Publicerad 1 sep 2025 kl 06.00
Kusligheterna antar gotiska proportioner i Camilla Läckbergs nya roman ”Gråterskan”.
A-K Selberg läser den tolfte delen i Fjällbackaserien – och köper precis allt.
Camilla Läckberg återvänder till Fjällbacka med tolfte delen i serien, ”Gråterskan”.
Foto: Magnus Ragnvid / Forum
Öppna bild i helskärm
A-K Selberg är författare och skribent på Expressens kultursida.
Foto: Anna Hartvig
Öppna bild i helskärm
RECENSION. Som gammal Fjällbackabo kan jag ha drömt det, men vill minnas att Camilla Läckbergs Fjällbackaserie en gång i tiden marknadsfördes som en långsam seriemördare. En målsökande robot som tar livet av alla Fjällbackabor, en efter en. Exakt hur många som har strukit med hittills vet jag inte, men överdödligheten i bygden lär vara stor.
När hon nu återvänder till kustorten i ”Gråterskan”, den tolfte delen i serien, är det som oöverträffad mästare i psykopatmysig stämning. Det bubblar och jäser under ytan, bakom de välklippta gräsmattorna och fasaderna. Fjällbacka, där kapital flödar in på somrarna för att i augusti dra vidare och lämna tomma sommarhus, glasspapper och kokainrester efter sig, är som klippt och skuret för det ändamålet.
Foto: Forum
Öppna bild i helskärm
Eller vad sägs om öppningsscenen där en söt gammal dam bestämmer sig för att förråda både sin man och sig själv. Hon har inget att förlora, barnen ”cirklar som gamar” kring hennes hus med havsutsikt och bryr sig inte om hon hamnar i fängelse eller på servicehus. Från sin fåtölj har deras far övervakat allt i huset och gjort dem till sina. Missnöjda och kränkta har de sugit i sig varenda en av hans egenskaper.
Det enda de tänker på är pengar.
Om det på Conan Doyles tid var den oförutsägbare aristokraten Sherlock Holmes som löste samhällets problem, och i Sjöwall Wahlöös sossesamhälle den byråkratiska, men ensamma polisen, så är det i vår tid Erica Falck – en framgångsrik deckarförfattarinna, inte helt olik Läckberg själv – som syr ihop samhällsväven när den trasas sönder av ännu ett mord.
Men i ”Gråterskan” är det samtidigt det genomprivatiserade samhället självt som får den kusliga stämningen att jäsa till gotiska proportioner. Med pinfärskt riskkapital och nyputsad fasad har investeraren Gun återuppväckt Åldersro, det gamla ålderdomshemmet från helvetet. I den anrika restaurangen Gröna Lid har en tyrann till arbetsgivare öppnat fine dining. Ett avdankat hockeyproffs som styr sin exfru med Gucciväskor och Chanelskor har flyttat hem och hans gamla ungdomskärlek är i mer än en betydelse en läkare utan gränser. Gun: ”Det här är ingen välgörenhet, det här är en affärsverksamhet som ska vara vinstdrivande.”
Fastfrusen i tiden lever hon kvar 30 år tidigare då en 16-årig flicka försvann.
Sanningen döljer sig i sprickorna. Den är det bara ”gråterskan” Aino, en kvinna som sjungit på begravningar, som har kontakt med. Hon är dement, irrar runt på kyrkogården och sörjer det förflutna när alla andra vägrar. Fastfrusen i tiden lever hon kvar 30 år tidigare då en 16-årig flicka försvann.
När flickans kropp hittas har i princip varje karaktär något att dölja. Jag kan inte med bästa vilja i världen påstå att upplösningen, från ett realistiskt perspektiv, är trovärdig eller hänger ihop. Ändå funkar det. Jag tror att det beror på att spänningen egentligen inte handlar så mycket om morden, utan om fasaderna som rämnar, livslögnerna som imploderar och familjehemligheterna som uppdagas.
Annons
Ta bara en sådan sak som att polisen tror att den försvunna flickan råkat ut för ond bråd död när hennes hårsnodd hittas vid den gamla brandstationen (kom igen!). ”Gråterskan” är full av sådana detaljer och även om jag som läsare är tveksam till deras status som polisiära indicier köper jag att de självklart pekar mot lik i garderoben. Hårsnodd? Det betyder mord.
”Gråterskan” är en stökig deckare med många spår. Varken språket, dialogen eller polisarbetet är perfekt. Jag gillar det. Det är sprickorna som får berättelsen att sjunga, leva och tala i sömnen – bortom författarens och förlagets kontroll. På slutet, när inte bara gråterskan utan även hennes dotter får klärvoajant kontakt med det förflutna och gåtans lösning levereras till Erica Falck i drömmen, liknar Fjällbacka ett fullskaligt gotiskt skräckslott.
Sådana pekar lika självklart mot Marx som en hårsnodd mot döden. Herregud, hur ska Läckberg kunna gå vidare efter det här utan att bli socialist?
ROMAN
CAMILLA LÄCKBERG
Gråterskan
Forum, 476 s.
Visa mer
A-K Selberg är författare och skribent på Expressens kultursida.