Uppdaterad 10 mar 2026 kl 14.06Publicerad 10 mar 2026 kl 12.52
Sedan hysterin kring Mon amie-burken bröt ut har internet svämmat över med kommentarer.
Och hatstormen är minst lika ovärdig som jakten på kaffeburken, skriver Rebecka Bjuremalm.
Rebecka Bjuremalm är skribent och student.
Öppna bild i helskärm
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.
DEBATT. När man ser klippen på människor som armbågas, springer och halkar på hala Ica-golv i desperat jakt efter en plåtburk vill man helst kolla bort. Ännu mindre värdigt är att gråtande vuxna kvinnor och män ringer Ica-handlare och är hotfulla, i jakt på Mon amie-burken i fråga.
Men ännu värre är hatstormen som följt.
Sedan hysterin bröt ut har internet svämmat över med kommentarer i stil med ”jävla dårar, skaffa er ett liv å sluta jaga plåtburkar”, ”Har ni människor nåt fel i huvudet. Vart fan är världen på väg” och ”det börjar bli tröttsamt att se bilder på den där kaffeburken nu… man kommer inte undan hur gärna man än vill!”
Det finns gott om legitim kritik mot limited edition-samhället. Till exempel att det driver ohållbar konsumtion genom att ständigt förflytta gränsen för när en marknad är mättad.
Kalabalik uppstod i Uppsala när Ica öppnade.
Foto: Anton Gymark
Öppna bild i helskärm
Men det kritikerna valt att lägga sin energi på är i stället hur pinsam köpstormen kring Mon Amie, Rörstrand och Zoegas nya begränsade upplaga av en kaffeburk har varit. Det hela blir självironiskt.
De frågar sig: ”Varför ska alla hjärnor fungera likadant?”
En bättre fråga att ställa sig vore: är flockbeteendet värst i matbutikerna eller i kommentarsfälten?
”Vi har krig i världen, och folk är beredda att slå ihjäl varandra för en kaffeburk i plåt” säger youtubern Pontus Johansson på sina sociala medier. Visst, släppet av kaffeburkarna har likheter med hur pastahyllorna i matbutikerna länsades under pandemins första dag. En överlevnadsimpuls som aktiveras av kriser som avlöser varandra.
Men en kollektiv besatthet kring något så ofarligt som en kaffeburk borde förstås först och som ett sätt att hantera världens alla galenskaper på.
Varken trender eller hatstormar brukar vara särskilt långlivade. Den gemensamma nämnaren mellan limited edition-samhället och näthatsamhället är nämligen att båda bygger på nyhetens behag. Om man inte vill lyfta blicken är det tacksamt att leva bland ett ständigt inflöde av nya produkter att vara besatt av och nya objekt att håna.
Mon Amie, Rörstrand och Zoegas nya begränsade upplaga av en kaffeburk har väckt stort intresse.
Foto: Zoegas + Rörstrand / Zoegas + Rörstrand
Öppna bild i helskärm
På Blocket och Tradera säljs nu burkarna vidare för höga prislappar och övervärderingen av försäljningspriset får ett eget liv. Men det handlar inte om burkens objektiva värde. Det är inte burken som värderas – det är känslan av att följa med i tiden, att vara aktuell.
Samma sak kan sägas om den typ av hatstorm som nu cirkulerar. Den drivs främst av ett begär efter att följa med, höra till. Tro därför inte att ni som förlöjligar Mon amie-fanatikerna är bättre, eller ens annorlunda från dem. Impulsen bakom köpet och hånet är i grunden densamma.
När nättrollen mobbar Mon amie-kulten för att de så tydligt bryr sig och gör vad som helst för att få tag på en burk, gör de exakt samma sak: bryr sig.
En värdigare inställning hade varit att skrolla förbi klippen, tänka ”men gud”, och sen gå och brygga en kopp från vilken plåtburk med kaffe man nu redan har hemma.
Av Rebecka Bjuremalm
student och skribent