-ledaren förbi.

Lika världsfrånvänd var Magdalena Anderssons kritik mot att USA inte har ”försökt göra detta på rätt sätt” genom att be FN:s säkerhetsråd om lov först. Det säkerhetsråd där Irans nära allierade, Ryssland, alltså har vetorätt. 

Rent folkrättsligt är det korrekt. Men samtidigt drar sig Magdalena Andersson för att kritisera anfallen rakt ut. 

Andersson satte hela Sveriges säkerhet på spel – för att rädda en partikamrat.

Om USA och Israel följt Anderssons råd hade den enda skillnaden därmed blivit att man gått miste om överraskningsmomentet. Och därmed chansen att slå ut ayatollan. 

Det hela väckte minnen av Magdalena Anderssons korta sejour som statsminister:

Julen 2021 ställde Vladimir Putin krav på ”säkerhetsgarantier”, som innebar att länder i Rysslands intressesfär – däribland Finland och Sverige – skulle ge Moskva veto över säkerhetspolitiken. Men det dröjde tre veckor innan Magdalena Andersson över huvudtaget kommenterade det ryska kravet.

Efter Rysslands invasion av Ukraina upprepade hon flera gånger att ett svenskt Natomedlemskap skulle ”destabilisera läget i Europa”. Kremls talespersoner kunde inte ha sagt det bättre själva.

Under Natoprocessen – när Turkiet satte käppar i hjulet för att Erdogan uppfattade Sverige som eftergivet mot kurdiska terrorgrupper – valde hon att rädda sin justitieminister Morgan Johansson undan en misstroendeförklaring genom att köpa stöd av den politiska vilden Amineh Kakabaveh. 

Priset: Ett förnyat löfte om att förbättra relationerna med kurdiska partiet PYD, vars militära gren är terrorklassad av Turkiet. Andersson satte hela Sveriges säkerhet på spel – för att rädda en partikamrat.

I sina memoarer ”Helhjärtat” skriver Andersson själv att ”jag hade inte ägnat mitt liv åt försvars- och säkerhetspolitik”. Något hon ser ”både för- och nackdelar med”.

Som väljare ser jag mest nackdelar med att statsministerkandidat som inte behärskar säkerhetspolitik när världen står på randen till storkrig.

Linda Jerneck är biträdande politisk redaktör på Expressen. Läs fler av hennes texter här.

LÄS MER: Vakna, Magda – du är statsminister nuLÄS MER: Statsministern valde Morgan framför Sverige